Cinemateket
I fjol i Marienbad

I fjol i Marienbad

Originaltitel: L'Année dernière à Marienbad

Regi: Alain Resnais

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Alain Resnais följde upp Hiroshima – min älskade, med manus av Marguerite Duras, med denna film skriven av en annan så kallad nouveau roman-författare, Alain Robbe-Grillet. I en herrgårds stora salonger och i dess barocka trädgård, bland till synes livlösa gäster, utspelas ett drama mellan en kvinna och en man och mellan minnet och glömskan.

En man och en kvinna möts i Marienbad. Han påstår att de har träffats tidigare, för ”ett år sedan, kanske fler”, antingen i Marienbad, eller kanske i Frederiksbad. Han minns henne, hennes parfym och gester. Hon säger att han misstar henne för någon annan. Hur det de facto ligger till förblir oklart.

Kanske kan I fjol i Marienbad betraktas som en invertering av Hiroshima – min älskade (1959). (1) Om historien, tiden och begäret är framträdande i Duras historia, och den återkommande repliken ”Du såg inget i Hiroshima” en negation, så gäller det motsatta för I fjol i Marienbad – som präglas av en tid som verkar stå stilla, och människor som tycks sakna både agens och begär, och den affirmativa repliken ”Jag minns”. Robbe-Grillet har själv beskrivit det som att mannen erbjuder kvinnan ”det omöjliga, det som verkar omöjligt i denna labyrint där tiden uppenbarligen har upphävts: han erbjuder henne ett förflutet, en framtid, och frihet”.

I I fjol i Marienbad är det omöjligt att urskilja minnen från fantasier och nutid från dåtid. Med stilsäker elegans låter Resnais tider och subjektiviteter flyta samman. Robbe-Grillet ansåg att filmen kunde vara något annat än en ”objektivt” och rakt berättad historia:

”I verkligheten är vårt sinne mycket snabbare – eller ibland långsammare. Dess stil är mer varierad, rikare och mindre pålitlig: det hoppar över vissa passager, det bevarar exakta registreringar av vissa ”oviktiga” detaljer, det repeterar och dubblerar sig. Och denna mentala tid, med sina egenheter, sina fixeringar, sina tomrum, är den som intresserar oss eftersom den följer tempot i våra känslor, i vårt liv.” (2)

Filmen vann Guldlejonet i Venedig och hyllades av många kritiker. Svenska Dagbladets Stig Björkman skrev om ”ett fascinerande nytt sätt att presentera ett känslans landskap, ett sätt som tidigare bara praktiserats i litteraturen. Filmen tycks äntligen ha lyckats bryta sig ur sina konventionella berättarmönster!”. Alla var dock inte lika entusiastiska. Jonas Mekas såg en film som närmade sig den experimentella, men inte överträffade dess komplexitet:

”I can see the historical importance of Marienbad as a forerunner of a commercial experimental film. But that’s all. Bergman forced the critics and audiences to think. Antonioni took the plot away from them. Resnais breaks away from the realist tradition, goes into the subconscious. And that is his greatest contribution to the contemporary dramatic film.” (3)

Och visst har historien gett Mekas rätt. Som en berättande film som inte räds formexperiment har I fjol i Marienbad en självklar plats i filmhistorien.

(1) Hiroshima – min älskade visas under höstens Marguerite Duras-retrospektiv.
(2) Alain Robbe-Grillet, L’Année dernière à Marienbad: Cine-roman (1961).
(3) Jonas Mekas, ”Movie Journal”, i The Village Voice, 15 mars 1962.

Filmfakta

Originaltitel: L'Année dernière à Marienbad
Regi: Alain Resnais
Medverkande: Giorgio Albertazzi, Delphine Seyrig, Sacha Pitoëff
År: 1961
Land: Frankrike, Italien
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 33 min
Dialogspråk: franska
Text: svensk tex
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”I fjol i Marienbad” i Svensk Filmdatabas

I fjol i Marienbad ingår i temat

Immemory: Minnets geografi och den rörliga bilden

Hösten 2021 uppmärksammar Cinemateket filmen som minnesteknologi. Hur bilder har gjort oss till dem vi är, hur de kommer att forma oss i morgon och hur filmskapare de senaste 126 åren har undersökt filmens förmåga att bevara, återskapa och ifrågasätta det förflutna.

Vi tar oss an temat under rubriken Immemory – Minnets geografi och den rörliga bilden, där vi uppmärksammar filmer som funderar kring vad det är att minnas. En av filmskaparna som mest konsekvent tagit sig an fenomenet är Chris Marker, vars Sans soleil och Terrassen inleder höstprogrammet.

Utanför temat visar vi film av Luis García Berlanga och William Wyler. Och som vanligt rymmer programmet Unga Cinemateket, där unga får möjligheten att upptäcka filmhistorien på stor duk.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Immemory: Minnets geografi och den rörliga bilden