Cinemateket
Himmelska dagar

Himmelska dagar

Originaltitel: Days of Heaven

Regi: Terrence Malick

Capitol Lägg till i kalender

Himlastormande vacker westernmelodram med Oscarbelönat foto och banbrytande ljudarbete, där Richard Geres hetlevrade säsongsarbetare i 1910-talets Texas försöker lura till sig sin döende chefs rikedomar.

Efter framgången med Det grymma landet kunde Terrence Malick välja och vraka bland erbjudanden. Med växande förtroende och större budget tog han sig an ett melodramatiskt triangeldrama i 1910-talets Texas.

Redan två veckor in på den bortåt hundra dagar långa inspelningen kastades manuset åt sidan. Tillsammans med sin synskadade fotograf Néstor Almendros – som när inspelningen drog ut på tiden lämnade över till Haskell Wexler – började Malick avvika från Hollywoods produktionstradition. I stället för att lyssna på teamets veteraner experimenterade han och Almendros med naturligt ljus, inklusive tålmodig anpassning till den så kallade ”gyllene timmen”, strax före solnedgång och strax efter soluppgång.

Som i Det grymma landet berättas historien av en smått lakonisk tonårstjej. En redogörelse för publiken? Ett polisförhör? Helt säkert är att ramberättelsen inte planerades på förhand, utan var en nödåtgärd för att väva ihop den historia som skulle ta Malick tre år att strukturera. Rösten tillhör nykomlingen Linda Manz, vars likgiltiga klang bildar ett lika omaka som mystiskt matchande par tillsammans med de storslagna bilderna. I filmen är hon en rätt passiv och perifer betraktare av den känslomässiga konspiration hennes bror (Richard Gere) och dennes flickvän (Brooke Adams) utsätter Sam Shepards döende farmägare för.

Ljudet spelar en central roll även bortom berättarrösten. I en samtida artikel i Film Comment om Dolbys då nya fyrkanaliga stereosystem hävdar filmskribenten Charles Schreger att det ”inte funnits någon mer intelligent användning av ljud än i Himmelska dagar”. Främst märks detta i det dynamiska relationsbygget mellan tystnad och oväsen, från brinnande vetefält och bibliska gräshoppor till stålverkets kakofoni. Musikologen James Wierzbicki är inne på samma linje när han beskriver Malick som ledare för Dolby Stereo-ljudets ”tysta revolution”, och filmen som en lyckad ”mikrorendering av världens brus”.

Den otydliga handlingen, obskyra karaktärspsykologin och diffusa tids- och rumsorienteringen möttes inledningsvis av en del rynkade pannor, men Malick vann regipriset i Cannes och Almendros en Oscar för fotot, och Himmelska dagar används numera för att placera Malick i ett slags pantheon av amerikanska mästare. Här finns trots allt referenser till stora realister inom måleri (Edward Hopper, Andrew Wyeth), fotografi (Walker Evans, Dorothea Lange) och litteratur (Mark Twain, Walt Whitman). Skalan, ambitionsnivån, intertextualiteten och den överväldigande ljud- och bildupplevelsen får filmen att andas något storartat. Ett slags filmens motsvarighet till ”den stora amerikanska romanen”.

Läs mer: James Wierzbicki, Terrence Malick: Sonic Style (2019).

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival, inleder.

Filmfakta

Originaltitel: Days of Heaven
Regi: Terrence Malick
Medverkande: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz
År: 1978
Land: USA
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 34 min
Dialogspråk: Engelska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Himmelska dagar” i Svensk Filmdatabas

Himmelska dagar ingår i temat

Terrence Malick – Till minne av människan

I början av 1970-talet blev den forna filosofistudenten Terrence Malick det nya Hollywoods minnesmystiker. Med tidskrävande efterhandskonstruktioner, varierande produktionstakt och en kör av kontemplativa berättarröster har han sedan dess positionerat sig som en av amerikansk films mest hyllade och hemlighetsfulla skapare.

Rösterna ekar genom Terrence Malicks filmografi. Ibland så introverta att de bidrar med mer inåt- än framåtrörelse, nästan ”demonstrativt antipsykologiskt och antimelodramatiskt visavi händelseförloppet”, som filmkritikern Michael Tapper uttrycker det. Från kyligt distanserade tonårstjejer i Det grymma landet (1973) och Himmelska dagar (1978) till en plötslig manskör av medvetandeströmmar i andravärldskrigsdramat Den tunna röda linjen (1998).

För att vara filmer så styrda av röster är det förvånansvärt svårt att beskriva dem – inte för att det har hindrat folk från att försöka. Flera betraktar greppet som en nyckel till Malicks religiösa, filosofiska och mytologiska universum, där sprickan mellan det avbildade och det sagda blivit tydligare för varje film.

Så komplext har det inte alltid varit. I slutet av 1960-talet, efter att ha tagit en filosofiexamen från Harvard och hoppat av fortsatta studier i Oxford, ställdes Malick inför en klipprumskris: han fick inte ihop berättelsen i den ansökningsfilm med vilken han senare antogs till det amerikanska filminstitutets nystartade Advanced Film Studies. Nödlösningen? Att låta en berättarröst beskriva huvudpersonens tankar. (1)

Inte helt olikt den situation Malick hamnade i under produktionen av Himmelska dagar, där han två veckor in på inspelningen avvek från manus för att i stället omfamna visuella experiment tillsammans med sin halvblinda fotograf Néstor Almendros. Klippningen tog tre år och till sist användes den oskolade skådespelaren Linda Manzs röst för att lappa ihop fragmenten.

Sedan dess har orden blivit mer självständiga. Eller som filmvetaren Steve Rybin lagt fram det: ”Snarare än säkra guider som tittaren kan följa genom filmens narrativ, fungerar Malicks röster som livs levande existentiella subjekt […] som kan ge röst åt originella och kreativa tolkningar av världen.” Därigenom bryter Malick mot Hollywoods heliga ”show, don’t tell”-regel, men inte på det typiskt expositionstunga viset – snarare existerar bild- och röstflödena dialektiskt. Mummel och viskningar, retoriska frågor och reflektioner. Monologer där rollfigurerna tänker högt, för sig själva, i stället för att tala med publiken eller varandra.

Harmony Korine, David Gordon Green och Jeff Nichols är några av de filmskapare som har tagit efter Malicks associativa subjektivitet. Med Nichols delade han länge samarbetspartnern Sarah Green, som sedan The New World (2005) producerat fem projekt åt Malick – en hyperaktiv period jämfört med det sparsmakade kvartsseklet i början av karriären då endast tre långfilmer slutfördes (men mycket annat planerades – allt från Elefantmannen till en pjäsversion av Kenji Mizoguchis Fogden Sansho).

Trots att det tidigare hann gå många år mellan verken känns Malicks konstnärskap alltid igen, även om somliga har ledsnat på 2000-talets ”friformsstil”. Mindre manusbundet, mer spontant – en utveckling som tog fart efter The New World, då han också började jobba med fotografen Emmanuel Lubezki och klipparen Mark Yoshikawa.

I sin kartläggning av Malicks ”ljudstil” gör musikologen James Wierzbicki skillnad på Sissy Spaceks (i debuten Det grymma landet) och Manzs bakåtblickande berättarröster och senare filmers ”presens-narration”. Wierzbicki menar också att det med åren blivit tydligare vem alla dessa röster – så ömma och privata, mer abstrakta än direkta – riktar sig mot: de talar alla till Gud.

Hur bönerna, bikterna och bekännelserna relaterar till det som visas i bild är inte alltid så självklart. I stället för att reagera på vad som sker, hörs deras tankar om vad som skett. Ett minnesarbete som speglar det förflutna och försöker klä det i ord. Malicks filmer handlar inte så mycket om minne som att minnas. Ingenstans blir det så tydligt som i The Tree of Life (2011), Malicks kanske mest personliga film, där Sean Penns huvudperson – om man nu kan tala om en sådan – rör sig ledigt genom ett tidsrumsligt virrvarr, där han ibland ”råkar” minnas händelser som han inte ens har upplevt.

Visst kan rösternas utsvävningar, ställda mot klassisk dramaturgis driftighet, upplevas som passiva. Samtidigt är det få filmskapare som har utforskat minnets efterkonstruktiva kraft och kreativa potential lika aktivt som Malick. Uppenbarligen finns ett intresse för Big Bang och dinosaurier, historiska slag och bibliska ting, men det är genom hans aktiva och filmiska sätt att minnas – i ord och bild, genom tid och rum – som människans egentligen rätt lilla plats i universum blir verkligt storartad. För hur kan det mest spännande redan ha skett, om det aldrig upphör att ske?

(1) Filmen, Loose Change, är förlorad, men examensfilmen Lanton Mills (1969), där Malick även gör en av få insatser framför kameran, finns bevarad.

Läs mer: Steve Rybin, Terrence Malick and the Thought of Film (2012).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut