Anita Lindblom i En kärlekshistoria
Anita Lindblom i En kärlekshistoria (1970) Foto: Walter Hirsch

Anita Lindblom och filmen

Nyheter om svensk film

Anita Lindblom har gått bort i en ålder av 82 år. Hon var en av våra allra största artister under förra seklet men hennes karriär var i jämförelse med andra artister av liknande kaliber förhållandevis kort, bara drygt 25 år. Det är snart 40 år sedan hon gjorde sina sista skivinspelningar. Förutom succéerna på plattor medverkade hon i krogshower och revyer. Hon var en flitig gäst i tv-program i hela Norden, Tyskland och Frankrike. Dessutom var hon filmstjärna. Det hann bli tio filmroller mellan 1957 och 1974.

Anita Lindblom föddes 14 december1937 i Gävle.

Första gången hon visade sig på vita duken var i Åsa-Nisse-filmen Åsa-Nisse i full fart av Ragnar Frisk från 1957. Blott 19 år gammal fick hon en tämligen stor roll mot veteranerna John Elfström och Artur Rolén. Det var vanligt att man i dessa filmer placerade en ung sångstjärna som fick lansera en schlager. Lasse Lönndahl hade året innan sjungit i Åsa-Nisse flyger i luften men nu var det Anita Lindbloms tur att sjunga och sången, som fångade upp den tidens modedans, hette En cha-cha-cha.

Därefter fick hon mindre uppgifter i de påkostade färgfilmerna Jazzgossen (1958) av Hasse Ekman och Mannekäng i rött (1958) av Arne Mattsson. I den senare spelade hon mannekängen Monika. Hennes repliker i de båda filmerna var få men det var inga svårigheter att lägga märke till henne.

I början av 1960-talet hade hon blivit ett stort namn i underhållningsbranschen – inte minst för att hon vågade tänja på gränser och flytta fram positioner för vad som var comme-il-faut för en ung kvinnlig artist - och i nästa film hade hon en av huvudrollerna. De omåttligt populära Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud skulle i sin nya film Vi fixar allt matchas med en ung kvinnlig stjärna. Anita Lindblom fick spela en konstnärselev och med palett i handen, framför en målarduk, på svenska framföra Edith Piafs Non, je ne regrette rien som blev till Nej, jag ångrar ingenting. Och det var i den filmen hennes dundersuccé lanserades, Sånt är livet. Hon blir av Lindstedt och Källerud i en sekvens bryskt inknuffad på scenen och sjunger som ingen tidigare gjort - och gör succé förstås.

I Svenska Dagbladet skrev signaturen E.S:
”Det hade inte vållat några svårigheter att stoppa in Anita Lindblom i sammanhanget. Hon behövs helt enkelt. Hon har det ack så sällsynta som kallas gnista och hennes ”Sånt är livet” fick Anglais premiärpublik att spontant klappa händerna”.

När filmen senare gavs ut på DVD döptes den helt sonika om från Vi fixar allt till Sånt är livet.

Förutom Arne Mattsson var Ragnar Frisk en av de flitigaste regissörerna under den tiden Anita medverkade i filmer. Tillsammans med Thore Skogman var hon den stora stjärnan i två mycket populära filmer som hette Tre dar i buren (1964) och Tre dar på luffen (1964), båda regisserade av Ragnar Frisk. I den förstnämnda ställde hon till med en smärre skandal då hon i Cigarettes lovsjöng cigarrettens positiva inverkan på hälsan. Schlagern spelades mycket sällan i Sveriges Radio men blev en hit på tyska.

I Tyskland där Anita Lindblom också var mycket populär och låg på hitlistor medverkade hon i ett par påkostade musikalfilmer som var producerade för tv: Strandgeflüster och Motel Victoria.

Det kom att bli ytterligare en film med Arne Mattsson: Blåjackor (1964), en nyversion av den populära filmen från 1945. Anita hette Carmen i filmen och sjöng iförd spansk mundering med hundra gitarrer högt uppe i ett torn i Dubrovnik i forna Jugoslavien där filmen spelades in. Tomas Bolme, Åke Söderblom, Dirch Passer, Grynet Molvig va några av de andra stjärnorna i filmen.

Men det var i Roy Andersson debutlångfilm En kärlekshistoria (1970) som biopubliken fick se en annan Anita Lindblom än hon tidigare visat i sina filmer. Hon spelar den trasiga och sköra mostern Eva till filmens kvinnliga huvudroll, Annika (Ann-Sofie Kylin). Filmen var inbjuden att tävla om Guldbjörnen på Berlins filmfestival 1970 och den hann att få sin världspremiär där men dessvärre avbröts festivalen på grund av politiska protester. I februari i år, 50 år efter världspremiären, var det jubileumsvisning av filmen på Akademi eder Künste under Berlins filmfestival.

Sista filmrollen kom att bli som socialassistenten Ingrid i en nyinspelning av ytterligare en älskad 40-talsklassisker, Rännstensungar (1974). Två sångskatter från förr framförde hon i filmen, Räkna de lyckliga stunderna blott och Den gula paviljongen. Anita Lindblom spelade mot bland andra Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Båda årskamrater med henne, födda 1937, och båda förärade varsin biografifilm, Monica Z (2013) av Per Fly och Cornelis (2011) av Amir Chamdin.
Två filmmanus har skrivits om Anita Lindbloms liv. Kanske ett av dem blir till en film i framtiden?

 

Jan Göransson

Skriv ut