Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism

Paradjanov avfärdade själv sina första filmer som ”platta övningar” gjorda för att blidka de sovjetiska myndigheterna. Det är kanske lite överdrivet, även om hans tidiga alster är betydligt mer konventionella än de senare. Andriesh (1954) är en klassisk hjältesaga där en ung fåraherde tar sig an en mäktig trollkarl med hjälp av en magisk flöjt. Kolchosens stolthet (1959) är den svenska titeln på hans andra spelfilm och antyder en så kallad kolchoskomedi, det vill säga lättsmält underhållning med sjungande bönder och dans på färgstarka blomsterfält. Ungersk rapsodi (1961) är den vackraste av de tidiga filmerna och en stilsäker melodram med ett stort vemodigt hjärta. 

När Paradjanov såg Andrej Tarkovskijs debut Ivans barndom (1962) insåg han att något saknades i hans filmskapande och han började söka efter ett eget uttryck. Nytändningen resulterade i De blodröda hästarna (1965), en uppvisning i magisk realism fylld av färgstarka bilder baserade på Michail Kociubinskijs roman med samma namn. Det var något helt annat än den socialrealistiska stil som de sovjetiska myndigheterna förespråkade, trots detta slapp filmen igenom censuren och godkändes för visning i hela landet. Mottagandet hos publiken var varmt, men Paradjanovs vägran att låta filmen (som är inspelad på den ukrainska dialekten hutsuliska) dubbas till ryska stack i ögonen på myndigheterna som stoppade honom från att göra fler filmer i Ukraina. 

Paradjanov lät sig inte nedslås utan flyttade tillbaka till sin hemstad Tbilisi där han med nyvunnet självförtroende fortsatte att utveckla sin egensinniga stil. Med Granatäpplets färg (1969) tar han den till sin spets. I en svindlande vacker meditation över 1700-talspoeten Sajat-Novas liv smälter bilder, poesi och surrealism samman till en av filmhistoriens mest sällsamma biografier. En film om känslor och sinnen berättat genom symbolladdade tablåer och musik. Men tajmingen var inte optimal för Paradjanovs nya, radikala filmspråk. 1969 hade de kulturella lättnaderna under Nikita Chrusjtjovs styre ersatts av Leonid Brezjnevs betydligt hårdare nypor och trycket på oliktänkande konstnärer hade ökat markant.

Granatäpplets färg stämplades som ”obegriplig för allmänheten”, klipptes om av censuren, fick en förklarande berättarröst och förbjöds att visas utanför Armenien. Myndigheterna visade sitt missnöje med Paradjanovs fritänkande genom att ge honom avslag på hans efterföljande projekt. 1973 dömdes den bisexuelle Paradjanov till fem års fängelse för homosexualitet, sodomi och en rad mer eller mindre påhittade förseelser. Domen följdes av högljudda protester från internationella regikollegor som François Truffaut, Luis Buñuel, Pier Paolo Pasolini, Agnès Varda, Jean-Luc Godard, Martin Scorsese och Ingmar Bergman för att nämna några. I Sovjetunionen, där det var betydligt mer riskfyllt att höja rösten, protesterade bland andra Andrej Tarkovskij och Michail Vartanov som skildrat Paradjanov i sin kortdokumentär Paradjanov: The Color of Armenian Land (1969). För Vartanov innebar protesterna att även han hindrades från att göra film under de kommande åren. 

Efter fyra år i arbetsläger släpptes Paradjanov. Eftersom han inte fick filma, utvecklade han istället sitt konstnärsskap i andra riktningar. 1982 fängslades han igen. Den här gången släpptes han efter bara några månader, men hans hälsa hade tagit rejält med stryk. 1984, 15 år efter Granatäpplets färg, fick Paradjanov åter tillåtelse att göra film och med hjälp av medregissören Dodo Abashidze tog han sig an Legenden om Surams fästning (1985). En surrealistisk tolkning av en georgisk folksaga berättad med Paradjanovs poetiska bildspråk. När Michail Gorbatjov fick makten så lättade det politiska trycket på sovjetiska konstnärer och Paradjanov fick för första gången möjligheten att lämna järnridån för att besöka filmfestivalen i Rotterdam där Legenden om Surams fästning vann pris för ”mest innovativa film”.  

Framgångarna följdes upp med en filmatisering av den ryske poeten Michail Lermontovs novell Ashik Kerib (1837) som i sin tur baserats på en gammal kaukasisk folksaga. Filmen tillägnades Andrej Tarkovskij som gått bort året innan och skulle bli Paradjanovs sista fullbordade film. Där de tidigare filmerna var inspirerade av ukrainsk, armenisk och georgisk kultur, tog han den här gången avstamp i azerbajdzjanska folkdräkter, symboler och musik. För första gången tillät han sig dessutom att inkludera anakronismer, som maskingevär och en filmkamera, i en färgstark kärlekshistoria. 

Paradjanov hann påbörja arbetet med den självbiografiska The Confession innan han gick bort 1990, 66 år gammal. Delar av filmen finns med i Michail Vartanovs dokumentär Parajanov: The Last Spring (1992). 

Välkommen till en poetisk sagovärld som inte liknar något annat! 

Kuraterat av Per Löwendahl

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Svenska bilder – 130 år av film
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer sol
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg

Permanent program:
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn