Variation och kvalitet på barn- och ungdomsfilmen i Berlin

Fyra dagars filmfestival i Berlin ger en spännande provkarta på barn- och ungdomsfilmens nustatus i världen. Och då menar jag hela världen; Europa, Nord-, Syd- och Mellanamerika, Oceanien, Asien och, om än i mindre grad, Afrika. För Generation, som barn- och ungdomsklasserna kallas här, är sektioner som vinnlägger sig om att hitta det allra bästa klotet runt och också lyckas väl därmed.

Ett besök på Berlinale blir därför alltid en lite ambivalent erfarenhet; lyckokänslan av att se så mycket bra film från avlägsna länder krockar med nedstämdheten över vetskapen om att dessa fantastiska filmer med enstaka undantag aldrig kommer att ses av barn i Sverige – där barnfilmskultur ju blivit närmast liktydigt med datoranimerade blockbusters från Väst.

Vad våra barn inte lär få se

Så vad kommer ungarna här i Norden inte att få se, alltså?

Jo, ungdomsfilmen Feriado, till exempel, en av de bästa komma ut-filmerna jag sett. Om den blyge Juan Pablo som inte riktigt finner sig tillrätta i tillvaron tills han möter den mörkögde Juano som tillhör en helt annan kultur men ändå – eller kanske just därför? –ger Juan Pablo känslan av att ha kommit hem. Vackert, försiktigt och modigt om första kärleken i en machokultur som endast tillåter unga människor ett minimalt handlingsutrymme.

Eller den argentiska filmen Ciencias Naturales om 12-åriga Lila som bor på en lantlig internatskola för fattiga barn och lär sig det mesta om naturen men inte ens vet vad hennes pappa heter. Med en imponerande envishet lyckas hon övertala en lärare att ta henne med på en roadtrip i sökandet efter hennes ursprung; en omvälvande resa som förstås leder till insikter om både det ena och det andra för både den ena och den andra. Nedtonat, fint och rättmätigt argt på en och samma gång.

Eller, förmodligen, några riktiga pärlor till kortfilmer såsom den surrealistiska ryska animationen Moy lichniy los' ("Min egen älg") om en pojke, småningom man, som är besatt av älgar och pratar med fiskar och relaterar till sin pappa. Eller den gripande svenska dokumentären Out of this World av Viktor Nordenskiöld om en pojke i Pakistan som, liksom så många andra småpojkar där, försörjer sin familj genom att rengöra tankbilar. På insidan, genom att krypa ner genom det trånga hålet upptill, ner i den kolsvarta, cancerframkallande, dieseltanken.

Tilltron till barnpubliken

Ytterligare nedslagen vid tanken på att dessa filmer förmodligen aldrig kommer att ses av barn i Sverige blir jag eftersom de togs så oerhört väl emot av den unga publiken på filmfestivalen. Lika påtaglig som koncentrationen i de enorma biosalongerna var under filmvisningarna, lika öronbedövande var applåderna till eftertexterna.

Jag kan inte annat än önska att vår tilltro till de svenska barnens filmkulturella kompetens i största allmänhet var lite större. Att vi modigare vågade utmana deras preferenser och referenser genom att visa nya världar, nya estetiska uttryck, nya berättelser, lite oftare.

Malena Janson