Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris

Jag tycker att din första film borde göras med ditt eget blod. /Jean-Pierre Melville 

Få regissörer, kanske med undantag för Alfred Hitchcock, var så ikoniska till sitt yttre som Jean-Pierre Melville. Alltid iklädd trenchcoat, Stetsonhatt och pilotsolglasögon från Ray-Ban (som han även hade på natten - särskilt på natten!) är han som hämtad från en av sina egna hårdkokta filmer. Melville ville klä sig lika oklanderligt som sina gangsterhjältar spelade av Alain Delon, Jean-Paul Belmondo och Lino Ventura. Han skapade en fiktiv bild av sig själv och iscensatte sin roll som den skygge, ensamme auteuren.  

1940-talets franska filmindustri var hierarkisk. Man var mer eller mindre tvungen att börja långt ner i kedjan eller ta jobb som assistent till någon etablerad regissör. Melville vägrade och såg som enda utväg att starta sitt eget bolag, Melville Films. Därefter kom han att producera och regissera sin första film Le Silence de la mer (1949). Efter succén med den samt den efterföljande filmen Les Enfants terribles (1950), tog han sig an ett rent beställningsverk, Quand tu liras cette lettre... (1953), enbart för att med inkomsterna från den bygga sin berömda studio på rue Jenner i Paris trettonde arrondissement. Studion brann ner 1967 men byggdes upp igen kort därefter. 

Det var delvis Melvilles ekonomiska oberoende som gjorde honom till gudfader för de yngre filmskaparna i den franska nya vågen. Men framför allt var han liksom dem en stor cinefil, och förstod och analyserade Hollywoodfilmen på samma sätt. Melville gillade främst den amerikanska noir- och gangsterfilmen från 1930-talet, och det var just inom den genren han gjorde flertalet av sina mest kända produktioner. En stor skillnad mellan honom och franska nya vågens filmskapare var dock att de senare ville spela in direktljud medan Melville föredrog att lägga på ljudet i efterhand. Relationen komplicerades senare då filmarna slutade uppmärksamma honom i och med Deux hommes dans Manhattan (1959) som de tyckte var alltför amerikansk i sin stil. Melville i sin tur slutade att se nya vågen som en rörelse och tyckte de bara var en grupp individer som gjorde filmer på ett billigt sätt.  

Den andra stora inspirationskällan för Melville, förutom den amerikanska filmen, var hans förflutna inom den franska motståndsrörelsen. Det är oklart exakt vilken roll han spelade under den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget - han var själv mycket förtegen om detta - men man vet med säkerhet att han anslöt sig till Charles de Gaulles mannar i London 1942. Det var där Melville kom att läsa motståndsrörelsens bibel, Vercors kortroman Le Silence de la mer (1942), och bestämde sig för att filmatisera den så fort kriget var över.  

Utöver debuten gjorde Melville två andra filmer med andra världskriget som fond: Léon Morin, präst (1961) och Skuggornas armé (1969). Den sistnämnda är emblematisk för Melvilles karriär då den blandar hans två stora influenser, han gör en krigsfilm som om det rörde sig om en gangsterfilm. Det var också under kriget som Jean-Pierre Grumbach (hans födelsenamn) valde sin pseudonym som en hyllning till favoritförfattaren Herman Melville, mest för det mindre kända verket Pierre; or, The Ambiguities (1852). Livet inom motståndsrörelsen betydde så mycket för Melville att han efter kriget bestämde sig att behålla sitt antagna efternamn. 

Melville var aldrig intresserad av realism eller att skildra verkligheten, utan skapade sitt eget universum med sina formsäkra genrefilmer. I denna disharmoniska värld rör sig ensamma och tysta män som, vare sig de är tjuvar eller poliser, har mycket gemensamt. Rollfigurerna saknar psykologiskt djup och visar sällan några känslor. De kommunicerar med få ord och knappa ansiktsuttryck och det råder en hederskodex dem emellan som sällan upprätthålls. Svek och illojalitet är framträdande karaktärsdrag och många av rollfigurerna är antingen tjallare eller informatörer. Männen har svårt att anpassa sig till samhället, som de inte heller kan påverka. Det är som om deras öden är förutbestämda och att de själva inser att nederlaget - eller döden - väntar runt hörnet. I Bob le flambeur (1956) får den storspelande titelpersonen frågan om han någonsin vinner, varefter han kort replikerar ”Aldrig.” Det är inte att vinna som spelar roll eftersom de redan från början är besegrade.  

En del kritiker har sett avsaknaden av känslor som orsaken till att kvinnliga rollfigurer sällan tar stor plats hos Melville. Hans filmer har beskyllts för både sexism och misogyni men paradoxalt nog är några av de rikaste rollprestationerna i hans verk gjorda av kvinnor. Som Nicole Stéphane i Le Silence de la mer och Les Enfants terribles, Emmanuelle Riva i Léon Morin, präst och Simone Signoret i Skuggornas armé. 

Natten är särskilt framträdande i Melvilles filmer. I De kriminella (1972) säger Alain Delons polis att det är först när det blir natt som han kan börja jobba på riktigt. Detsamma gällde i högsta grad även för Melville själv. Det var när mörkret föll som han ensam i sitt hem i utkanten av Paris kunde sätta i gång med att skriva manus. När gryningen kom var han tvungen att täcka alla fönster i hemmet för att ljuset inte skulle sippra in. Just skrivandet var det arbete som roade Melville mest, förutom efterarbetet med klippningen. Själva filminspelningen och umgänget med skådespelarna tråkade bara ut honom. 

Efter en lång rad framgångar blev De kriminella ett misslyckande både vad gäller publik och kritik. Melville kom aldrig över detta och dog året därpå endast 55 år gammal. Egentligen hade han aldrig några franska efterföljare utan de som senare hyllade honom var antingen östasiatiska filmare som Johnnie To och John Woo eller amerikaner som Michael Mann, Quentin Tarantino och Martin Scorsese. Melville, som själv hade lånat så mycket från Hollywood, var nu beundrad av amerikanska regissörer. Cirkeln var därmed sluten. I Jean-Luc Godards Till sista andetaget (1960) spelar Melville en mindre roll som den berömde och pretentiöse författaren Parvulesco som på flygplatsen Orly blir intervjuad av en journalistkår. Där ställer Jean Sebergs rollfigur Patricia frågan: ”Vilken är din största ambition i livet?” varpå han svarar: “Att bli odödlig, och därefter dö”. 

Kuraterat av Arash Kermanshahani

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Svenska bilder – 130 år av film
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer sol
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg

Permanent program:
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn