India Song
Originaltitel: India Song
Regi: Marguerite Duras
Med India Song gjorde Marguerite Duras ett av sina största och ditintills formmässigt mest utmanande verk. Helt utan synkront ljud skildrar hon den passionerade berättelsen om diplomatfrun Anne-Marie Stretter, som utgör den centrala historien i Duras India-svit.
Med India Song återvände Duras till berättelsen om Anne-Marie Stretter, en historia som hon även skriver om i Lol V. Steins hänförelse (1964) Vicekonsuln (1966) och Kärleken (1972). Det är en historia som utspelar sig i Indien och som har sin kärna i en mottagning på den franska ambassaden i Calcutta, under vilken Stretter uppvaktas av både britten Michael Richardson och vicekonsuln från Calcutta.
Formmässigt utgör filmen en vidareutveckling av strategier som Duras använde i sin föregående film La Femme du Gange (1974) – i synnerhet separationen mellan bild och ljud. Med India Song tog Duras, som före inspelningen hade bearbetat historien för både teatern och radion, denna strategi ett steg längre. Hon spelade först in ljudspåret vilket sedan spelades upp under inspelningen. Filmen har således inget synkront ljud, utan det filmens åskådare hör är samma interna monologer och utomstående berättarröster som skådespelarna själva lyssnade på och agerade utifrån under inspelningen.
India Song är kanske den film av Duras som tydligast är förlagd till en viss plats och en viss tid: Indien år 1937. Duras föddes i dåvarande Indokina, och har vid flertalet tillfället berättat om hur hon som liten betraktade de franska ambassadörerna, konsulerna och deras sällskap i kolonin. Hon har även berättat att historien om Anne-Marie Stretter har sitt ursprung i en person som Duras fick kännedom om under denna period. Filmen gör trots det inga anspråk på att representera en tid och plats som Duras har erfarenhet av. Det kanske tydligaste tecknet på det är att filmen inte utspelar sig i Indokina, utan i Indien – och att den därtill är inspelad i Paris.
India Song är snarare en film där Duras ger form åt sitt minne av den kvinna hon hörde talas om som barn, och den historia man berättade om henne. Att separationen mellan ljud och bild var en viktig del i detta tog Dagens Nyheters Maaret Koskinen fasta på i sin recension vid den svenska premiären 1987:
”När vi ser Anne-Marie Stretter långsamt, oändligt långsamt dansa med sin älskare framför ambassadens spegelprydda gemak (där filmen till största delen utspelar sig); eller ser dem vandra ur bild medan kameran står kvar och betraktar ett rum, plötsligt tömt på människor – ja, då är det som såge vi in i minnet självt: ett minnets rum böjt inåt mot sig själv i självbespegling, glidande mellan ihågkomst och glömska, mellan närvaro och frånvaro. Men dessa parallella minneskanaler – bilden och ljudet – pekar som antytts lika ofta på det som ligger i skarvarna mellan eller bortanför dem.” (1)
(1) Maaret Koskinen, ”Passion och minnen i centrum”, i Dagens Nyheter, 18 mars 1987.
Helena Eriksson, poet och översättare, inleder.