Cinemateket
India Song

India Song

Originaltitel: India Song

Regi: Marguerite Duras

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Med India Song gjorde Marguerite Duras ett av sina största och ditintills formmässigt mest utmanande verk. Helt utan synkront ljud skildrar hon den passionerade berättelsen om diplomatfrun Anne-Marie Stretter, som utgör den centrala historien i Duras India-svit.

Med India Song återvände Duras till berättelsen om Anne-Marie Stretter, en historia som hon även skriver om i Lol V. Steins hänförelse (1964) Vicekonsuln (1966) och Kärleken (1972). Det är en historia som utspelar sig i Indien och som har sin kärna i en mottagning på den franska ambassaden i Calcutta, under vilken Stretter uppvaktas av både britten Michael Richardson och vicekonsuln från Calcutta.

Formmässigt utgör filmen en vidareutveckling av strategier som Duras använde i sin föregående film La Femme du Gange (1974) – i synnerhet separationen mellan bild och ljud. Med India Song tog Duras, som före inspelningen hade bearbetat historien för både teatern och radion, denna strategi ett steg längre. Hon spelade först in ljudspåret vilket sedan spelades upp under inspelningen. Filmen har således inget synkront ljud, utan det filmens åskådare hör är samma interna monologer och utomstående berättarröster som skådespelarna själva lyssnade på och agerade utifrån under inspelningen.

India Song är kanske den film av Duras som tydligast är förlagd till en viss plats och en viss tid: Indien år 1937. Duras föddes i dåvarande Indokina, och har vid flertalet tillfället berättat om hur hon som liten betraktade de franska ambassadörerna, konsulerna och deras sällskap i kolonin. Hon har även berättat att historien om Anne-Marie Stretter har sitt ursprung i en person som Duras fick kännedom om under denna period. Filmen gör trots det inga anspråk på att representera en tid och plats som Duras har erfarenhet av. Det kanske tydligaste tecknet på det är att filmen inte utspelar sig i Indokina, utan i Indien – och att den därtill är inspelad i Paris.

India Song är snarare en film där Duras ger form åt sitt minne av den kvinna hon hörde talas om som barn, och den historia man berättade om henne. Att separationen mellan ljud och bild var en viktig del i detta tog Dagens Nyheters Maaret Koskinen fasta på i sin recension vid den svenska premiären 1987:

”När vi ser Anne-Marie Stretter långsamt, oändligt långsamt dansa med sin älskare framför ambassadens spegelprydda gemak (där filmen till största delen utspelar sig); eller ser dem vandra ur bild medan kameran står kvar och betraktar ett rum, plötsligt tömt på människor – ja, då är det som såge vi in i minnet självt: ett minnets rum böjt inåt mot sig själv i självbespegling, glidande mellan ihågkomst och glömska, mellan närvaro och frånvaro. Men dessa parallella minneskanaler – bilden och ljudet – pekar som antytts lika ofta på det som ligger i skarvarna mellan eller bortanför dem.” (1)

(1) Maaret Koskinen, ”Passion och minnen i centrum”, i Dagens Nyheter, 18 mars 1987.

Helena Eriksson, poet och översättare, inleder.

Filmfakta

Originaltitel: India Song
Regi: Marguerite Duras
Medverkande: Delphine Seyrig, Michael Lonsdale, Mathieu Carrière
År: 1975
Land: Frankrike
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 58 min
Dialogspråk: Franska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Läs mer om ”India Song” i Svensk Filmdatabas

India Song ingår i temat

Marguerite Duras – Den sublima glömskan

Marguerite Duras publicerade sin första roman 1943, och redan under 1950-talet betraktades hon som en av den franska samtidslitteraturens största författare. Hennes manus till Alain Resnais Hiroshima – min älskade, den första film hon arbetade på, är en av filmhistoriens mest fascinerande minnesskildringar. Just minnet blev ett återkommande motiv även i filmerna hon gjorde på egen hand.

Minnet är ett återkommande tema i Marguerite Duras konstnärskap. Liksom för flera av hennes generationskamrater kan det kopplas till det andra världskrigets trauma. ”Där är Auschwitz, hela mitt liv, ja, jag bär det med mig och det finns inget att göra åt det. Det är ständigt där”, säger Duras i Frédérique Lebelleys Duras ou les poids d’une plume från 1994. Flera av hennes verk är delvis självbiografiska, sprungna ur världskriget och hennes uppväxt i dåvarande Indokina. Duras rollfigurer hemsöks ofta av minnen från dessa skeenden, men de utgör ingen väg till katharsis.

Kritikern Carl-Johan Malmberg har beskrivit Duras verk på följande vis:

”Minnet, det som hemsöker alla Duras individer, är i varje fall ingen stabil entitet; det omfattas inte av någon positiv, friläggande psykologi eller fenomenologi, som hos exempelvis Marcel Proust. Möjligheten står alltid öppen att minnet är à l’envers, bakvänt, något annat än vad det ger sig ut för att vara.” (1)

Även själva filmerna kan beskrivas som hemsökta. För Duras var minnet ett av flera abstrakta fenomen som hon försökte ge form åt, vilket krävde brott mot filmens regler och konventioner – något som grundade sig i hennes ambivalenta förhållande till filmkonsten.

Filmhistorien har Duras beskrivit som ”ett Himalaya av bilder som utan tvekan utgör den moderna historiens största samling misstag”, och att hon själv gjorde filmer förklarade hon med att hon behövde ha något att göra. Samtidigt ersatte filmen skriften, i synnerhet under 1970-talet, då hon skrev lite men filmade desto mer. Att hon började göra egna filmer förklarade hon i en intervju med Dominique Noguez: ”Det visade sig att filmerna som görs utifrån mina böcker är så dåliga att jag sade till mig själv att jag åtminstone kunde göra det lika bra, eller snarare att jag inte kunde göra annat än bättre.”

Andras adaptioner må ha spätt på hennes skepsis inför mediet, men den var större än så och grundade sig i en misstro till filmens förmåga att representera. För att skapa film behövde Duras bryta ner den – ett arbete som inleddes med hennes första egna film, Détruire, dit-elle (1969). I Duras filmer finns ingen mimesis, ingen naturalism, ingen realism, ingen psykologi, ingen indexikalitet. Hon försöker ge form åt människor, känslor och minnen – inte i eller med, utan genom film.

De mest radikala experimenten kretsar kring att återanvända egna berättelser, för att revidera och sätta dem på prov – som i filmerna i India-sviten. En annan central del är förkastandet av synkronljud och uppfinnandet av nya förhållanden mellan ljud och bild. Det var först med Den atlantiska människan (1981) som Duras menade att hon lyckats förstöra filmen. Där varvas sekvenser från hennes egen Agatha (1981) med svart bild. Denna motsvarighet till talets tystnad lyfts ofta fram inom den feministiska diskussionen kring Duras, bland annat av filmforskaren E. Ann Kaplan:

”Duras använde tystnad som ett mörkrets element och betraktade mörkret som en ofrånkomlig metafor för kvinnor. [För Duras] var tystnaden och passiviteten de enda sätt som kvinnor kunde uttrycka sig på. Hon syftade inte till att föra in kvinnor i språket eftersom språket, för henne, var inherent manligt.” (2)

Duras idé om förstörelse, att tömma bilden och införa tystnad var således en politisk fråga, vilket även gällde just minnet. I en tv-intervju sade Duras:

”Jag är för att man stänger ner alla fakulteter, alla universitet, alla skolor. Att man börjar om från början. [...] Jag är för att man glömmer historien, Frankrikes historia, världens historia. Att det inte längre finns något minne av det som har genomlevts, det vill säga det outhärdliga.” (3)

Kanske kan Duras filmer betraktas just som ett slags exorcism, ett frambesvärjande av minnen, i syfte att skjuta dem längre och längre bak i glömskans mörker? Trots strävan efter en stum bild av glömskan, en sublim glömska, som rör sig från atombombens vita sken i Hiroshima – min älskade (1959) och koncentrationslägrets vita rektangel i Aurélia Steiner (Vancouver) (1978) och slutar i de svarta bildernas mörker i Den atlantiska människan menade Duras att hennes egna filmer började först dagen efter.

I minnet, det vill säga.

(1) Carl-Johan Malmberg, ”Att stämma in i India Song: anteckningar kring Marguerite Duras’ film”, i Marguerite Duras (övers. Kristina Larsen), India Song: Dialog och scenbeskrivningar (1986). 8

(2) E. Ann Kaplan, ”Women, Trauma, and Late Modernity: Sontag, Duras, and Silence in Cinema, 1960–1980”, i Framework vol. 50, våren/hösten 2009.

(3) Duras intervjuad i RTF 1969 i samband med Détruire, dit-elle, publicerad som ”Marguerite Duras: ’détruire’, pour mieux reconstruire”, på France Culture, franceculture.fr, 21 april 2020.

Retrospektiven genomförs i samarbete med Institut français de Suède och IFcinéma.

Kuraterat av Stefan Ramstedt.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Marguerite Duras – Den sublima glömskan