Cinemateket
Stillbild från film
Pickpocket (1997)

Jia Zhangke – Himmelskt rike under ombyggnad

Raserade fabriker, mastodontlika lägenhetskomplex och nöjesparker med konstgjorda landmärken. I gränslandet mellan fiktion och verklighet har Jia Zhangke positionerat sig som den främsta kinesiska filmskaparen i sin generation. Hans hyperrealistiska tidsresor följer människor som försöker komma ikapp ett snabbt föränderligt Kina, där städerna är lika hemsökta av det förflutna som av framtiden.

För Kina blev 1990-talet den politiska schizofrenins årtionde, då historiska blodstänk från massakern på Himmelska fridens torg knappt hunnit skuras bort innan landet skulle svidas om för en parad av ekonomisk tillväxt. Till detta hörde en rask stadsutveckling där framtidens skyskrapor restes ur ruinerna av insomnade industri- och jordbrukssamhällen. 

I förändringarnas tid växte den kinesiska filmens så kallade sjätte generation fram, en indievåg med nya berättare som med billig teknik, amatörskådespelare och långfingret mot statlig censur gav sig ut på gatorna för att skildra samhället. Generationens främsta filmskapare heter Jia Zhangke. 

Vid 21 års ålder lämnade Jia sin hemstad Fenyang, tillhörande Shanxi-provinsen i Kinas förorenade norra kolregion, för fyra års studier vid Pekings filmakademi. Där frossade han i fransk, japansk och sovjetisk film. Utan inspelningstillstånd från myndigheterna återvände han så småningom hem för att göra sin Bresson-inspirerade debutfilm Pickpocket (1997), vars ficktjuvande huvudperson fastnat i Fenyang medan vänner och bekanta begett sig till storstäderna. 

Jia ville med Pickpocket fånga kommersialismens Kina: ett land där byggandet av vattenkraftsprojektet De tre ravinernas damm resulterat i demoleringen av hela härader (som i Guldlejonvinnaren Stilla liv (2006) och där fabriker rivits för att ge plats åt moderna bostadskomplex (som i 24 City (2008)). Även i senare filmer återvänder han till tiden kring millennieskiftet – i synnerhet 2001, som för Jia utgör ett nyckelår för Kina. Det var då Peking utsågs till värdstad för sommar-OS 2008 och landet fick medlemskap i Världshandelsorganisationen, varigenom de på allvar kunde positionera sig som global stormakt. 

Det var också 2001 som Jia fick tag på en digital videokamera, vilket ledde till ett formatbyte för tredje långfilmen: ungdomar-på-glid-dramat Unknown Pleasures (2002). Sedan dess har han och fotografen Yu Lik-wai fortsatt söka skönhet i det digitalas textur och skarpa hyperrealism. Tekniken har också inneburit praktiska fördelar, inte minst i form av en snabbare inspelningstakt än förr. ”Jag brukar skämtsamt säga att om det inte vore för DV hade jag inte kunnat skildra förändringarna i Kina, för de sker så snabbt!” 

Den digitala tekniken lämpade sig väl för The World (2004), som utspelar sig på Beijing World Park – en temapark med miniatyrkopior av internationella landmärken. Plötsligt har Peking blivit en sådan metropol att dess invånare inte ens behöver lämna staden för att se resten av världen. 

Jia menar att det finns en intim koppling mellan digitala format och konsumtionskulturen, och att varje generations nya teknologi förändrar vårt sätt att se på världen. I hans filmer fungerar den digitala bildens evolutionssteg som tidsstämplar. Med åren har Jia alltmer börjat blanda dokumentär med fiktion och gammalt med nyinspelat material. Den hybrida formen gör att han tydligt kan illustrera utvecklingarna som skett i hemstaden Fenyang och gruvstaden Datong, från millennieskiftet fram till åren före och efter pandemin. 

Så varför detta intresse för just Fenyang och Datong? Förutom den rent nostalgiska kopplingen till den förra är båda städerna bra exempel på farthinder i Kinas framgångsresa. Trots att de mindre städernas invånare utgjort en avgörande del av arbetskraften som gjort ”Made in China”-Kina till hela världens fabrik tenderar de att förbises, glömmas bort och osynliggöras, som om de vore ett slags mänsklig motsvarighet till det underjordiska bottenskikt som Metropolis vilar på i Fritz Langs stumfilmsklassiker. 

Spåren av industrialism i Jia Zhangkes filmer är lika surrealistiska som spöklika. Varje bygge liknar en begravning och varje skrytprojekt en modern gravsten, buffligt nedsläppt med lyftkran över traditionens aska. Med de digitala formatens hyperrealism som berättarverktyg skildrar Jia ett land under ständig konstruktion, där varje stad är lika hemsökt av den tid som flytt som av den rökdimmiga morgondag som väntar. 

Kuraterat av Sebastian Lindvall. 

Alla filmer i serien

 

Skriv ut