Bo Widerberg – Den lilla människan mot samhället

Människan är ett flockdjur. Utan en större gemenskap skulle mänskligheten inte kunna existera och ha utvecklats till vad den är idag, skild från djuren och – åtminstone enligt många – sedd som skapelsens krona. Men i en flock krävs det inordning i ledet, så vad händer när de kollektivt uppsatta spelreglerna för mänskligheten i form av normer, lagar och hierarkier är ett hinder snarare än en trygghet för individen? Detta är funderingar som ofta speglas i Bo Widerbergs (1930-1997) filmer där den lilla människan inte sällan hamnar i kläm i samhället.

Widerberg är ett av de främsta namnen i den generation med unga svenska regissörer som slog igenom både hemma och utomlands under 1960-talet. Snart 30 år efter sin död räknas han fortfarande till de stora svenska filmskaparna samtidigt som hans filmer ständigt är aktuella för visningar och retrospektiver runt om i världen. Så även på Cinemateket i Stockholm våren 2025.

När debuten som långfilmsregissör skedde med Barnvagnen 1963 var Widerberg redan känd för att som journalist och skribent ha efterlyst en förnyelse av den svenska filmbranschen. Året innan hade han publicerat stridsskriften Visionen i svensk film där han bland annat lyfter fram det han upplevde som den svenska filmens bristande verklighetsförankring:

Den svenska filmens förtunning beror på, det är mitt sätt att se saken, att den gått i frivillig exil från den verklighet i vilken den självklart borde fungera. Dess dilemma låter sig fixeras i ett par raka korta påståendesatser. Den vet inte vad vår vardag är för något. Den har inte – som romanen ständigt gör – hjälpt oss att hitta fram till en verklighetssyn och har därför inte hjälpt sig själv med ämnen.

Den bitska Widerbergska kritiken kom till stor del att drabba Ingmar Bergman som i stridsskriften omnämns som ”vår dalahäst mot världen”. Med sitt eget filmskapande ville Widerberg bryta mot den borgerliga miljö som upptog så många av Bergmans filmer och skildra en annan verklighet i det svenska samhället. I Barnvagnen – som även produktionstekniskt var nyskapande då den, inspirerad av franska nya vågen, hade spelats in för knappa kostnader utan ateljéresurser – gestaltades denna verklighet av huvudpersonen Britt, en ung fabriksarbetare som blir gravid utan att vara gift. Trots familjens förmaningar och tvärs mot samhällets konventioner väljer hon att gå sin egen väg och ensam ta hand om barnet.

Personer som hamnat på kollisionskurs med rådande normer för mänsklig kärlek, lust och familjebildning möter oss också i det verklighetsinspirerade och internationellt framgångsrika historiska dramat Elvira Madigan (1967). I filmen, som blev en konstnärlig triumf både på grund av det banbrytande färgfotot (signerat Jörgen Persson) och det typiskt Widerbergska användandet av klassisk musik (i det här fallet Mozart), möter vi en gift adlig officer och en lindanserska som flytt tillvaron för sin förbjudna kärleks skull. Här är det inte bara det äktenskapliga som spelar roll utan även klassproblematiken, något som Widerberg återkom till i Hamsunfilmatiseringen Victoria (1979) där en mjölnarson inte kan få sin älskade herrgårdsfröken trots att han med egen kraft nått framgångar som hyllad författare.

Den av samhället förbjudna kärleken var även ämnet för Widerbergs sista film Lust och fägring stor (1995) där en 15 årig elev inleder en relation med sin lärarinna. Den sexuella förbindelsen skulle i omvärldens ögon vara omöjlig ifall den blev känd, och när allt riskerar att avslöjas väljer lärarinnan att med makten i sin hand utnyttja det regelverk som finns i skolans värld och får sin yngre älskare relegerad.

Den bild vi möter i Widerbergs filmer av den lilla människan som far illa av samhällets regelverk kan tyckas väldigt nedslående. Människor i ekonomisk utsatthet hamnar i kläm på grund av lagar skapade av den styrande eliten. Mest tröstlös och olidlig är nog situationen i Torgny Lindgren-filmatisering Ormens väg på hälleberget (1986) där en fattig torparänka ärver sin fars skuld till den lokale handelsmannen och betalar för sig och sin familjs existens genom sexuella tjänster. Handelsmannen och senare hans son som i sin tur ärver skuldebrevet kan hävda att de har lagen på sin sida och att de endast kräver sin rätt när de tvingar sig till en stund av ensidig köttslig njutning.

Men det är inte bara de officiella lagarna och förordningarna som påverkar människorna. Inofficiella regler och korruption hjälper till att vidmakthålla strukturer där den lilla människan har svårt att göra sin röst hörd och uppnå rättvisa, något som inte minst är tydligt i Widerbergs två kriminalfilmer Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984). I den första av dessa, som också var banbrytande i att den kommit att kallas för den första svenska actionfilmen, är titelpersonen själv en före detta polis, men har drabbats av poliskårens beryktade kåranda, och ser som sista utväg att på ett synnerligen blodigt sätt ta lagen i egna händer för att få upprättelse.

I Widerbergs filmer syns inte bara individer som kämpar för sin egen överlevnad utan även idealister som vill tro mänskligheten om gott och tar striden för att göra det bättre även för andra. Ett mindre känt exempel i regissörens oeuvre är titelrollfiguren i Heja Roland! (1966) – Widerbergs enda renodlade komedi – som av ideologiska skäl revolterar mot den reklambransch han tagit jobb inom för att kunna ställa mat på bordet. Svårigheterna med att följa sin övertygelse i ett kapitalistiskt samhälle kommenteras dock krasst av Rolands hustru med orden ”idealism är för folk med hela sulor”.

När den stora socialistiska kampen förs för alla människors lika värde väljer Widerberg att skildra även detta ur individens perspektiv. I Ådalen 31 (1969), som tar upp en av de mest kända och tragiska händelserna i svensk arbetarrörelses historia, då fem demonstranter sköts ihjäl av militär, låter han åskådaren främst följa skeendet ur en av drabbade familjernas synvinkel. Även i den biografiska filmen Joe Hill (1971) om den kände svenskamerikanske fackföreningskämpen, sångaren och diktaren är fokuset på människan Joe Hill snarare än innehållet i hans politiska kamp.

Svårigheterna att som liten människa driva den idealistiska kampen för mänsklighetens bättre tydliggjordes redan i Widerbergs genombrottsfilm Kvarteret Korpen (1963). När huvudpersonen – en arbetaryngling som har skrivit om de svåra förhållandena för människorna i det slitna hemkvarteret – får sin bok refuserad kommenterar han detta uppgivet med orden: ”man skriker så högt så att ingen hör vad man säger”. Detsamma kan däremot inte sägas om Widerbergs eget filmskapande hur politiskt det ändå stundom tycktes vara. Med sina engagerande skildringar av den lilla människan hördes han verkligen och tog sin samtid med storm – såväl i Sverige som internationellt.

Kuraterat av Magnus Rosborn

Till filmerna i serien