Himmelska dagar
Originaltitel: Days of Heaven
Regi: Terrence Malick
Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz
Himlastormande vacker westernmelodram med Oscarbelönat foto och banbrytande ljudarbete, där Richard Geres hetlevrade säsongsarbetare i 1910-talets Texas försöker lura till sig sin döende chefs rikedomar.
Efter framgången med Det grymma landet kunde Terrence Malick välja och vraka bland erbjudanden. Med växande förtroende och större budget tog han sig an ett melodramatiskt triangeldrama i 1910-talets Texas.
Redan två veckor in på den bortåt hundra dagar långa inspelningen kastades manuset åt sidan. Tillsammans med sin synskadade fotograf Néstor Almendros – som när inspelningen drog ut på tiden lämnade över till Haskell Wexler – började Malick avvika från Hollywoods produktionstradition. I stället för att lyssna på teamets veteraner experimenterade han och Almendros med naturligt ljus, inklusive tålmodig anpassning till den så kallade ”gyllene timmen”, strax före solnedgång och strax efter soluppgång.
Som i Det grymma landet berättas historien av en smått lakonisk tonårstjej. En redogörelse för publiken? Ett polisförhör? Helt säkert är att ramberättelsen inte planerades på förhand, utan var en nödåtgärd för att väva ihop den historia som skulle ta Malick tre år att strukturera. Rösten tillhör nykomlingen Linda Manz, vars likgiltiga klang bildar ett lika omaka som mystiskt matchande par tillsammans med de storslagna bilderna. I filmen är hon en rätt passiv och perifer betraktare av den känslomässiga konspiration hennes bror (Richard Gere) och dennes flickvän (Brooke Adams) utsätter Sam Shepards döende farmägare för.
Ljudet spelar en central roll även bortom berättarrösten. I en samtida artikel i Film Comment om Dolbys då nya fyrkanaliga stereosystem hävdar filmskribenten Charles Schreger att det ”inte funnits någon mer intelligent användning av ljud än i Himmelska dagar”. Främst märks detta i det dynamiska relationsbygget mellan tystnad och oväsen, från brinnande vetefält och bibliska gräshoppor till stålverkets kakofoni. Musikologen James Wierzbicki är inne på samma linje när han beskriver Malick som ledare för Dolby Stereo-ljudets ”tysta revolution”, och filmen som en lyckad ”mikrorendering av världens brus”.
Den otydliga handlingen, obskyra karaktärspsykologin och diffusa tids- och rumsorienteringen möttes inledningsvis av en del rynkade pannor, men Malick vann regipriset i Cannes och Almendros en Oscar för fotot, och Himmelska dagar används numera för att placera Malick i ett slags pantheon av amerikanska mästare. Här finns trots allt referenser till stora realister inom måleri (Edward Hopper, Andrew Wyeth), fotografi (Walker Evans, Dorothea Lange) och litteratur (Mark Twain, Walt Whitman). Skalan, ambitionsnivån, intertextualiteten och den överväldigande ljud- och bildupplevelsen får filmen att andas något storartat. Ett slags filmens motsvarighet till ”den stora amerikanska romanen”.
Läs mer: James Wierzbicki, Terrence Malick: Sonic Style (2019).
Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival, inleder.