Den tunna röda linjen

Terrence Malicks stjärnspäckade comebackfilm, efter 20 års tystnad, skildrar slaget om Guadalcanal under andra världskriget. Med stor ensemble och en myriad av berättarröster fästs större vikt vid soldaternas inre än den konflikt som fört dem samman.

När Terrence Malick återvände till filmskapandet efter 20 år gjorde han det inte bara som en efterlängtad regissör, utan som en mytomspunnen mästare. Med bara två långfilmer i bagaget köade Hollywoods nya och gamla stjärnor – vissa mer lyckligt omedvetna om hans efterkloka klipp-och-klistra-metod än andra – för att arbeta med Malick.

Likt med storartade Himmelska dagar tog berättelsen form i klipprummet. Tre officiella versioner ska ha funnits av manuset, men sidor och stycken ordnade efter ett system av färgkoder och asterisker tyder på åtminstone fem tidigare utkast.

Redan i slutet av juni 1989 fanns en 277 sidors förstaversion av Den tunna röda linjen, då en tämligen förlagstrogen adaption av Härifrån till evigheten-författaren James Jones självbiografiska roman med samma namn. (1) Slaget om Guadalcanal var en viktig brytpunkt i stillahavskriget, efter vilket allierade gick från defensiva till offensiva operationer mot det japanska imperiet, men Malick intresserar sig främst för kriget som ett slags fond för människans plats på jorden. De ensamma berättarrösterna i hans två tidigare filmer ersätts här av en mångfald av mansstämmor.

Ibland är det inte så tydligt eller viktigt vem varje röst tillhör. Om Malicks tidiga röster kännetecknades av ironi, eller en självreflexiv distans, så är denna films våg av medvetandeströmmar mer ”kvicksilverlik”, menar författarna James Morrison och Thomas Schur:

”Far from seeming to grant any privileged access to the interior lives of the characters, these voice-overs make those interior lives seem more mysterious than they would otherwise. They are the fragments of thoughts, prayers, letters home, yet as these forms bleed into each other, and as the voice-overs blur the boundaries of inner and outer – at times, what begins as a line of spoken dialogue ends as a voice-over – their address seems finally constant. […] They are the shards of lost, fleeing voices that, even if we are somehow privy to them, cannot be heard in the real world.” (2)

Flera kritiker nämnde att filmen hade premiär samma år som en annan uppmärksammad andravärldskrigsfilm, Steven Spielbergs Rädda menige Ryan, däribland Dagens Nyheters Eva af Geijerstam:

”Den formulerar fler frågor – ibland vaga, abstrakta eller flummiga, välj själva – än vad den levererar svar. Kanske är det just detta som gör den till en krigsfilm med osedvanlig långtidsverkan och aktualitet. Framför allt skiljer det Den tunna röda linjen från Rädda menige Ryan som en kaotiskt atonal symfoni från en påse popcorn.” (3)

(1) En tidigare filmversion, Den röda linjen av Andrew Norton, hade premiär 1964, strax efter att boken getts ut.
(2) James Morrison, Thomas Schur, The Films of Terrence Malick (2003).
(3) Eva af Geijerstam, ”Här finns inget annat än offer. Terrence Mallicks [sic] krigsfilm fixerar gränsen mellan hjältemod och vansinne, plikt och terror", i Dagens Nyheter, 19 februari 1999.

Läs mer om ”Den tunna röda linjen” i Svensk Filmdatabas