Filmsverige 2022: en möjlig sensation?

Sensationella skeenden i svensk filmhistoria är flertaliga, helt tillbaka till 1910- och 20-tal och det episka bildspråk som Victor Sjöström och Mauritz Stiller utforskade och erövrade världen med. 1940-talet markerar en tillväxt bland auteurerna, där Alf Sjöbergs muskulösa dramer, Arne Suckdorffs poetiska naturdokument och Ingmar Bergmans högt personliga universum i olika grad befäste sig, inte minst via en rad toppriser på festivalerna i Cannes och Berlin.

1960-talets våg av nya visioner innebär en sann kulmen, där en heterogen samling brokiga, ibland bråkiga, temperament – den arge unge Bo Widerberg, i aktiv brytning med de tidigare generationerna, den eftertänksamme Jan Troell, med Sucksdorffs poetiska lins med i bagaget, Vilgot Sjöman, så radikalt frispråkig, Mai Zetterling, med skärskådande, vid tillfället singulär kvinnlig blick, Roy Andersson, den ståndaktige excentrikern, Bergman, nu med en intrikat finvässad kamerapenna – sällar sig till de starkaste av italienska, franska, tyska, tjeckiska och brittiska kollegor på den europeiska filmkartan.

Med denna backspegel stolt och stadigt fastskruvad anmäler sig samtiden och med den en möjlig ny filmhistorisk höjdpunkt. För har det blivit dags att bocka av ännu en svensk sensation, redo att erövra världen?

Boom, bredd och nålsöga

Olika röster talar för en sådan verklighet. Filmbranschpressen lovsjunger entusiastisk den ”boom” de upplever att hela Norden befinner sig i dessa tider, kännetecknad av imponerande bredd bland såväl konstnärliga temperament som ämnesval, inte sällan med en global utblick. Festivalerna erbjuder villigt plattform för alstren, ofta i främsta och mest prominenta leden. Priser drösar in. Lägg därtill det kanske smalaste nålsögat att ta sig genom: en kommersiell framgång där folk faktiskt köper biljetter.

Boy from Heaven, skriven och regisserad av Tarik Saleh, har allt detta. Denna politiska thriller utspelar sig i Kairo och dialogen är helt på arabiska. Vid årets Cannes-festival deltog den i huvudtävlan och vann priset för bästa manus. Den reguljära franska premiären gick av stapeln den 26 oktober och intog med tiden 500 biografer över hela Frankrike med en publiksiffra på en knapp halvmiljon – Frankrikes bäst besökta utlandsspråkiga film sedan koreanska Parasit. Filmen är vald till Sveriges bidrag för 2023 års ”internationella” Oscar, där den just tog sig genom ännu ett nålsöga och in på den ”shortlist” av 15 som går vidare mot de slutgiltiga nomineringarna.

Två Guldpalmsvinnare: Tarik Saleh och Ruben Östlund i Cannes, maj 2022. Foto: Erik Dalström

Ruben Östlunds Triangle of Sadness, vars engelskspråkiga dialog ”diskvalificerar” den för sagda Oscarkategori, visas (till skillnad från Boy from Heaven) dubbad i Frankrike, med över 550 000 sålda biljetter. Den Cannes-guldpalm filmen gick och vann i våras – Östlunds andra, efter The Square (2017) – har säkert hjälpt. Två och en halv miljon har hittills sett filmen världen över.

Branschspanarna framhåller också i sammanhanget det nordiska nätverket, en fruktbar femklöver utmärkt av lika delar hjärtlig grannsämja (ackompanjerad av en frejdig konkurrens) och välfungerande filmpolitiska stödsystem med uppskattad förlängning över gränserna och ut i den vidare europeiska filmregionen. Ska ett paradexempel lyftas fram, igen en prisvinnare från årets Cannes-festival, blir det den dansk-svensk-tysk-franska Holy Spider, Ali Abbasis genomträngande studie över den iranske ”Spindelmördaren” som ”rensade” gatorna från prostitution via en rad brutala mord. Filmen är Danmarks – även här just ”kortlistade”! – Oscarbidrag för 2023, Abbasis andra, efter att ha representerat Sverige med Gräns (2018).

Universella odysséer

Den globala utblicken som gemensam nämnare – Östlunds havskryssningsodyssé blir ett veritabelt miniuniversum med svensk, dansk, rysk, tysk, brittisk, grekisk, filippinsk och amerikansk representation – har nyligen lyfts även i titlar som Levan Akins And Then We Danced (2019) och Nathalie Álvarez Meséns Clara Sola som utspelar sig Georgien respektive Costa Rica (båda med hyllade Cannes-premiärer). En delförklaring är en ny svensk generation med olika internationell bakgrund och erfarenhet men traditionen går samtidigt långt tillbaka i svensk filmhistoria, där en Sucksdorff kunde förlägga sin berättelse i Indien i En djungelsaga (1957) eller Brasilien i Mitt hem är Copacabana (1965) eller där ett svenskt pionjärteam var med och skapade Kongi’s Harvest (1970), Nigerias första långa spelfilm, eller Doris Lessings Gräset sjunger (1981) i Zambia. Blicken tycks vara del av ett filmsvenskt DNA.

Liknande gäller för dokumentärtraditionen, som fångar amerikansk jazzvärld i Kasper Collins I Called Him Morgan (2017) eller en liten östeuropeisk utbrytarrepublik i Anna Eborns Transnistra (2019) och som sannerligen får prövat sina vingar i en av årets sanna höjdpunkter, Magnus Gerttens Nelly & Nadine. Gerttens lins startar i Malmö hamn, där en grupp befriade överlevare från koncentrationsläger anländer i maj 1945 och berättelsens titelpersoner leder oss till Frankrike, Belgien, Tyskland, Venezuela och Spanien, varje plats med ett stycke livshistoria. Filmens segertåg från Berlin i februari går över 100 festivaler och i dagsläget drygt 20 priser.

Magnus Gerttens Berlinale-vinnare Nelly & Nadine har visats på över 100 festivaler. Foto: Doc Lounge

Som alltid ska ett uppehåll avnjutas i den svenska barn- och ungdomsfilmen, enastående genom decennierna, allnärvarande i sektioner som Berlinfestivalens Generation-program ända tillbaka till dess invigning 1978. Sektionens förstapris Kristallbjörnen har två gånger tilldelats samma regissör, Sanna Lenken, för Min lilla syster 2015 och igen i år för Comedy Queen, bägge välskrivna, välspelade, välcastade och ömsinta återgivningar av landet mellan oskuld och uppvaknande.

På plats är tillväxt, finvässning, frispråkighet, poesi, vision och auteurer, nu med kvinnlig blick i riklig plural, det är brokigt, ibland bråkigt och excentriskt – och med toppriser på vägen. Som upplagt för sensation. Vad mera kan man begära?

Möjligen flera samtidshistorier från hemmafronten, om Sverige och om svenskar, så empatiskt tecknat i En man som heter Ove (2015) och med mersmak för framtiden. Cirka tio miljoner livshistorier finns därute, bland gamla och unga, bland både de bättre och de värsta människorna i denna del av vår värld. Om inte annat så för att ge de nordiska grannarna en bit frejdig konkurrens lite då och då. Kanske dags för en runda till?

Text: Jan Lumholdt, journalist och filmkritiker