Solaris
Originaltitel: Soljaris
Regi: Andrej Tarkovskij
Skådespelare: Natalia Bondartjuk, Donatas Banionis, Jüri Järvet, Anatolij Solonitsin
”Tydligen svarade Havet på vår strålning med någonting annat. Det sökte i våra sinnen och extraherade något som liknar öar av minnen.” Vetenskapsmän och psykolog försöker förklara de mystiska gestalter som hemsöker besättningen på rymdstationen vid den gåtfulla planeten Solaris, i berömd Stanislaw Lem-filmatisering.
I decennier har den vattentäckta planeten Solaris gäckat den vetenskapliga kåren. Planetens väldiga ocean tycks bestå av en levande materia som likt en jättelik hjärna läser av människans innersta tankar. Till en sliten rymdstation, placerad i omloppsbana runt Solaris, sänds psykologen Kris Kelvin för att utreda en rad förbryllande händelser. På nätterna hemsöks stationens besättning av besynnerliga figurer från deras förträngda minnen. Snart får också Kelvin besök, av sin sedan tio år tillbaka döda fru, vars självmord fortfarande plågar honom med skuld. De mänskliga manifestationerna visar sig, liksom minnena, omöjliga att göra sig av med.
Andrej Tarkovskijs Solaris betraktades vid premiären 1972 som ett sovjetiskt svar på Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr (1969). Tarkovskij själv tyckte att Kubricks film var ytlig, kall och steril och att västerländsk science fiction led under ett totalt fokus på tekniska landvinningar. Själv intresserade han sig för människans inre och hennes starka band till naturen och ”de rötter som för evigt binder människan vid den Jord som är hennes ursprung”.
De långa scenerna med vajande sjögräs och smattrande regn till trots kände Tarkovskij att filmen borde ha varit än mer avskalad:
”Tyvärr innehöll Solaris ändå alltför mycket science fiction-rekvisita, som avledde uppmärksamheten från det väsentliga. […] Jag tror att den verklighet som attraherar konstnären i hans försök att uttrycka sin världsbild måste vara – ursäkta tautologin – verklig, det vill säga måste kunna förstås av människan, vara något som är bekant för henne sedan barndomen.” (1)
Solaris tävlade på filmfestivalen i Cannes strax efter den sovjetiska premiären, och Tarkovskij vann juryns stora pris. I Sverige fick den sin premiär på tv hösten 1973, men upphackad i två delar. Ett par månader senare visades den på stor duk på Cinemateket (som då hette Filminstitutets filmklubb), med tolk på plats i salongen. Först 1978 gick filmen upp på den ordinarie biorepertoaren, efter framgångarna för rymdsagan Stjärnornas krig (1977).
Solaris bygger på den polska författaren Stanislaw Lems roman från 1961. Tarkovskijs ointresse för rymdäventyr och många ändringar gentemot förlagan irriterade Lem, som ansåg att romanens ursprungliga intentioner förvanskades. Det störde honom till exempel att Tarkovskij fört in föräldrarna i berättelsen, och att filmen till så stor del utspelar sig på jorden. (2) Men hos såväl Lem som Tarkovskij kan man skönja ett gemensamt tema: ”Människor behöver människor, det är allt”, som Doktor Snaut krasst konstaterar i en nyckelscen.
(1) Andrej Tarkovskij (övers. Håkan Lövgren), Den förseglade tiden: reflektioner kring filmkonsten (1993).
(2) I en tidig manusversion utspelade sig två tredjedelar av berättelsen på jorden, mot en knapp tredjedel i den färdiga filmen. Lem var för övrigt inte heller nöjd med Steven Soderberghs filmversion från 2002, trots att den är mer trogen förlagan.