Läsambassadören om bok på film

Då läsförmågan bland grundskoleelever sjunker, kan filmen bli ett verktyg för att väcka läslust, stärka intresset för böcker och öka förståelsen för hur en historia berättas. Istället för att se böcker och film som konkurrerande medier, kan de två samverka för att skapa en ingång till att öka ungas läsförmåga.

Kommer de att få varandra - boken och eleven?

Om film som redskap i skolan

När jag var 25 förlorade jag min oskuld. Innan hade världen varit mystisk och spännande.

Inför mitt och Måns Gahrtons första uppdrag att skriva manus för tv skickades vi på en tvådagarskurs. Där förevisades vi en schematisk bild över dramaturgi. "The Hero’s journey", kallade läraren den. "Gör så här, så blir det film" var beskedet. "Men vi vill inte göra sån där mainstream film. Vi vill inte att detta ska vara som sånt där amerikanskt dussindrama", protesterade alla på kursen. Vi var ju trots allt på väg in i filmbranschen för att förändra, chockera och överraska. Framtidens filmskapare och så vidare.

"Vilken är den bästa film du sett?” kontrade Michael Hauge och spände ögonen i någon som var mycket övertygande klädd som en filmskapare.

"Gökboet."

"Gökboet... då ska vi se", sa läraren. Sedan tänkte han i ungefär två och en halv sekund.

Det var tyst i klassen. Lugnt hade han just dissekerat ner världens bästa film i ett diagram. Placerat in de avgörande scenerna i Gökboet på schemats olika vändpunkter. Indianen och den där drickfontänen. Rubbet. Det var som om någon visat mig hur mitt liv kommer gestalta sig. Som att alla förmodade överraskningar plötsligt hade undanröjts. Var det inte mer än så?
Med dubbla känslor insåg jag att allt just på det viset blivit lättare men också svårare.

Plötsligt fick jag klart för mig att det fanns en ritning som jag insåg att alla filmer var byggda efter. Den nya konsten skulle alltså bli att dölja skelettet. Att det är minst lika svårt som att uppfinna hjulet varje gång insåg jag inte då. Men det var med ett annat lugnt man kunde ta sig an framtida projekt. Vetskapen om att det fungerade om man bara hade med sig den där ritningen i bakhuvudet. Det var en garanti för att en tittare skulle dras in, förfäras, förtjusas och skrämmas precis där det var tänkt. Som en slags dirigenter kunde regissör och manusförfattare stå och vifta och skapa avsedda känslor.

Att se på film kräver inga förkunskaper. De flesta tittare har ingen aning om att alla de där scenerna är noga utplacerade. Och det behövs inte heller. När någon säger att en film är tråkig är det helt enkelt så att regissören har slarvat med ritningen. När en film fungerar finns det inget intellekt inblandat i upplevelsen. Man är med. Visst kan en van filmtittare uppskatta nyanser som den ovane helt missar, men upplevelsen är på något sätt garanterad. Titta med öppna ögon så kommer det funka, typ.

Intresset för att läsa böcker har på fem år halverats bland unga. 18 procent kan tänka sig att på fritiden ägna sig åt läsning. Fem år tidigare var det 36 procent. Nya medier lockar med en annan tillgänglighet. Läsintresset har minskat även bland vuxna. För tio år sedan läste 75 procent av alla mammor och pappor gonattsaga. Även den siffran har halverats.

I samma takt har svenska barns resultat i internationella studier över läsförståelse rasat. Från en plats i toppen har vi halkat ner till ett genomsnitt. Det är rimligt att tro på ett samband mellan läsintresse och läsförståelse. Barn är sämre på att läsa än de var tidigare. Och är man dålig på något försvinner lusten. Att bli en kompetent läsare kräver övning. 5 000 timmar närmare bestämt. Men många barn kämpar ända upp i högstadiet med att avkoda text.

När en 13-årig kille säger att en bok är tråkig beror det många gånger på att förkunskaperna saknas. Förkunskapen heter läsförståelse. Filmförståelse pratar ingen om. Den behövs inte.

Filmens innehåll kommer in i oss intuitivt. Musik, växlingar mellan platser och bildvinklar förstärker känslan av att "vara med".

För att en bok ska åstadkomma samma känsla av att vara uppslukad krävs att man inte har fullt upp med att traggla sig igenom informationen som ges: "Vem är Janne egentligen?", "Var dom bröder?", " Vad betyder oavsett?”, " Varför döljer hon ansiktet i händerna?" Frågorna gör läsningen hackig, man "går ur berättelsen" och blir aldrig gripen. Läsningen blir tråkig, böcker är tråkiga. Det är en sådan ironisk paradox att en fantastisk berättelse i huvudet på en författare i samma ögonblick som den förvandlas till en bok blir otillgänglig bara genom sitt val av medium. Saknar läsaren förmågan att läsa mellan raderna blir till och med en Bellmanhistoria meningslös. När arbetet med att läsa blir så energikrävande är det också lätt att ge upp.

Alla är upptagna med problemet att killar inte läser. Men killarna sitter ju inte sysslolösa på en pall. De sitter fullt upptagna med sina kompisar och spelar datorspel. De tävlar, kämpar och framförallt ser de en möjlighet att vinna och därmed lyckas. En kille med bristande läskunskaper riskerar att råka ut för det killar allra helst vill undvika - att misslyckas. Boken ger dem inget av det som är bränslet i deras värld. Vinna. Vinsten med att läsa kommer långt fram i livet. Typ vid ansökan till högskolan.

Tålamodet med att se dålig film tycks vara större. Åtminstone framgår det av mina ovetenskapliga frågor när jag reser runt i svenska skolor och ställer frågor.

Jag har aldrig hört någon säga ”Vilken skitfilm! Jag ska aldrig mer se en enda film!" Jag tror att det hänger samman med det passiva i filmtittande. Det kräver inte - inte ens om man väljer en krävande film - samma arbetsinsats som läsning. Så ett par bortslängda timmar blir inte samma förlust.

Att ha läst en dålig bok kan vara avgörande för inställningen till läsning. Att läsaren inte ens själv inser varför hen upplevde den som tråkig spelar mindre roll.

I arbetet med ett teveprogram om läsning och böcker som jag jobbar med framkom att de flesta inte ser på böcker med samma andakt som vi tror. De tänker inte på att det är böcker de avstår från.

Men tveklöst är att en bok som också är en film, ett mode kanske, en låt, lättare accepteras.

Många gånger möter jag elever som påstår att de läst Eva & Adam när de i själva verket kanske bara har sett ett par avsnitt på teve. Men det är okej, det gör arbetet med att läsa boken lättare. Figurerna och deras universum är bekant och verkar också legitimera boken som en godkänd del i en subkultur med många ingredienser.

Att jobba med film för att nå fram till läsning av böcker är ett smart trick. Det kan till och med få de mest inbitna bokmotståndare att sänka garden. Men svårigheten med själva läsningen kvarstår - det är bara motivationen som i bästa fall blivit större. Jag brukar säga att boken innehåller extramaterialet som inte filmen hade plats för. I boken får du reda på mer helt enkelt.

Och just den jämförelsen kan skapa många intressanta diskussioner kring de olika medierna. "Varför fick man inte veta att han hade en brorsa?" "I boken var de i England men nu är de i USA, varför då?"

Illustration: Johan Unenge

Tecknade serier - lågbudgetfilmarens verktyg

Tecknade serier har verkligen upplevt uppgång och fall. Nästan likt ett amerikanskt drama har den kämpat för acceptans och utrymme. Kämpat i motvind. Blivit hatad och idiotförklarad. Tagit nya tag och tillslut blivit helt accepterad på kultursidorna och av (de flesta) bibliotek. Men den har samtidigt tappat den farlighet och det utanförskap som gjorde den attraktiv för unga. Att läsa serier är inte längre en protest mot något. Tvärtom kan föräldrar minnas och lägga sig i läsningen. Allt detta är så klart på många sätt bra men någonstans på vägen försvann något som är lockande för unga.

Det goda det för med sig är att motståndet mot ett medium som på ett unikt sätt kombinerar text- och blidberättande nu finns att tillgå. Detta är som film utan allt det tekniska och som en bok utan alla tusentals ord. Och resultatet när jag använder mig av serier i workshop är entydigt. Alla kan.

Matade med dramaturgi (där sitter den nästan intuitivt) från teveserier känner förvånansvärt många till hur man skapar effekter. Att det ska vara en närbild eller att en person ska vara vänd från kameran. Orden blir till stöd och hjälp att förtydliga när själva tecknarförmågan inte räcker till. En tecknarförmåga som dessutom tycks har kuvats på bildlektioner för att i högstadiet ha reducerats till nästan ingenting. I en tredjeklass betraktar de allra flesta tecknande som en självklar del av sin fritid medan de i nian rycker på axlarna. Högst två i en klass ritar av fri vilja.

Det fina med tecknade serier är att det är summan av bild och text som skapar resultatet. Det går alltid att kompensera bristen i det ena eller andra. Och den insikten är alltid lika rolig att avläsa i elevers ansikten. Känslan när de märker att de kan, fast de aldrig trott att de kan (åtminstone inte trott det sedan de gick i lågstadiet) gör att min insats vid en workshop ganska snart övergår i att heja på och ge komplimanger.

Mycket av det som på en traditionell lektion i svenska skulle upplevas som tragglande och teori blir bara självklara frågor (från eleverna, inte till!) "Men om jag vill att han ska fatta att hon vet, hur ska jag säga då?" Att se elever bli så absorberade av sin egen berättelse att de börjar finjustera den. Leta efter den rätta formuleringen. Formuleringar som böckerna är fyllda med. Insikten att svaren på frågorna kanske rentav finns i böcker. De är ju trots allt fyllda med just ord och meningar. Kanske kan det vara rätt läge att då säga det? Att på ett finurligt sätt skjuta in en bok under näsan på dem. Kanske är den där högtravande stilen från någon fantasyhistoria precis vad de är ute efter. Eller så är det den rappa tonen från Berts bravader som skulle krydda deras berättelse. Boken blir om inte annat en uppslagsbok för att komma vidare. En stilguide. Formuleringar bir hårdvaluta. Lika ofta kan elever associera till filmrepliker de hört. Då finns chansen att prata om vad som gjorde den repliken så rätt precis där. Hur byggdes det upp? Varför blev det kul/coolt/otäckt?

Allra roligast är att se elevens min när jag säger att deras huvudperson kanske säger mer genom att vara tyst.

Sakta (men inte så sakta som de flesta tragglar sig fram i uppsatsskrivande) berättar de sin seriehistoria. Det är inte alltid den blir så lång men formen gör att längden sällan är avgörande. En serie på en sida kan vara precis lika effektfull som en utdragen. Det färdiga resultatet är trots allt summan av text och bild. En uppsats på en sida är inget annat än för kort. Här blir istället alla resultat på något sätt godkända och automatiskt har de också skapat underlag för en film. Att de just och utan att veta om det gjort storyboarden för sin lilla kortfilm är en bonus. Och starten på ett annat projekt. Den kanske lite för korta historien kan ha större potential som filmberättelse. Bristen på ord behöver inte vara ett problem utan blir en tillgång. Någon ordrik berättelse föder istället nya problem. Hur ska texten förmedlas i en film? Kan det berättas på annat sätt? I bilder? I tillbakablickar?

Idag när vem som helst kan skapa film med sin mobiltelefon ges helt nya möjligheter att hoppa mellan de olika medierna. Och att man dessutom kan sprida med en knapptryckning kan ge en nöjd elev vittring på att pröva vilka reaktioner filmen kan ge.

Om skolan lyfte blicken över skolämnenas inbördes status, och insåg att källan till kunskap är engagemang, skulle ett tätare samarbete mellan bildlärare, svensklärare och bibliotekarier kunna skapa nya chanser till läslust. Men det kräver att alla är villiga att frångå sina rutiner. Utan gedigen läsförståelse bland eleverna blir alla ämnen lidande.

Även om medielandskapet förändras hela tiden kommer läskunnighet att vara ovärderligt och på ett skoningslöst sätt dela upp samhället i de som kan och de som inte kan. Kanske kan film bidra till ett större intresse för det skrivna ordet. Vi kan väl trycka på play och försöka.

Illustration: Johan Unenge

Johan Unenge

Sveriges läsambassadör 2011-2013