Cinemateket
De bästa åren

De bästa åren

Originaltitel: The Best Years of Our Lives

Regi: William Wyler

Capitol Lägg till i kalender

Rörande efterkrigstidsdrama om tre veteraner som ställs inför nya slag på hemmafronten. För William Wyler, som själv hade tjänstgjort i kriget, var filmen ett personligt passionsprojekt. De bästa åren belönades med åtta Oscars, rörde Billy Wilder till tårar, fick André Bazin att skriva lyriskt om djupfokus och blev 1940-talets mest inkomstbringande biofilm.

De bästa åren var för William Wyler det viktigaste han någonsin hade gjort. Efter två års militärtjänstgöring – främst som flygfotograf – och förlorad hörsel på ena örat, kom han hem till sin fru som väntade parets tredje barn. Han kände stark sympati för de veteraner som hade svårare att återanpassa sig i samhället. ”Det här är en sorts film som jag inte hade kunnat göra med övertygelse om jag inte själv hade varit i kriget”, sade Wyler i en intervju samma år som filmen hade premiär.

Producenten Samuel Goldwyn hade rörts av en artikel i Time om hemkomna marinsoldaters svårigheter. Författaren och krigskorrespondenten MacKinlay Kantor skrev Glory for Me (1945), en kortroman på blankvers, vilken adapterades (väldigt fritt) av trefaldiga Pultizerpris-vinnaren Robert E. Sherwood, som bland annat hade varit med och skrivit Alfred Hitchcocks Rebecca (1940). Berättelsen följer krigsveteraner i småstaden Boone. På hemmafronten väntar andra slags krig – präglade av funktionsnedsättning, alkoholism, otrohet och mardrömmar.

I detta sjätte och sista samarbete med Gregg Toland siktade Wyler mot en så rak och transparent presentation som möjligt. Inga glamourösa närbilder, inga oskarpa bakgrunder. Högkontrast och textur prioriterades för att frammana en realistisk stämning.

Filmvetaren Neil Sinyard beskriver filmen som ”ett av Hollywoods lyckligaste äktenskap mellan hjärta och teknik”. För filmteoretikern André Bazin, som skilde på formalism och realism med särskild passion för det senare, användes Wyler i allmänhet och De bästa åren i synnerhet som exempel på mästerlig användning av djupfokus.

Vid premiären gick åsikterna isär. Högern tyckte att filmen var för kommunistisk i sin efterkrigstida maktkritik, vänstern tyckte att den var för mesig och begränsad i sin kritik. Då McCarthyismen, med sin hätska kommunistjakt, växte sig allt starkare, uttryckte Wyler att filmen hade varit omöjlig att göra bara något år senare: ”Rädsla resulterar i självcensur. Självcensur kommer att förlama duken.”

De bästa åren blev ändå en enorm succé – först 1946 års mest inkomstbringande biofilm, senare hela decenniets. Filmen belönades med åtta Oscars – däribland för bästa film och regi, och en hedersstatyett till Harold Russell, som själv var krigsveteran, för att ha skänkt hopp och mod till andra veteraner (1) – och vann anhängare bland filmskapare som Billy Wilder (som rördes till tårar), Jean-Pierre Melville (som ansåg att det var en perfekt film), David Lean och John Frankenheimer.

Men framgångarna fick Wyler att ana pengasmussel från Goldwyns sida, vilket ledde till en rättegångstvist om uteblivna royalties. Flera år senare gjordes en förlikning, men de två samarbetade aldrig igen.

(1) Det var Wylers andra Oscar för bästa regi. Den första fick han för Mrs. Miniver (1942), som på grund av brist på visningsmaterial inte ingår i denna retrospektiv.

Läs mer: Jan Herman, A Talent for Trouble: The Life of Hollywood’s Most Acclaimed Director, William Wyler (1995).

Filmfakta

Originaltitel: The Best Years of Our Lives
Regi: William Wyler
Medverkande: Myrna Loy, Fredric March, Dana Andrews, Harold Russell
År: 1946
Land: USA
Format: 35 mm
Längd: 2 tim 49 min
Dialogspråk: Engelska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Barntillåten
Läs mer om ”De bästa åren” i Svensk Filmdatabas

De bästa åren ingår i temat

William Wyler – Hollywoodkejsarens osynliga stil

Med otaliga tagningar, intensiva samarbeten och krävande metoder blev William Wyler en framgångsrik Oscarmagnet som rastlöst rörde sig mellan genrer och stilar. Något som gjorde honom till såväl en idol som ett hatobjekt bland filmälskare.

”Jag kan knappast kalla mig själv en auteur, även om jag är en av få regissörer som kan uttala ordet korrekt.” Så lät det 1976 när den världsvana och märkbart rörda William Wyler höll tacktal för det livsgärningspris som han tilldelats av American Film Institute.

Wyler föddes 1902 i tyskannekterade Mulhouse i nordöstra Frankrike, och togs till USA och filmbranschen av släktingen tillika Universal Studios-medgrundaren Carl Laemmle. Efter diverse assistentjobb – bland annat på stumfilmsversionen av Ben-Hur (1925), vars nyinspelning skulle bli Wylers gåva och förbannelse – lärde sig den unga filmskaparen hantverket genom att spotta ur sig västernfilmer för studion. Ungefär en per vecka blev det, under ett års tid. ”En helvetes bra skola för att lära sig filmskapandets grunder”, enligt Wyler.

Dramat Hjärtat på rätta stället (1929) hör till Wylers mer berömda långfilmer från stumfilmstiden, men det var med ljudfilmerna för producenten Samuel Goldwyn som Wyler fann sin röst. Initierat synade han borgerliga familjer, utforskade förtryckta känslor och kramade fram subtila skräckelement ur sociala normer. Filmvetaren Neil Sinyard sammanfattar tematiken hos Wyler som ”the discreet chill of the bourgeoisie” – borgarklassens diskreta kyla.

Trots tydliga hjärteämnen prioriterade Wyler spel och berättelse framför att odla en personlig signatur. ”80 procent manus, 20 procent skådespeleri”, ska han ha formulerat sitt regirecept för Terence Stamp under inspelningen av Samlaren (1965). I en intervju med blivande filmskaparen (dåvarande journalisten) Curtis Hanson 1967 glider samtalet in på just stil – eller snarare: avsaknaden av en. ”Jag känner att varje berättelse kräver sin egen stil”, säger Wyler och avfärdar överdrivna kamerarörelser som barnsligt filmskaparskryt. ”En regissör bör dra uppmärksamhet till sig genom att göra fantastiska filmer.”

Långt före David Fincher var Wyler känd för sina enorma mängder tagningar. Han gjorde sig ovän med David Niven (som kallade Wyler för en Dr. Jekyll och Mr. Hyde-figur), tämjde Laurence Olivier, tröttade ut en ridande Bette Davis med bortåt 40 tagningar och lyckades under inspelningen av Samlaren få hela teamet att frysa ut Samantha Eggar för att skapa rätt sinnesstämning. Metoderna var inte smärtfria, men insatserna hör till de främsta som setts i amerikansk film.

”Det var ’the Willy touch’”, sade Gregory Peck (som spelade mot Audrey Hepburn i Prinsessa på vift, 1953) om Wylers samspelsförmåga och den parad av ögonblick, nyanser och undertext som föddes ur den. ”Det är därför så många skådespelare vann Oscars med Willy. Han kände igen ögonblicken som fick dem att komma till liv på duken.” (1)

Wyler arbetade även nära filmfotografer och manusförfattare. Med fotografen Gregg Toland, som vann en Oscar för Svindlande höjder (1939), arbetade Wyler så flitigt med djupfokus att samarbetena blev nyckelexempel för filmteoretikern André Bazins (som hyllade Wylers asketism, neutralitet och transparens) studier i filmisk realism. ”Willy hävdade aldrig att han var en ’auteur’, men hans tolkning av en författares arbete var kreativt och höjde manusets värde”, sade Casablanca-manusförfattaren Howard Koch apropå deras samarbete Brevet (1940).

Just den auteuristiska identitetskrisen, som Wyler oftast tog med en klackspark, var ett resultat av den förändring hans rykte genomgick inom den kritikerkrets som formades kring franska cinemateket och tidskriften Cahiers du Cinéma. När Wyler satte standarden för storfilmsspektakel med Ben-Hur (1959) gick han från idol till hatobjekt. ”Cahiers du Cinéma förlät mig aldrig för den filmen. Jag blev helt avskriven som seriös regissör av avantgardet, som hade betraktat mig som en favorit i massa år. Jag hade prostituerat mig”, beklagade sig Wyler på ålderns höst.

Viss revansch kom under inspelningen av Hur man stjäl en miljon (1966) i Paris, då Wyler förärades en retrospektiv på cinemateket. Medgrundaren Henri Langlois nämnde i programmet hur Wyler på 1930-talet skapat en ny stil, där det bakom det rörande enkla fanns en skärpt blick för proportioner, geometriska former och perspektiv.

Hövligt tog Wyler paus från sin inspelning för att besöka retrospektivens invigning. Strax därefter belönades han med D.W. Griffith Award, utdelad av Directors Guild of America, och sedan Irving G Thalberg Memorial Award på Oscarsgalan. Filmskapandet fortsatte tills hälsan satte stopp, men karriären avrundades alltså ståtligt med det amerikanska filminstitutets livsgärningspris – mottaget med auteurskämt och sedvanlig självdistans.

Ändå ett storstilat erkännande av en filmskapare som gjort sig känd med en ”osynlig” stil.

(1) Filmer regisserade av William Wyler resulterade i 36 Oscarnominerade skådespelarinsatser, varav 14 vinster – vilket båda är rekord. Wyler själv innehar rekordet i antal nomineringar (tolv) för bästa regi och vann tre gånger. Bara John Ford har vunnit fler gånger.

Läs mer: Neil Sinyard, A Wonderful Heart: The Films of William Wyler (2013).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut