Lola Montez – kurtisanen
Originaltitel: Lola Montès
Regi: Max Ophüls
Skådespelare: Martine Carol, Peter Ustinov, Anton Walbrook, Oskar Werner
Färgspektakel i Cinemascope om en irländsk dansös resor genom Europa, kärleksaffärer med Franz Liszt och Ludwig I och skandalösa leverne som slutade på cirkus i USA där hon var tvungen att sälja kyssar för att tjäna sitt uppehälle. Max Ophüls sista film slaktades av bolaget, men är ett av filmhistoriens mest unika verk.
På en cirkus i USA introducerar cirkusdirektören showens huvudnummer: ett visuellt återskapande av den skandalösa dansösen Lola Montez liv – med självaste Lola Montez i huvudrollen. I en rad stiliserade akrobatiska akter spelas de mest spektakulära sekvenserna ur hennes liv upp, och för varje sekvens glider filmen in i det förflutna. I dessa episodiska återblickar, nästan lika stiliserade som de akrobatiska akterna, skildras hennes uppgång, berömmelse, kärleksaffärer med Franz Liszt och Ludwig I, flykt genom Europa och fall i USA. Men Lola är sjuk och för varje sekvens hon tvingas framföra närmar hon sig döden.
Lola Montez – kurtisanen blev Max Ophüls första film i färg och på vidfilm. Han var själv tveksam till bägge, men produktionens storlek gjorde att bolaget ställde krav. Resultatet blev en unik visuell upplevelse. Ophüls bryter ständigt det horisontella rummet med vertikala inslag, ramar in bilderna med pelare och fyller hela duken med rörelse. Färgen använde han för att skapa en stiliserad icke-naturalistisk miljö, både på cirkusen och i återblickarna, som fungerar lika distanserande som inbjudande.
Lola Montez – kurtisanen var den dyraste europeiska produktionen någonsin. Efter framgången med Bröllopsgåvan och med Martine Carol i huvudrollen öppnade finansiärerna plånboken, men med pengarna kom kraven. Filmen skulle spelas in i tre språkversioner – en fransk, en tysk och en engelsk – med en mängd producenter för varje version. Efter den mindre lyckade premiären togs filmen från Ophüls. Mot hans vilja klipptes filmen ner från 140 minuter till 119 minuter i Västtyskland, 114 minuter i Frankrike och 90 minuter i USA. Trots detta gick produktionsbolaget i konkurs.
Berättelsen om en kvinna som, precis som han själv, lämnat sitt hem, tvingats fly från sitt nya hemland och rotlöst drivit igenom Europa och Nordamerika blev Max Ophüls sista film. Han dog 1957 medan han fortfarande var i rättsliga processer mot producenterna för att få återskapa sin version av filmen.