Cinemateket våren 2025: Människan

”De är inte längre science fiction”, avslutade George Hinton, 2024 års ena Nobelpristagare i fysik, sitt middagstal i Blå Hallen. Den kognitiva psykologen och datavetaren höjde ett varningens finger för de intellektuellt överlägsna, digitala varelser som fötts med AI. ”Vi har ingen aning om huruvida vi kan behålla kontrollen.” I sin rapport från samma tillställning funderar Dagens Nyheters Simon Campanello över om superintelligensen bara är ”ett årtionde eller två bort, från Chat GPT till Terminator inom några mandatperioder.”

Att just film används som skräckexempel är föga förvånande. Trots allt har konstarten gett oss några av de mest hemsökande hotbilderna på ämnet, bland annat i Terminator (1984) och dess uppföljare – men också mer oväntat i Alphaville – Ett fall för Lemmy Caution (1965). ”AI-filmer handlar alltid om människor, om vad som gör oss till vad vi är”, skriver Paula Murphy i boken AI in the Movies (2024).

De flesta AI-filmer skildrar konflikten mellan människa och maskin, där vi gärna framställer oss själva som hjälten i en kamp mot en själlös fiende. Men ibland får vi också syn på världen genom ögonen på en AI-driven robot.

Det är väl vad de flesta filmer försöker göra? Försätta oss i andras skor, få oss att uppleva världen som andra upplever den. Hur omöjligt det än kan verka. Det enda man till fullo kan förlita sig på är ju det egna medvetandet. ”Jag tänker, alltså finns jag”, som filosofen René Descartes en gång uttryckte det. Fångade i våra egna sinnen från födseln, hur ska vi kunna förstå den andre?

En väg går just genom konstens gestaltningar av människan. Litteratur, måleri, foto, musik, film och andra konstarter öppnar våra sinnen för nya världar och perspektiv, såväl geografiska som socioekonomiska och relationsmässiga. Genom andras ögon hoppas vi kanske också få syn på oss själva.

Är det rentav ett krav? Så kan det verka varje gång det klagas på en film för att man som åskådare inte kan identifiera sig med huvudpersonen. Den sortens kritik rymmer ett antagande: god konst ska få oss förstå och sympatisera med människans belägenhet, vare sig det handlar om relationsdramer eller om filmer som tar ett större, kollektivt grepp om mänskligheten som art. Men vid sidan av de stora humanisterna, som fått oss att tro på människan, finns illusionskrossarna som använt filmen för att klä av våra förskönade föreställningar om mänskligheten.

Goda gärningar och egenskaper beskrivs ofta som ”mänskliga”. Att det bara är människor som kan vara omänskliga glöms ofta bort i resonemanget. Det är, som bekant, mänskligt att fela.

Därför finns det något skrämmande i tanken på att bli omsprungna av en superintelligens utan samvete, en AI som i tider av ökad arbetslöshet stämplar in som ett slags ”människan 2.0”.  Borde vi bara dra i nödbromsen innan det är för sent? Förinta innan vi själva förintas.

Under våren välkomnar vi besökare till Guillermo del Toros fantasivärldar, där monstren ofta är mer mänskliga än människorna själva. En gammal sanning, skulle kanske Lars von Trier påstå? I den danska provokatörens filmer är idealisten ofta den som ställer till mest skada och han drar sig inte för att klä av och blotta människans lägre jag – inte sällan med en nypa svart humor.

Tron på människans inneboende godhet är starkare hos Vittorio De Sica, den store neorealisten som även i efterkrigstidens mörka ruiner lyckas hitta ljusglimtar och hopp om att vi tillsammans kan bygga upp en bättre värld. Bland hans många arvtagare finns bland andra den amerikanska indiefilmens okrönta drottning Kelly Reichardt, som ständigt hittar nya sätt att se de osedda i USA:s utkanter.

Mer buller och brak blir det i Bo Widerbergs filmer, där den lilla människan hamnar i kläm och outtröttliga idealister kämpar för förändring. Än subtilare är den politiska sprängkraften hos Abbas Kiarostami, som genom att undersöka individen också kommenterar det vidare samhälle som han stod ofri att kritisera.

Våra yngre besökare är som vanligt varmt välkomna tillbaka till Unga Cinematekets visningar.

Missa inte heller författaren Kristoffer Leandoers essä om ”Människan och hennes bilder”.

Varje program är ett resultat av många sedda filmer, högar av lästa böcker, otaliga diskussioner och samarbeten. Så även denna gång. Nu när vårens alla filmer är satta och scheman är på väg till tryckeriet kan vi bara konstatera att ja, här på redaktionen tror vi fortfarande på människan. Kommer ni att göra detsamma efter programmets slut?

Varmt välkomna,
Cinematekets redaktion