Bodil Ipsen – Bakom Köpenhamns fasader

Wonderful Copenhagen! 

Så lyder den välkända reklamslogan som sedan decennier har lockat inte minst svenska turister över sundet för att uppleva det omtalade danska hygget i Nyhavn och Kongens Have, i Tivoli eller på Strøget. Men Köpenhamn har under alla tider även uppvisat andra, mörkare sidor, vilket inte minst blir tydligt när man dyker ner i den danska filmhistorien.   

Precis som i Sverige kom det i Danmark under 1940-talet en våg av allvarligare filmer efter ett 1930-tal som till stora delar gick i folklustspelens och komediernas tecken. Omsvängningen märks redan under de tyska ockupationsåren 1940–1945 och det är svårt att inte göra en koppling mellan å ena sidan de socialrealistiska dramerna och desillusionerade kriminalfilmerna i film noir-stil som då började produceras och å andra sidan krigsårens förödande inverkan på befolkningen. En av de främsta filmskaparna under dessa för den danska filmkonstens utveckling så spännande och formativa år var Bodil Ipsen (1889–1964), som mellan 1942 och 1951 regisserade tio filmer med genomgående imponerande verkshöjd – fem på egen hand och fem i samarbete med parhästen Lau Lauritzen Jr. (1910–1977). Flera av dessa filmer prisades i sin samtid, bland annat med det danska Bodilpriset som namngivits efter Ipsen och skådespelaren Bodil Kjer.  

I de flesta av Ipsens filmer är handlingen förlagd till Köpenhamn och har storstadens anonymitet som återkommande och slående tema. Redan i debutfilmen Urspårad från 1942, som hon samregisserade med Lauritzen, låter hon en ung överklasskvinna försvinna in i huvudstadens undre värld efter att ha drabbats av minnesförlust. Trots en efterlysningskampanj hittas huvudpersonen inte av ordningsmakten och förblir anonym även för de samhällets olycksbarn som tagit sig an henne. Urspårad har ibland kallats för den första danska noirfilmen, men en mer rättvis klassificering vore kanske socialrealistiskt drama. Som sådant kan den ses som en förstudie till Ipsens och Lauritzens mästerliga alkoholistdrama Café Paradis (1950), där titelns bedagade ölhak utgör en samlingsplats för storstadens trashankar vars olika bakgrund suddas ut i deras gemensamma sökande efter tröst i flaskan. 

En tydligare tematisk och stilistisk koppling till klassisk noir finner vi i stället i seriemördarfilmen Mordets melodi (1944), där Ipsen stod som ensam regissör. I denna rysare sprids skräcken bland köpenhamnarna när en okänd mördare går lös och polisens enda ledtrådar verkar vara offrens gemensamma förnamn samt en fransk chanson som hörts sjungas av en kvinnoröst vid tidpunkterna för brotten. Att vara någon som syns i en stad där andra invånare förblir anonyma kan ha sina risker just i samband med brott. I Ipsens sista film Det sanna ansiktet (1951) blir en man, spelad av medregissören Lauritzen, anklagad för ett bestialiskt barnamord eftersom han under sina nattvandringar på Köpenhamns tomma gator har setts på mordplatsen vid tidpunkten för dådet.  

Bodil Ipsen var själv en firad skådespelare och stod framför kameran i andras filmer, men hon regisserade aldrig sig själv för vita duken. Sinnet för skådespeleri är dock uppenbart i hennes erkänt skickliga personregi och på det området ansågs hon av somliga till och med överträffa landsmannen Carl Th. Dreyer. De två regissörerna kom också att jämföras när de med en månads mellanrum år 1943 släppte var sitt hyllat 1600-talsdrama – Dreyers Vredens dag och Ipsens Drama på slottet. I Ipsens film, som handlar om svartsjuka och dödligt gift på Köpenhamns slott, blir kungaborgen som en gyllene bur för hovfolket. Stirrande ut genom fönstren längtar de till den omgivande staden, men lämnar aldrig slottet, vars tjocka murar i sin tur döljer hovets mörka maktdramer för stadens befolkning. 

En film som med sin lättsamma ton sticker ut i Ipsens produktion är En herre i frack (1942). Här bryts storstadens anonymitet när en okänd ung man med pianistdrömmar får chansen att hålla konsert, men misslyckas fatalt och blir till allmänt åtlöje. En herre i frack blev den enda danska komedi som Ipsen regisserade, men 1947 skulle hon ta sig an komedigenren ytterligare en gång när hon bytte Köpenhamn mot Stockholm och regisserade Bröllopsnatten med Sickan Carlsson och Max Hansen i huvudrollerna.  

Gästspelet i den svenska filmindustrin var dock en engångsföreteelse. Bröllopsnatten blev tyvärr ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik, och trots att den var den första svenska långfilmen efter övergången till ljudfilm där en kvinna ensam stod för regin har den inte ansetts vara någon milstolpe i den svenska filmhistorien. I Danmark har flera av Bodil Ipsens filmer däremot behållit sin status som viktiga och centrala filmhistoriska verk även om de haft svårt att nå utanför hemlandets gränser. För några år sedan ryktades det till och med att äldre danskar fortfarande kände kalla kårar när de hörde titelstycket från Mordets melodi. Hur väl detta fortfarande stämmer är dock ytterst osäkert. 

Kuraterat av Magnus Rosborn. 

Serien visas i samarbete med Norden på film en kostnadsfri sajt lanserat av Danska Filmin­stitutet (i samarbete med Svenska Filminstitutet och Nasjonalbibli­oteket i Norge) där man kan dyka ner i nordisk historia och se film från de respektive länderna. Norden på film fokuserar på Nordens gemensamma språk­- och kultur­arv och innefattar, utöver själva sajten, ett samarbete mellan cinemateken i Danmark, Norge och Sverige.

Alla filmer i serien

Lästips: 
Erichsen, Svend (red.), Bodil Ipsen : en mindebog,(Köpenhamn: Fremad, 1965) 
Jørholt, Eva; Schepelern, Peter (red.), 100 års dansk film, (Köpenhamn: Rosinante, 2001) 
Kragh-Jacobsen, Svend, Bodil Ipsen, 1889-1909-1959, (Köpenhamn: Nyt nordisk forlag, 1959)