Abbas Kiarostami – Människan – en fix idé

Filmkonsten börjar med Griffith och slutar med Kiarostami. – Jean-Luc Godard  

 Abbas Kiarostami blev filmskapare av en slump. Efter studier på konstskola jobbade han på reklambyrå, där han bland annat gjorde filmaffischer, tills han 1965 fick anställning på den av shahens hustru Farah Pahlavi nystartade Kanoon (Institutet för barns och ungdomars intellektuella utveckling). När institutet efter några år också startade en filmavdelning gjorde Kiarostami sin första film: kortfilmen Bread and Alley (1970). Han var alltid öppen med att han inte var skolad i filmmediet och inte hade sett så många filmer (tänk motsatsen till Martin Scorsese). I stället hämtade han sin inspiration från andra konstformer, inte minst den persiska poesin. Senare i livet närmade han sig dessa intressen igen, med egna konstinstallationer, fotografiutställningar, dikter och haikuer. 

När den iranska nya vågen sköljde över filmfestivalerna under 1990-talet var Kiarostami dess naturliga frontfigur. Självklart fanns det andra regissörer och prisade filmer men det var ändå han som hyllades i de flesta läger. Det som utmärkte rörelsen var skildringen av den enskilda människan och hennes relation till samhället. Detta, men även förekomsten av barn i bärande roller, gjorde att många drog paralleller till den italienska neorealismen och filmskapare som Roberto Rossellini och Vittorio De Sica. Ytterligare beröringspunkter mellan Kiarostamis tidiga filmer och neorealismen var långa tagningar, fokus på enskilda detaljer i det vardagliga livet samt den medvetet vaga gränsen mellan fiktion och dokumentär.  

Just Rossellini är en av de få filmregissörer som Kiarostami själv har nämnt som en influens, men den konstnärliga relationen till italienaren är mer komplex än den kan synas. ”Sakerna finns där, varför manipulera dem?” frågade Rossellini retoriskt i en intervju med Cahiers du Cinéma 1959 och förespråkade därmed en icke-medierad bild av verkligheten. Det är långt ifrån Kiarostamis hållning. Även om han ofta använder sig av amatörskådespelare och det kan vara svårt att skilja mellan fiktion och dokumentär i hans filmer, så är det i högsta grad han som iscensätter allt. Den berömda sicksackvägen som huvudpersonen Ahmad tar i Var är min väns hus? (1987) är konstruerad av Kiarostami (som därmed närmar sig jordkonstens domäner). Det var han själv som samtalade med medpassagerarna i Smak av körsbär (1997) och inte Badii som vi ser i förarsätet i den färdiga filmen (skådespelarna träffades i själva verket inte under hela inspelningen). Den egentliga rättegången mot bedragaren Sabzian i Close-Up (1990) tog endast en timme. Därefter fortsatte teamet att filma honom i rättegångssalen i ytterligare nio. I den färdiga filmen klipps närbilder då och då in på domaren för att åskådaren ska tro att han fortfarande sitter kvar och lyssnar på Sabzians bekännelse. ”Det viktigaste är att vi genom en serie lögner kommer fram till en större sanning", sägs det i Vérités et songes (1994), en dokumentär om Kiarostamis verk. Om hans filmer är konst, så borde ordet i allra högsta grad förstås i bemärkelsen konstgjord.  

Kiarostami har en påtaglig känslighet för förhållandet mellan färger, ljus, rymd och komposition när han filmar människor och natur. Inramningen och valet av bildutsnitt är minst lika viktigt som de personer som ryms i bilden. Han har sagt att vi inte ser vad som är framför oss om det inte finns inom en ram. Att bilar är så vanligt förekommande i hans filmer är inte en slump. Vindrutan ger en naturlig inramning åt naturen, inte minst i Smak av körsbär och Vinden bär oss (1999). I Livet börjar igen (1992) är det barnet som med sina fingrar skapar en ram (inom sidorutans ram) genom vilken han betraktar yttervärlden. I Close-Up ser vi Sabzian krama om sin idol på en motorcykel genom en bils sidospegel.  

Kiarostami framhävde alltid att filmen inte är färdig när regissören är klar med sitt arbete. Det är en idé hämtad från den tyska romantiken, att ett verk är öppet och fullbordas först genom den mening betraktaren tillskriver det. (Här kan man dra paralleller till vad den franska kulturkritikern Roland Barthes avsåg med ”Författarens död”.) Trots att vi vet att Kiarostami är den som drar i alla trådar (även det som ser ut att vara slumpartat eller dokumentärt) är han tydlig med att sudda ut regissörens roll, så att åskådaren ska stå i direkt förbindelse med människorna i filmen. Kiarostami dömer aldrig sina rollfigurer, han fångar bara deras essens och låter betraktaren se för sig själv. Han lyfter fram det singulära hos en individ som utan hans blick hade varit upplöst i kosmos. Slutscenen i Under olivträden (1994) visar på det etiska valet av bildutsnitt. I en vidbild står regissören i filmen, Kiarostamis alter ego, på en kulle och ser rollfigurerna röra sig som två små punkter i det väldiga landskapet, medan åskådaren ser personerna i närbild.  

Genom åren har många kritiker velat se Kiarostami som en stor humanist, vilket han själv tagit avstånd ifrån i intervjuer. För honom är inte människan skapelsens krona utan får samsas med andra arter och med naturen. Kiarostami arbetade under två olika (totalitära) regimer som utövade censur och satte gränser för vilka ämnen han fick behandla. Eftersom han inte hade möjlighet att direkt belysa samhällsproblemen riktade han i stället blicken och kameran mot den enskilda individen och lyckades därigenom ändå alltid säga något högst väsentligt om hennes villkorade tillvaro. Särskilt tydligt blir det i de många filmer där barn har framträdande roller, hur deras oskuldsfulla natur går förlorad när de växer upp och underordnas samhällets regler och lagar. 

Den franske teoretikern Alain Bergala framhåller att huvudpersonerna i Kiarostamis filmer ofta bär på en fix idé, en tanke som de blir besatta av i början av filmen och envist följer berättelsen igenom.  Denna envishet blir det enda sättet de kan kringgå samhällets förtryck och upptäcka sin individuella frihet. Tanken skapar liksom en bubbla där de verkar kunna slippa undan Lagen. I Var är min väns hus? bestämmer Ahmad sig för att han måste lämna tillbaka sin kamrats skolbok trots de vuxnas förmaningar. I Under olivträden blir Hossein uppfylld av tanken på att gifta sig med Tahereh trots skillnader i utbildning och samhällsklass. I Close-Up vill Sabzian vara som sin idol Makhmalbaf. Eftersom alla andra bara blint följer det regelverk som samhället ålagt dem, menar Bergala, kan Kiarostamis rollfigurer bara undgå Lagen på ett individuellt plan. Att fokusera på en fix idé och inte överge den är för Kiarostamis små och stora motståndskämpar den enda vägen till frälsning.  

Kuraterat av Arash Kermanshahani.

Till filmerna i serien