Det bördiga minnet

Ömt porträtt av två palestinska kvinnor som tvingats lämna sina hem – en äldre som vill tillbaka, en yngre som vill vidare. Michel Khleifis debut skildrar mästerligt det mellanrum som exilen utgör, en väntan där inget kan slå rot och en längtan som sliter i en att röra sig, antingen bakåt eller framåt.

“The film unobtrusively registers the fact that she is there on her land, which is also there; as for the circumstances intervening between these two facts, we remember the useless title deed and Israeli possession, neither of which is actually visible. Immediately then we realize that what we see on the screen, or in any picture representing the solidity of Palestinians in the interior, is only that, a utopian image making possible a connection between Palestinian individuals and Palestinian land.”
– Edward Said (1)

Romia har bott i Nablus ända sedan 1948, då hon flydde med hela sin familj. I dag är familjen splittrad över hela världen, men Romia har stannat kvar och driver en juridisk process mot de som nu brukar hennes land. Hennes son och svägerska bönar och ber henne ständigt om att släppa taget – att hon ska gå med på den förlikning som erbjuds så att hon, och resten av familjen, kan gå vidare i livet. Men hon biter sig fast vid drömmen om återkomst. På sina lediga stunder åker hon till den olivlund som hennes familj brukat i generationer. Hon tittar på de som nu brukar den, gråter och åker tillbaka till Nablus.

I en annan del av Nablus bor Sahar som lämnade sitt hem efter sexdagarskriget. För henne innebar exilen en skilsmässa och en helt ny tillvaro. Hon studerar och skriver, djupt engagerad i den palestinska befrielsekampen. ”I Nablus är man aldrig ensam”, säger hon med både glädje och sorg. Hon är friare än någonsin men ser också hur de gamla patriarkala strukturer alltmer återupprättas i staden. Hon vill vara kvar, men ser sin framtid någon annanstans.

Det bördiga minnet är en skildring av Nablus som en transit, en plats där man bara finns just nu, som man ständigt är på väg bort från. Vare sig det är till det gamla hemmet eller det nya. I Nablus slår ingen rot. Michel Khleifis debutfilm visar också på den gemensamma erfarenheten av exil – de tankar och känslor som bara en som upplevt detsamma kan dela och förstå. Men han visar också att ingen erfarenhet är universell och bör tas för given.

(1) Edward Said, Colonial Lives of Property: Law, Land, and Racial Regimes of Ownership, Brenna Bhandar (2018).

Text: Danial Brännström.