Cinemateket
Fjärran röster, stilla liv

Fjärran röster, stilla liv

Originaltitel: Distant Voices, Still Lives

Regi: Terence Davies

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Stiliserad realism i skildring av 1940- och 1950-talets Liverpool, där berättelsen rör sig fram och tillbaka, i stort och smått, likt associativa, fragmentariska minnen. Framröstad till den tredje bästa brittiska filmen någonsin.

Terence Davies spelade 1986 in en 45 minuter lång film med titeln Fjärran röster. British Film Institute, som finansierat den, tyckte att den blev så bra att de skrapade ihop till ytterligare en film, Stilla liv, inspelad två år senare med samma skådespelare. Diptyken Fjärran röster, stilla liv hade premiär i Cannes 1988, gjorde bejublad festivalturné, hyllades av kritiker och blev Davies genombrott.

Fjärran röster, stilla liv är självbiografisk, men snarare än baserad på Davies eget liv bygger den på anekdoter återberättade av hans mor och äldre syskon. Filmen utspelar sig i 1940- och 1950-talets Liverpool, och i centrum står en familj med tre barn. I en tidig scen förbereds den äldsta dotterns bröllop. ”Jag önskar att min far var här”, säger hon. Kameran rör sig till den yngre dottern, och på ljudspåret hör vi hennes röst: ”Det gör inte jag.” Så följer en återblick till när hon tvingas skrubba källargolvet och misshandlas av fadern. Sedan tillbaka till bröllopsdagen, till sonen, och ett annat minne.

Filmen är uppbyggd av sådana associativt sammanfogade scener, skildrade ur olika personers perspektiv, med olika personer som subjekt. Bilder och situationer återkommer. Oftast är vi i hemmet, eller på puben, där samtal varvas med allsång. Davies har sagt att filmen handlar om ”minnets mosaik”:

”Memory does not move in a linear or a chronological way – its pattern is of a circular nature, placing events [not in their ”natural” or ”real” order] but recalled for their emotional importance. […] Thus any ”story” involving memory is not a narrative in the conventional sense but of necessity more diffuse, more elliptical. […] I was trying to create ‘a pattern of timeless moments’.” (1)

När Fjärran röster, stilla liv kom hade kritikerna svårt att definiera den. Det liknade inte riktigt brittisk diskbänksrealism, men inte heller europeisk auteurfilm. Begrepp som ”social art cinema” testades. Dubbelheten lyfts fram i poeten Paul Farleys närstudie av filmen: ”[Minnet behandlas] som ett arkitektoniskt ting, en byggsten, och samtidigt som något flytande och musikaliskt.” En stiliserad realism, där minnets filmiska kvaliteter skapar en film som inte följer de traditionella ramarna. Jean-Luc Godard avfärdade vid ett tillfälle hela den brittiska filmindustrin, med ett undantag: Fjärran röster, stilla liv. Carlos Reygadas är en annan beundrare. Och när tidningen Time Out 2011 bad 150 experter rösta fram tidernas bästa brittiska filmer kom den på tredje plats.

Till Sverige nådde filmen redan hösten 1988, då den först visades på Cinemateket (som då hette Filminstitutets filmklubb), och strax därefter på tv. Dagens Nyheter tipsade om tv-sändningen i en artikel med rubriken ”Livet kring en pub”. Vilket inte heller är en felaktig beskrivning.

(1) Terence Davies, A Modest Pageant (1992).

Läs mer: Paul Farley, Distant Voices, Still Lives (2006)

Filmfakta

Originaltitel: Distant Voices, Still Lives
Regi: Terence Davies
Medverkande: Freda Dowie, Pete Postlethwaite, Angela Walsh, Dean Williams, Lorraine Ashbourne
År: 1988
Land: Storbritannien, Västtyskland
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 25 min
Dialogspråk: engelska
Text: svensk tex
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Läs mer om ”Fjärran röster, stilla liv” i Svensk Filmdatabas

Fjärran röster, stilla liv ingår i temat

Immemory: Minnets geografi och den rörliga bilden

Hösten 2021 uppmärksammar Cinemateket filmen som minnesteknologi. Hur bilder har gjort oss till dem vi är, hur de kommer att forma oss i morgon och hur filmskapare de senaste 126 åren har undersökt filmens förmåga att bevara, återskapa och ifrågasätta det förflutna.

Vi tar oss an temat under rubriken Immemory – Minnets geografi och den rörliga bilden, där vi uppmärksammar filmer som funderar kring vad det är att minnas. En av filmskaparna som mest konsekvent tagit sig an fenomenet är Chris Marker, vars Sans soleil och Terrassen inleder höstprogrammet.

Utanför temat visar vi film av Luis García Berlanga och William Wyler. Och som vanligt rymmer programmet Unga Cinemateket, där unga får möjligheten att upptäcka filmhistorien på stor duk.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Immemory: Minnets geografi och den rörliga bilden