Jane Campion – De tystas röst

Jack Nicholsons rollfigur i Livet från den ljusa sidan (1997) beskriver sin process för att skriva kvinnor som “Jag tänker på en man, sedan tar jag bort logiken och ansvarigheten”, och alltför ofta har starka kvinnor på vita duken behövt kodas manligt. Något som inte gäller för Jane Campions kvinnor, som faktiskt får bejaka sin kvinnlighet, utan att på något sätt ses som svaga. 

“Den största förlusten för alla är att det inte finns tillräckligt med kvinnliga narrativ och röster som beskriver vår värld och vilka vi är”, sa hon i en intervju i samband med Golden Globe-galan 2022. Att vara just den rösten och att berätta berättelserna från kvinnornas värld har varit ett kännetecken för hennes filmer och gjort Jane Campion till en feministisk filmikon. Kvinnorna får vara feminina, de får vara mödrar och de får visa ömhet. Samtidigt är de sexuella, självständiga och frispråkiga. Campion har i bland annat Pianot (1993) och Porträtt av en kvinna (1996) skildrat historiska skeenden och att skapa och forma sin egen identitet från kvinnors perspektiv, där de utmanat normer i en värld där kvinnor mest förväntas bli hustrur. 

Samtidigt har Campion aldrig dragit sig för att låta kvinnor få visa och känna kärlek. I Bright Star (2009) omtolkar hon den verkliga Fanny Brawne, som i kulturhistorien utmålats som en 1800-talets groupie. Campion tar Brawnes och poeten John Keats kärlek och ponerar att paret verkligen älskade varandra – och att detta var anledningen till att Brawne sparade Keats brev, som blir en tydlig intim gest mellan de båda älskande. Just intimitet och åtrå är något som Campion gärna porträtterar. Hon har aldrig undvikit att låta kvinnorna bejaka sin sexualitet och visa åtrå från deras synvinkel. Något som i sin tur, likt verkligheten, visas som det spektrum det är. I en intervju med Letterboxd sa Campion själv: “Om det inte finns någon karaktär till sexet, då behövs det inte. I en erotisk kärlekshistoria, så behövs det för att bli en del av rollfigurerna.” Hon visar både det intima och kärleksfulla, som bland annat syns i Pianot. Men också det råa, djuriska och erotiska, något som verkligen får stå i rampljuset i Holy Smoke (1999) och In the Cut (2003). Just det senare har ibland lett till kontroverser. In the Cut möttes med en fientlighet från kritikerkåren, där en stor del av kritiken riktades mot att låta den annars så helylle Meg Ryan få visa sin lust. Om att hon som då var 41 år visade åtrå skrev Entertainment Weekly att “Meg Ryan visar hela härligheten, gör manliga huvudrollen nervös”. Sedan filmen släpptes 2003 har den omvärderats och hyllas nu istället som en feministisk erotisk thriller, där skräcktidningen Fangoria beskrev hur den kombinerar “Bava/Argentos skräckfyllda estetik med en modern granskning utav patriarkatets våldsamma maktbalans” och filmhistorikern David Thomson har kallat den för ett “mästerverk”. 

Det ligger en viss tragikomisk ironi i att se hur In the Cut har omvärderats, eftersom det pekar på en värld som inte var beredd att lyssna på den när den kom. Kvinnor som omvärlden inte vill eller är beredda att lyssna på är ett återkommande tema i Campions filmer. Ett tema som inte minst ses i hennes genombrott En ängel vid mitt bord (1990). Filmatiseringen av Janet Frames självbiografiska trilogi låter oss följa en introvert outsider, som läggs in och feldiagnostiseras som schizofren – samtidigt som vi får följa hennes frigörelse genom författarskapet. Både outsiderperspektivet och att uttrycka sig genom konst återfinns även i Pianot, där titelinstrumentet blir den stumma Adas röst. På samma sätt har filmskapandet för Campion blivit hennes röst – och räddning. Kort efter att hon vann Guldpalmen för Pianot, miste hon sin son, Jasper, bara tolv dagar efter förlossningen. Hon har berättat hur film blev hennes “botemedel” och gav henne “skäl att leva”. 

Familjer, om än potentiellt omaka sådana, har alltid haft en viktig plats i Campions filmer ända sedan den dysfunktionella familjen i debuten Sweetie (1989). I synnerhet porträtterar hon relationer mellan mödrar och döttrar. Campions egen dotter, Alice Englert, född 1994, har i sin tur blivit en betydande inspiration och samarbetspartner för henne. Campion pratade om hur Alice hjälpte henne att få ett ungdomsperspektiv till Bright Star och Alice har sedan dess medverkat i Campions produktioner, bland annat i tv-serien Top of the Lake (2013–2017) och hennes senaste film, The Power of the Dog (2021). 

Jane Campion besökte Cinemateket 2015. Jannike Åhlund, Bergmanveckans konstnärliga ledare, ledde och minns samtalet: ”Campion var väldigt avspänd och bjussig. Med eftertanke och humor betade hon under vårt samtal av de flesta av de teman som återkommer i hennes filmer – skeva kärleksrelationer, mörk åtrå, utmanande kvinnoporträtt.” 

Campion har, precis som hennes kvinnor, själv varit en pionjär; den första kvinnliga regissören att vinna Guldpalmen i Cannes, den andra kvinnan som blev nominerad och den tredje att vinna en Oscar för Bästa regi och dessutom satte hon Nya Zeeland på filmkartan. Hon har vänt upp och ned på världen, valt att följa de som inte passar in och gett röst till de som alltför ofta saknat en. 

Gabrielle de Bourg 

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Svenska bilder – 130 år av film
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer sol
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg

Permanent program:
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn