Ny rapport pekar på finansieringsmöjligheter i EU:s AVMS-direktiv

Artikel 13.2 i AVMS-direktivet är i fokus i en ny rapport, framtagen av Petri Kemppinen¹ på uppdrag av Filminstitutet, SVT och de regionala filmfonderna i Sverige. Enligt denna artikel i direktivet kan medlemsstaterna kräva att medietjänster som sker på begäran, dvs. video on demand-tjänster (vod) eller streamingtjänster, under deras jurisdiktion bidrar ekonomiskt till produktionen av europeiska verk, bland annat genom direktinvesteringar i innehåll och bidrag till nationella fonder. En nyhet är att om ett sådant krav ställs på nationella medietjänster kan medlemsstaten ställa motsvarande krav på medietjänster som riktar sig till konsumenter inom deras territorier men som är etablerade i andra medlemsstater.² Detta ger medlemsstaterna en möjlighet att utöka sin grund för finansiering av oberoende europeisk audiovisuell produktion.

Rapporten jämför med hur flera medlemsstater³ gjort utifrån denna artikel i direktivet, och utforskar rättsliga ramar och marknadskonsekvenser av ett eventuellt genomförande i Sverige. Rapporten visar att flera länder har infört eller är på väg att införa system med krav på vod-tjänster. Den visar också att det finns olika uppfattningar om regleringen – för det första om det anses vara rättvist eller orättvist att samma regler gäller både de traditionella tv-bolagen och de nya aktörerna, och för det andra om mediebolagen själva ska besluta om sina investeringar eller om de ska kanaliseras på ett mer indirekt sätt, till exempel genom en fond öppen för alla produktionsbolag att söka medel ifrån.

Erfarenheter från andra medlemsstater pekar på frågor som behöver diskuteras också i Sverige. Att ta upp ämnet på dagordningen nu kan enligt rapporten vara i rätt ögonblick då återhämtning från covid-19 kommer att leda till diskussioner om politikens inriktning och med initiativ som Återstart för kulturen. För detta talar också att många av branschens intressenter, enligt rapporten, har liknande önskemål.

Lärdomarna från diskussioner runt om i Europa visar att denna fråga berör både ekonomi och kultur. Att avgöra om en direkt investeringsmodell, bidrag till fonder eller en kombination därav är bäst, ligger utanför rapportens ramar. Ett direktinvesteringskrav på vod-aktörer kan antas kräva färre administrativa åtgärder och ger tjänsteleverantören frihet att välja sina investeringsmål. Länder som planerar krav på fondbetalning eller en kombinerad modell tror å andra sidan att de bättre kan nå kulturpolitiska målsättningar på detta sätt.

Det faktum att direktivet anger att avgiften ska vara proportionell och icke-diskriminerande har diskuterats i danska och finska rapporter, och i båda länderna intogs ståndpunkten att de etablerade tv-bolagen kan uteslutas från nya skyldigheter, eftersom deras investeringar i lokal och europeisk produktion redan är på en betydande nivå.

Frankrikes modell tar hänsyn till den volym av innehåll som är kärnan i stödsystem för produktion, nämligen film- och tv-dramaserier. Den medför en ny skyldighet för utländska medietjänster vars målgrupp är i Frankrike, som skiljer sig från skyldigheten för lokala tv-bolag som har en stor volym av annan typ av innehåll än film- och tv-drama. Enligt preliminära planer i Frankrike och andra länder bestäms betalningen som en procent av omsättningen eller alternativt baserat på antal abonnenter i landet. Tekniskt sett skulle det inte vara en betydande administrativ börda att beräkna detta baserat på exempelvis moms på prenumerationsavgifter även i Sverige.

Baserat på rapportens uppskattning av omsättningen för vod-tjänster i Sverige (6 miljarder SEK 2020) och de kravnivåer som planeras i andra europeiska länder (2-6 procent) skulle ett bidragskrav eller en investeringsskyldighet generera ungefär 120–360 miljoner SEK årligen.

Svaren från svenska intressenter i rapporten visar dock att regeringen inte har tagit en aktiv roll vad gäller direktivets artikel 13.2. På samma sätt kan man säga att även intressenterna har varit något mer passiva än i grannländerna. Även om Danmark, Finland och Norge skiljer sig åt verkar intressenterna i dessa länder ha engagerat sig i en något livligare debatt kring denna fråga än deras svenska motsvarigheter.

Ett möjligt skäl till detta är enligt rapporten att Sverige på EU-nivå har hört till den grupp av EU-länder som varit mycket för den fria marknaden och emot mer reglering inom olika politikområden. Möjligheten som öppnas i artikel 13.2 ansågs vara en begränsning, och dessa länder röstade till och med emot att inkludera denna 2018. Men en förändring har skett. Globala aktörers inträde på den europeiska marknaden har enligt rapporten varit en första ögonöppnare för vissa. Det allmänna politiska klimatet har blivit mer lokalt fokuserat. Diskussioner om beskattning av globala företag har lett åt samma håll.

Rapporten nämner också att en anledning kan vara att arbetet som ledde till uppsägningen av filmavtalet och införandet av en statlig filmpolitik i Sverige, liksom diskussionen om produktionsincitament, har överskuggat frågan om artikel 13.2 här.

De utländska medietjänsternas allt starkare ställning både i Sverige och i andra länder kan göra att de lokala producenterna förlorar rättigheterna till sitt innehåll, rättigheter som traditionellt har betraktats som deras tillgång. Ett argument för att slussa en eventuell avgift till en fond i stället för att ålägga medietjänsterna en investeringsskyldighet är att en fond skapar en möjlighet att öka finansieringen för oberoende produktion och att därmed stärka produktionsbolagens ekonomiska bas inom små marknader och regioner. Detta förutsätter dock att uppdragsbaserade projekt där ägandet finns hos medietjänsten exkluderas och att enbart oberoende produktionsbolag som själva äger de immateriella rättigheterna kan söka medel ur fonden.

Den senaste versionen av EU:s direktiv om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AVMS-direktivet) godkändes den 14 november 2018. Vissa länder har sedan dess implementerat direktivet medan andra är försenade. Även efter implementeringen kan medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder som nämns i direktivet. Det finns en rapporteringsskyldighet tillbaka till EU-kommissionen vartannat år. Således finns det fortfarande tid att göra förändringar, men det kräver att frågan är levande, att diskussioner förs och överväganden görs.

_{¹ Konsult för audiovisuell bransch. Sedan 1 augusti 2021 VD för Aurora Studios i Finland.}

_{² Till exempel Netflix, HBO, Amazon Prime Video, Disney+.}

_{³ Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Frankrike, Belgien, Polen, Tyskland, Kroatien, Tjeckien, Rumänien, Slovakien, Italien och Spanien.}