De bästa åren

Rörande efterkrigstidsdrama om tre veteraner som ställs inför nya slag på hemmafronten. För William Wyler, som själv hade tjänstgjort i kriget, var filmen ett personligt passionsprojekt. De bästa åren belönades med åtta Oscars, rörde Billy Wilder till tårar, fick André Bazin att skriva lyriskt om djupfokus och blev 1940-talets mest inkomstbringande biofilm.

De bästa åren var för William Wyler det viktigaste han någonsin hade gjort. Efter två års militärtjänstgöring – främst som flygfotograf – och förlorad hörsel på ena örat, kom han hem till sin fru som väntade parets tredje barn. Han kände stark sympati för de veteraner som hade svårare att återanpassa sig i samhället. ”Det här är en sorts film som jag inte hade kunnat göra med övertygelse om jag inte själv hade varit i kriget”, sade Wyler i en intervju samma år som filmen hade premiär.

Producenten Samuel Goldwyn hade rörts av en artikel i Time om hemkomna marinsoldaters svårigheter. Författaren och krigskorrespondenten MacKinlay Kantor skrev Glory for Me (1945), en kortroman på blankvers, vilken adapterades (väldigt fritt) av trefaldiga Pultizerpris-vinnaren Robert E. Sherwood, som bland annat hade varit med och skrivit Alfred Hitchcocks Rebecca (1940). Berättelsen följer krigsveteraner i småstaden Boone. På hemmafronten väntar andra slags krig – präglade av funktionsnedsättning, alkoholism, otrohet och mardrömmar.

I detta sjätte och sista samarbete med Gregg Toland siktade Wyler mot en så rak och transparent presentation som möjligt. Inga glamourösa närbilder, inga oskarpa bakgrunder. Högkontrast och textur prioriterades för att frammana en realistisk stämning.

Filmvetaren Neil Sinyard beskriver filmen som ”ett av Hollywoods lyckligaste äktenskap mellan hjärta och teknik”. För filmteoretikern André Bazin, som skilde på formalism och realism med särskild passion för det senare, användes Wyler i allmänhet och De bästa åren i synnerhet som exempel på mästerlig användning av djupfokus.

Vid premiären gick åsikterna isär. Högern tyckte att filmen var för kommunistisk i sin efterkrigstida maktkritik, vänstern tyckte att den var för mesig och begränsad i sin kritik. Då McCarthyismen, med sin hätska kommunistjakt, växte sig allt starkare, uttryckte Wyler att filmen hade varit omöjlig att göra bara något år senare: ”Rädsla resulterar i självcensur. Självcensur kommer att förlama duken.”

De bästa åren blev ändå en enorm succé – först 1946 års mest inkomstbringande biofilm, senare hela decenniets. Filmen belönades med åtta Oscars – däribland för bästa film och regi, och en hedersstatyett till Harold Russell, som själv var krigsveteran, för att ha skänkt hopp och mod till andra veteraner (1) – och vann anhängare bland filmskapare som Billy Wilder (som rördes till tårar), Jean-Pierre Melville (som ansåg att det var en perfekt film), David Lean och John Frankenheimer.

Men framgångarna fick Wyler att ana pengasmussel från Goldwyns sida, vilket ledde till en rättegångstvist om uteblivna royalties. Flera år senare gjordes en förlikning, men de två samarbetade aldrig igen.

(1) Det var Wylers andra Oscar för bästa regi. Den första fick han för Mrs. Miniver (1942), som på grund av brist på visningsmaterial inte ingår i denna retrospektiv.

Läs mer: Jan Herman, A Talent for Trouble: The Life of Hollywood’s Most Acclaimed Director, William Wyler (1995).

Läs mer om ”De bästa åren” i Svensk Filmdatabas