La Noire de...

Ousmane Sembènes mästerliga långfilmsdebut handlar om den unga kvinnan Diouana som flyttar från Senegal till Frankrike för att arbeta som barnskötare åt ett franskt par. Snart inser hon att paret vill att hon ska arbeta som tjänare. Deprimerad och begränsad börjar hon minnas sitt hemland, ifrågasätta sin vardag och längta efter ett annat liv.

När Senegal blev självständigt från Frankrike 1960 hade Ousmane Sembène – efter att ha skrivit tre böcker – bestämt sig för att jobba med film, då han ansåg rörliga bilder vara det bästa berättarverktyget. Film kunde nå rurala områden och hade, enligt Sembène, en kraft som litteraturen inte hade. Med hjälp av bilder och bildspråk ansåg han sig kunna fullgöra sin roll som griot i den västafrikanska traditionen – en historieberättare, en lärd man, en historiker, ett samvete.

Vid denna tidpunkt var filmsituationen i Senegal inte direkt upplyftande, trots Frankrikes tillbakadragande. På grund av ett domstolsbeslut från 1934 hade afrikaner i franska kolonier i decennier förbjudits att göra film, vilket ledde till att afrikaner exotiserades – inte alltid medvetet – och inte kunde representera sig själva på film. Som ett resultat fanns ingen filmisk infrastruktur eller kunskap på plats i det frankofona Afrika. Men med självständigheten hävdes förbudet och den franska regeringen började stötta afrikanska filmproduktioner.

La Noire de... är starkt kritisk till kolonialismens tunga arv, som Sembène menar består även efter att kolonialmakterna dragit sig tillbaka. Ägande är ett genomgående tema i filmen. Den internationella titeln Black Girl förlorar en del av franskans oklarhet, då La Noire de… betyder ”den svarta tjejen från/av...”. Något som signalerar både ägande och tillhörighet – två följdteman i filmen.

Efter att ha flyttat från Senegal till Frankrike för att arbeta som barnskötare åt ett franskt par ägs Diouana mer eller mindre av det franska paret, vilket leder till situationer där hon objektifieras även inför andra. På en fest tillåter sig parets vän kyssa henne på kinden utan medgivande. Diouana äger inte ens den egna rösten – hon talar oftast genom berättarröst. Det är bara under ett par scener som vi ser henne svara, men vi hör hennes röst hela tiden. Röstens åtskildhet från kroppen förkroppsligar känslan av att vara avskuren från ens ursprung, familj, hem. Den afrikanska diasporans längtan.

Text: Sanjin Pejkovic.