Cinemateket
Brev från en okänd kvinna

Brev från en okänd kvinna

Originaltitel: Letter From an Unknown Woman

Regi: Max Ophüls

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Omtumlande kamerarörelser i filmatisering av Stefan Zweigs novell där en drömmande Joan Fontaine är besatt av kärlek till den pianist hon fantiserat om sedan barndomen. Max Ophüls vackra film om nostalgi, minnen och omöjlig kärlek har inspirerat regissörer som Martin Scorsese och Stanley Kubrick.

Redan under inspelningen av Med värjan i hand försökte bolagscheferna övertala Max Ophüls om att inte återvända till Europa och erbjöd honom att göra en film som skulle passa honom, en filmatisering av Stefan Zweigs kortroman Ett brev från en okänd (1922). Filmen blev för Ophüls en kärleksförklaring till det Wien han älskat och lämnat och han fick fria händer att skapa sin nostalgiska version av staden.

Filmen börjar i just Wien, vid sekelskiftet. Natten före en duell, som han till varje pris tänker undvika, kommer en berömd konsertpianist hem och hittar ett brev från Lisa, en för honom okänd kvinna.

Som ung blir Lisa förälskad i sin granne, den talangfulla pianisten Stefan, och bygger hela sitt liv kring honom – trots att han knappt lägger märke till henne. Den barnsliga förälskelsen förvandlas till en besatthet och Lisa ger upp greppet om verkligheten för att leva i en värld fylld av illusioner och nostalgi. ”Hela filmen präglas av denna nostalgi, av ett förflutet som ständigt är närvarande. Lisa ser sitt eget liv bara i ljuset av de ögonblick då hennes och Stefans öden korsats, medan hon för honom inte ens är ett minne”, skrev filmkritikern Michael Kerbel. Brev från okänd kvinna berättar historien om en kvinna som står stilla genom rörelse, genom svindlande kameraåkningar och människor ständigt på väg någon annanstans.

Filmen fick ett svalt mottagande vid premiären i USA och verkade bli en rejäl förlustaffär för bolaget. I efterhand blev den Ophüls mest ekonomiskt framgångsrika film i USA. Mer omedelbar framgång hade den i Europa och framför allt i Frankrike, där man såg en mästares återkomst. Kritikerna tillika framtida filmarna François Truffaut och Jacques Rivette höjde den till skyarna och öppnade upp för en återkomst till den franska filmindustrin några år senare.

Filmfakta

Originaltitel: Letter From an Unknown Woman
Regi: Max Ophüls
Medverkande: Joan Fontaine, Louis Jourdan, Mady Christians, Marcel Journet
År: 1948
Land: USA
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 27 min
Dialogspråk: Engelska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Barntillåten
Läs mer om ”Brev från en okänd kvinna” i Svensk Filmdatabas

Brev från en okänd kvinna ingår i temat

Exil: Max Ophüls

– Filmare av igår

För sina visuellt virtuosa filmer, romantiska och förföriska, sentimentala historier från en svunnen tid, blev Max Ophüls både hyllad och anklagad för tomhet och dekadens. Hans skildringar av en förlorad värld reflekterar ett liv i ständig rörelse – en flykt och längtan tillbaka till något utom räckhåll.

”Varför är det alltid Venedig? Varför inte en annan stad? Wien! Ja, låt oss säga Wien.”

När Max Ophüls långfilmsdebuterade som regissör 1932 gjorde han det med Die verliebte Firma, en flyhänt komedi om en kaotisk filminspelning av en musikal i Schwarzwald. Skådespelarna slåss om rampljuset, manusförfattarna och regissören är oeniga om riktningen och kompositörerna är trötta på att skriva kärlekssånger med Venedig som fond. De vill hellre skriva kärlekssånger om Wien.

Max Ophüls föddes i Saarbrücken i västra Tyskland, var son till det judiska paret Leopold och Helene Oppenheimer och debuterade som teaterskådespelare redan som 17-åring, under det tagna namnet Ophüls för inte skämma ut sina föräldrar. Via teatrar i Aachen och Dortmund blev han 1926 teaterdirektör i Wien. Han kom att stanna i Wien i bara tre år. Han ville göra film och då var det Berlin och storbolaget UFA som gällde, men de tre åren i Wien kom att prägla hela Max Ophüls liv. Det var där han kände sig hemma, det var i Wien han fann inspiration och det var dit han ständigt återkom i sina filmer. Kanske för att han själv inte kunde komma tillbaka.

Filmkarriären i Berlin började lovande. Debuten hyllades som en framtida mästares första verk och beundrarna imponerades över både den formmässiga enkelhet och rörelse han tog med sig in i filmerna, samt den wienska känslan av lyx, överdåd och lekfullhet. Karriären i Berlin blev dock kort. Efter Riksdagshusbranden lämnade Ophüls Tyskland för Frankrike och under ett par år reste han runt i Europa för att göra film där han kunde. Efter fem år insåg han att Tyskland var stängt för honom och blev fransk medborgare, bara för att omedelbart bli inkallad till franska armén för att kriga mot sitt forna hemland. Efter att Paris fallit tog han sig till Schweiz, men där var arbetsmarknaden stängd för honom och likt många kollegor tog han sig i stället vidare till USA.

Vid den tiden var Hollywood fullt av europeiska filmarbetare som var desperata efter jobb, många av dem betydligt mer välrenommerade än Max Ophüls. Mellan 1941 och 1946 drev han runt i Hollywood och försörjde sig på småjobb innan han via sin gamla vän Robert Siodmak fick chansen att regissera äventyrsfilmen – med det passande namnet – The Exile (Med värjan i hand, 1947), med Douglas Fairbanks i huvudrollen.

Filmen öppnade dörrar för Ophüls som fick möjlighet att göra något eget. Då återvände han naturligtvis till sitt älskade Wien med Stefan Zweig-filmatiseringen Brev från en okänd kvinna (1948), den vemodiga berättelsen om en ung kvinna som blir besatt av en känd pianist. Efter ytterligare två filmer, båda inom noirgenren som kom bli exileuropéernas signum i Hollywood, återvände han till slut till Europa. Och då till Frankrike i stället för Tyskland, som han inte längre betraktade som sitt hem.

För Ophüls var det inte bara en återkomst, det var också början på hans mest kreativa och framgångsrika period som regissör. Med filmer som Kärlekens hus (1950), Kärlekens fröjder (1952) och Bröllopsgåvan (1953) prisades han som en av de främsta regissörerna av sin tid och kom att bli en enorm inspiration, för ambitiösa unga kritiker som Jaques Rivette och François Truffaut och filmälskare som Stanley Kubrick. Den form som han fick uppmärksamhet för som ung regissör förfinades i ett perfekt äktenskap mellan det litterära och teatrala Wien och det filmiska.

Max Ophüls levde större delen av sitt liv någon annanstans än i sitt hemland. Hans filmer är inte självbiografiska, men reflekterar ett liv i rörelse och en längtan tillbaka till något utom räckhåll. Han sneglade ständigt tillbaka till en tid som försvunnit, till en plats som inte längre var densamma. Ständigt bar han med sig 1920-talets Wien, dess oskuld, lekfullhet och blodiga allvar – vare sig han gjorde filmer i Tyskland, Frankrike eller USA.

Det är en ödets nyck att den sista film Max Ophüls regisserade var Lola Montez – kurtisanen (1955), om den irländska dansösen och kurtisanen som rotlös reste världen runt i jakt på kärlek och arbete. En film som visar att hem inte alltid är den plats man föddes. Något som Ophüls kunde känna igen sig i.

Läs mer: Paul Willemen, Ophuls (1978).

Kuraterat av Danial Brännström.
Läs mer om temat

Skriv ut