Histoires d’Amérique: Food, Family and Philosophy

I nattliga tablåer berättar Chantal Akerman historier om migration, exil och vardagen för New Yorks judiska befolkning. I brist på personliga minnen begagnar sig Akerman av humoristiska anekdoter och dokumentära vittnesmål till denna film om ”om minnen, men påhittade sådana”.

Histoires d’Amérique: Food, Family and Philosophy skildrar erfarenheter hos New Yorks judiska befolkning. Vissa av berättelserna är fiktiva och hämtade ur Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers författarskap, andra är dokumentära och bygger på brev publicerade i den judiska tidningen The Jewish Forward. Humoristiska, tidlösa anekdoter (som den om mannen som bär obekväma skor för att han ska ha något att njuta av när han får ta av sig dem) varvas med livshändelser kopplade till verklig migration, där tonen är mörkare.

Den judiska 1900-talshistorien var ett återkommande tema i Chantal Akermans konstnärskap, och närvarar i filmer som Golden Eighties (1986), Là-bas (2006) och No Home Movie (2015). Samtidigt har Akerman vittnat om sina föräldrars motvilja att tala om sitt förflutna. ”Det finns inget att säga, sade min mor, och det är utifrån detta inget som jag arbetar.” I en radiointervju som sändes i samband med premiären av Histoires d’Amérique, talar Akerman om vad hon lät fylla sina föräldrars tystnad med:

”I stället för att lära mig min historia genom att den överfördes direkt från förälder till barn, var jag tvungen att använda mig av litteraturen och läsa Isaac Bashevis Singer, till exempel. Men detta räckte inte. Hans egna minnen kunde aldrig bli helt och hållet mina. Så, genom att låna från höger och vänster, byggde jag upp imaginära minnen. Denna film handlar om minnen, men påhittade sådana.” (1)

Film- och litteraturvetaren Marion Schmid skriver i sin Akerman-biografi att Histoires d’Amérique är att betrakta som vad den franska historikern Pierre Nora kallade för en ”minnesplats”, vilket är ”allt viktigare här eftersom […] den judiska traditionen inte har någon annan historia än sitt eget minne”.

Histoires d’Amérique hör till Akermans estetiskt mer ohämmade verk. Vittnesmålen, varav vissa adresseras direkt till kameran, får en fysisk klangbotten då de framförs av skådespelare med judisk eller östeuropeisk bakgrund – samtidigt som scenografi och ljussättning (filmen utspelar sig främst kvälls- och nattetid) skänker en tidlös och magisk ton som harmonierar med de mer lustfyllda anekdoterna som inflätas i filmen. Det är också precis i mellanrummet mellan verklighet och fantasi som filmen finner sin nerv, och där bildas också ett slags resonanskammare för Akermans uppdiktade minnen.

(1) Akerman intervjuad av Serge Daney i ”Microfilms – Chantal Akerman 1/2: Histoires d’Amérique”, i France Culture, 8 oktober 1989.

Läs mer: Marion Schmid, Chantal Akerman (2010).