Katinka Faragó till minne

En tisdag morgon i november 2024, på väg till Filmhuset, stannade jag cykeln vid Nybrokajen för att ringa ett samtal. När jag öppnade telefonen stod det i ett sms att Katinka Faragó är död. ”Nej, vem ska jag fråga nu?” var min första tanke. Egoistiskt så det förslår. Men i samma veva tänkte jag på hennes man, Måns Reuterswärd, som jag träffat så många gånger, och på Katinkas döttrar med familjer. Och på det stora vackra huset i Vaxholm som inte längre skulle få husera Katinka. Och alla människor hon arbetat med. Och alla filmer hon arbetat på.

Victor Sjöström, Edvard Persson, Ingmar Bergman, Ingrid Bergman, Jan Troell, Stellan Skarsgård, Hasse Ekman, Mai Zetterling, Andrej Tarkovskij, Gunnel Lindblom, Nils Poppe, Victor Sjöström, Karl Gerhard, Povel Ramel, Harriet Andersson, Bibi Andersson Liv Ullmann, Mago, Max von Sydow, Pernilla August, Alf Kjellin, Kjell Grede, Mimi Pollak, Lill-Babs, Alice Babs, P A Lundgren, Marianne Ahrne, Gunnar Björnstrand, Sickan Carlsson, Kai Gullmar, Sven Nykvist, Gunnar Fischer, Bibi Lindström, Lena Endre…

När jag fick uppdraget att på scen intervjua Katinka inledde jag samtalet med att räkna upp dessa namn. Hon hade alltså samarbetat med dem alla, framför såväl som bakom kameran. När jag läste upp dem sneglade jag på Katinka, som satt i stolen bredvid, och såg att hon myste. Hon säg mäkta stolt ut också.

Första gången vi hade ett samtal var för sju år sedan, på Bergmanveckan på Fårö. Tanken med uppräkningen av alla namnen var att begripliggöra för de som kanske inte riktigt hade koll på hennes enastående insats för filmen. I programmet var det annonserat att vi skulle hålla samtalet på svenska men för att vara artiga frågade vi om det fanns någon i publiken som inte förstod svenska.

”Yes”, svarade en i den fullsatta bygdegården och räckte upp handen. Katinka och jag tittade i några sekunder på varandra och sedan fick samtalet bli på engelska. När vi körde fast med internationella titlar fick vi ta publiken till hjälp. Katinka bjöd frikostigt på sig själv och sina historier från alla inspelningar. Applåderna efteråt ville aldrig ta slut. Efter många påtryckningar och vädjanden ställde hon året efter upp i P1 Sommar, och hennes insats rosades av alla.

Sista året hon bevistade Fårö, 2021, hade Kalle Boman ett samtal med henne i det stora tältet utanför Bergmancenter. De hade funnit varandra på Göteborgs filmfestival ett antal år tidigare. De arbetade i parallella världar – Katinka med sina samarbeten med alla namn som nämnts ovan och Kalle som samarbetat (och samarbetade) med Bo Widerberg, Marie-Louise Ekman, Roy Andersson, Ruben Östlund, Gabriela Pichler och många fler. Men båda två lika viktiga, för att inte säga omistliga, för den svenska filmhistorien. Jag träffade dem tillsammans flera gånger och det var sannerligen högtidsstunder. De bubblade av entusiasm, talade om sina och andras privata filmsamlingar, föreslog spännande projekt och ingångar för att levandegöra vår filmhistoria, inte minst i Filmhuset.  

Katinkas inträde i filmen är kanske något av det mest originella jag hört. Som 13-åring fick hon vara hundvakt till Elof Ahrles filmhund i Loffe på Luffen när den spelades in 1949. När de scripta-ansvariga försvann på en filminspelning utomlands tillfrågades Katinka om hon kunde utföra deras arbete och hon tackade ja. (Hon råkade glömma den mycket viktiga scriptboken på en järnvägsstation men den kom som tur var till rätta.) Året efter var det dags igen, då hon ånyo fick vara ”script girl”, som det kallades på den tiden, på Anderssonskans Kalle (1950) där en av hennes uppgifter var att måla på fräknar på Peter Blitz, som spelade Kalle.

Katinka fick snabbt rykte om sig att vara skicklig scripta trots sina unga år. Filmerna som följde var bland andra Vägen till Klockrike, I dur och skur och En natt på Glimmingehus och så 1954 träffade hon Ingmar Bergman som hon kom att samarbeta med i hela 17 filmer, bland annat Sommarnattens leende, Smultronstället, Det sjunde inseglet, Tystnaden, Nattvardsgästerna, Skammen, Viskningar och rop och som produktionsledare i Höstsonaten och Fanny och Alexander. Så småningom avancerade hon till att bli producent och produktionschef på Filminstitutet. Ett av hennes främsta uppdrag där var att finna nya talanger.

Som scripta gäller det förstås att var oerhört noggrann. Jan Troell berättade för mig om ett problem när inspelningen av Utvandrarna/Nybyggarna skulle flyttas från Sverige till USA. Karl-Oskar och Kristinas filmbarn i Sverige hade varit blåögda. Men i USA fanns på inspelningsplatsen enbart brunögda.  Kristina (Liv Ullmann) skulle hålla ett litet barn i sin famn under en tågresa. ”Ingen kommer bry sig om ögonfärgen på barnet”, menade Jan. ”Jo” svarade Katinka bryskt. Det slutade med att Katinka skaffade fram en stor melon som fick föreställa ett barn insvept i ett tygstycke och som Kristina fick hålla i sin famn under tågresan!

Många var nog lite rädda för Katinka. Det var även jag i början.

Jannike Åhlund, styrelseordförande för Bergmancenter på Fårö minns Katinka:
”Katinka har varit en återkommande gäst under Bergmanveckans 20 år. Från början som initierad ciceron i Fårös inspelningslandskap där Ingmar Bergman spelade in sju av sina filmer. De sista åren i par med producenten och vännen Kalle Boman då de underhöll publiken med filmhistoriska samtal och utblickar. Katinka kunde ha en kritisk blick på världen, och när hon meddelade denna sin oförytterliga mening om sakernas tillstånd var det utifrån en osedvanligt lång erfarenhet och kunskap. Man kunde bli skrämd av denna pansarkryssare till kvinna. Men kom man på rätt fot med Katinka var hon både varm och generös. Rolig var hon också. En av de sista stora filmelefanterna – och en legend. In her own right”

När Filminstitutets vd Anna Croneman tog sina första stapplande steg in i filmvärlden korsades hennes och Katinkas vägar:
”Jag mötte Katinka för första gången när jag som 19-åring sökte till Dramatiska Institutet, och hon utgjorde juryn. Jag blev inte antagen den gången, men samma kväll ringde Katinka och sa ”var inte ledsen, du behöver ingen filmskola”. Hon var såklart en stor förebild för mig, när jag startade min bana fanns knappt några andra kvinnliga producenter. Hon var oerhört rak och rar i en unik kombination, och jag blev väldigt ledsen att höra att hon lämnat oss”.

Nu finns inte längre Katinka bland oss. Jag kan inte längre fråga henne hur det var att som 17-råring arbeta med Edvard Persson eller hur det var att hålla reda på ting, kameravinklar och eventuella klaff-fel i Hasse Ekmans påkostade musikal Jazzgossen. Inte heller om Ingmar Bergmans ångestattacker – varje morgon – när Fanny och Alexander spelades in.

Men filmerna finns kvar. Tack och lov.