Black Swan
Black Swan, en av de filmer som nämns i boken. Foto: Fox Searchlight Pictures.

Hjärnforskare utvärderar film

Analys och statistik

KOMMENTAR. Forskare inom olika discipliner intresserar sig allt mer för samspelet mellan film och människans nervsystem. Metoder från neurovetenskap används för att utvärdera vilka detaljer i en film som fångar publikens intresse. Men hjärnforskare kan också lära sig saker från filmskaparnas praktik.

 

 

I den nya boken "Flicker – your brain on movies" beskriver den amerikanska forskaren Jeffrey Zacks vad som händer i våra hjärnor när vi ser på film. Boken är en del av en större trend där forskare inom olika discipliner intresserar sig för samspelet mellan film och människans nervsystem. Zacks menar att psykologi och neurovetenskap kan vara till stor praktisk nytta för filmskapare och deras konstnärliga val. Forskingen i dessa ämnen kan hjälpa filmskapare att förstå vad som händer med deras publik i detalj. Men Zacks menar också att filmskapare vet saker om perception, förståelse och minne som forskare inte vet. Bara att göra en enkel actionsekvens eller en scen med dialog som är begripliga och intressanta kräver kunskap om betraktarens uppmärksamhet, känslor och slutledningar. Forskare kan lära sig mycket om sinnet och hjärnan genom att utnyttja den kunskap som ackumulerats inom filmpraktiken under generationer, menar Zacks.

Visuella varelser

Två viktiga utgångspunkter i Zacks resonemang är att människor är visuella varelser och att våra hjärnor inte är skapade för att se på film. Detta förklarar mycket av filmens kraft. Eftersom stora delar av hjärnan inte kan göra skillnad mellan film och verkliga syn- och hörselintryck skapar det möjligheter att "lura" nervsystemet. Filmer "kapar" mekanismer som utvecklats för att reagera på händelser i den verkliga världen. När vi ser på film aktiveras bland annat känsloprogram i hjärnan och delar som har med motorik att göra. Det här sker till stor del omedvetet och reflexmässigt. Zacks beskriver filmer som "brain tweaks".

Speglingar av känslor

En förklaring till att filmer väcker känslor på en omedveten nivå är att hjärnan generellt får oss att spegla oss i, och härma andra människor. När vi till exempel ser en människa le på film är det vanligt att vi själva ler utan att vi tänker på det. Samtidigt finns det enligt Zacks en direkt väg från fysiska uttryck till upplevelsen av känslor. Detta förklarar omedelbarheten och kraften i de känslomässiga reaktioner som filmer kan väcka. Om man till exempel gråter reflexmässigt för att någon i filmen gör det, påverkar det också den subjektiva upplevelsen. I många fall uppstår känslan efter det fysiska uttrycket. Till exempel att man känner sig berörd för att man gråter, istället för tvärtom. Överdrifter av känslomässiga uttryck, i dialog, fysisk handling, ljud med mera kan vara mycket kraftfulla. Överdrivna stimuli kan väcka reflexmässiga reaktioner mer effektivt än verklighetstrogna reproduktioner. Men Zacks liknar också filmer som använder överdrivna stimuli vid raffinerade livsmedel. Sådana filmer kan göra oss känslomässigt avtrubbade på samma sätt som skräpmat kan dämpa vår förmåga att urskilja smaknyanser.

Illusion av rörelse

En annan fråga som hjärnforskare har studerat handlar om uppfattningen av rörelse. Känslan av rörelse är en viktig förklaring till att filmer känns "verkliga" och kan lura hjärnan. Detta är också ett område där filmskapare själva har experimenterat för att förbättra illusionen genom hela filmhistorien. Det senaste exemplet på detta är intresset för "high frame rate". Forskningen har enligt Zacks visat att illusionen av rörelse förstärks ända upp till ca 240 bilder per sekund. Vid denna hastighet är den upplevda rörelsen likvärdig den för riktig rörelse. Den största förstärkningen sker mellan 60 och 120 bildrutor per sekund. Så även om 24 bildrutor per sekund ger en ganska stark illusion, kan man se förstärkningar ända upp till bildhastighet tio gånger snabbare. I boken " Neurofilmology – audiovisual studies and the challenge of neuroscience" presenteras också resultat av forskning kring kamerarörelse. Enligt denna bok aktiverar film inspelad med steadicam i högre grad delar av hjärnan som har med motorik att göra och skapar en upplevelse av att man rör sig inuti filmen.

Uppdelning i stycken

Zacks menar att våra minnen generellt fungerar som flaskhalsar. Vi har inte kapacitet att minnas allting, så hjärnan väljer ut det som den uppfattar som relevant i ögonblicket. Enstaka intryck klumpas ihop till större, meningsfulla händelser. Detta förklarar enligt Zacks betydelsen av synopsis i diskussionen om filmer. Det är helt enkelt så vi minns. När vi ser på film kan brytpunkter identifieras då hjärnaktivitet i ett antal regioner ökar. Regioner som har med rörelse att göra är i synnerhet starkt aktiverade vid dessa brytpunkter, liksom delar som arbetar med att hålla saker i minnet under kort tid, med inriktning på rum och miljö. Under dessa brytpunkter är vi öppna för många intryck, tills hjärnan hittar något mer specifikt att utgå ifrån. Det som händer mellan brytpunkterna är att vi är betydligt mer selektiva i vad vi tar in. Men samtidigt kommer det vi tar in att bevaras i minnet under betydligt längre tid. Det som är intressant med film är att de flesta människor har brytpunkterna på samma ställen. Film styr vår uppdelning i högre grad än intryck i verkliga livet gör.

Handlingen viktig

Vad är det då som film gör som påverkar vår uppdelning av intryck? Zacks menar att ett klipp inte är tillräckligt för att skapa en brytpunkt. Inte ens om klippet leder till att man förflyttas till en ny tid eller plats räcker det för att skapa en gräns. Däremot har klipp där en ny handling inleds större sannolikhet att uppfattas som en gräns. Detsamma gäller klipp där handlingen flyttas utanför bilden, etableringsscener av en ny plats och avbrott i ljudets kontinuitet. Klipp mitt i en handling, som i en dialogscen, skapar istället en tillfällig intensifiering av tittarupplevelsen. Hjärnans visuella system överbryggar den visuella diskontinuiteten. Men om det är ett tydligt avbrott i handlingen lönar det sig inte för det visuella systemet att göra detta överbryggande. De flesta kommersiella filmer vägleder oss enligt Zacks genom flaskhalsen genom att ge tydliga ledtrådar om vad som händer och vad vi ska fokusera på. Men även om vi ser experimentella filmer utan tydlig handling kommer vi att försöka dela upp intrycken i stycken. Det kan förklara att de senare kan upplevas som mer krävande upplevelser.

Forskning och utveckling

Som Zacks påpekar kan forskning om hjärnan användas för att förklara varför vissa filmer blir framgångar och andra inte, till exempel genom att studera hur filmer väcker känslor och engagemang. Utifrån den forskning som redan har gjorts kan man dra slutsatsen att illusionen av rörelse, ansikten i bild och tydliga signaler om vad som händer i en scen är några nyckelfaktorer. Ett exempel på det senare är så kallade "spotlights", dvs. att man fokuserar tydligt på en eller några få beståndsdelar i bilden. Många sådana knep är redan välkända inom filmbranschen. Men forskningen som Zacks och andra bedriver kan bidra till att kunskapen blir mindre "tyst" och tillgänglig för fler. De metoder som används inom forskning om nervsystem kan visa exakt vilka sekvenser i en film som väcker intresse. Men Zacks visar också på det ansvar som filmskapare har på grund av filmens starka och direkta påverkan. Filmer som är mer "effektiva" i sin påverkan kan också ha negativa effekter på människors förmågor och beteende.

Skriv ut