Ben-Hur
Originaltitel: Ben-Hur
Regi: William Wyler
Skådespelare: Charlton Heston, Cathy O’Donnell, Haya Harareet, Hugh Griffith
Storfilmernas storfilm, där Charlton Heston är den judiska prinsen som blir galärslav och hamnar i kamp mot barndomsvän. William Wyler räddade den konkurshotade studion MGM med bibliska inslag, homoerotisk undertext och en hästkapplöpningssekvens som hör till filmhistoriens mest berömda actionsekvenser. Elvafaldigt Oscarbelönad.
William Wyler ville testa nytt och anta utmaningar – men kunde han verkligen, som han uttryckte det med hänvisning till filmeposguden Cecil B. DeMille, ”out-DeMille DeMille”?
Lew Wallaces roman Ben-Hur: En berättelse från Kristi tid (1880) var en av 1800-talets stora bästsäljare. Karl Tunberg gjorde en första tegelstenadaption till manus, men Wyler var långt ifrån nöjd. Projektet överlämnades därför till Gore Vidal, vid tiden känd som intellektuell och kontroversiell författare, som inte bara satte glöd på dialogen – han identifierade också den verkliga dramatiken: konflikten mellan Ben-Hur och hans forna barndomsvän Messala. Vidal ville åt en homoerotisk underton. ”Gore, det här är Ben-Hur. Du kan inte göra det”, ska Wyler ha sagt (men hävdade efteråt att han inte hade några minnen av samtalet). ”Om du inte gör något sådant kommer du inte ens ha Ben-Hur. Du kommer att ha en motivlös röra”, svarade Vidal.
Wyler hade ett av sina första filmjobb som regiassistent på stumfilmsversionen av Ben-Hur (1925). I slutet av 1950-talet stod studion MGM inför konkurs, hotade av televisionens spridning, och behövde något stort att kontra med. Filmen kom att kallas ”MGM:s mammutprojekt”, budgeten skenade iväg och Wyler förhandlade till sig en rekordlön. Den romerska studion Cinecittà användes för enorma scenbyggen, press matades på löpande band och inspelningen blev rena turistattraktionen med kändisbesök från bland andra Bette Davis, Kirk Douglas, Audrey Hepburn, Ava Gardner och Anna Magnani.
Wyler arbetade 12–14 timmar per dag, sex dagar i veckan. Filmen blev en enorm succé som inte bara (tillfälligt) räddade MGM, utan därtill lanserade en ny framgångsformel för hela Hollywood – för vilka blockbustern blev den nya frälsaren. Bland cinefila finsmakare fick filmen ett svalare mottagande. ”Att jag gjort en av branschhistoriens mest framgångsrika filmer är en oförlåtlig synd. Men trots att det inte riktigt var mitt slags film, var just det en av sakerna som gjorde mig nyfiken”, försvarade Wyler mastodontprojektet.
Filmvetaren Neil Sinyard uppmärksammar i stället en politisk udd – att Messalas manipulativa försök att få Ben-Hur att ange vänner kan läsas som en kommentar till den McCarthyism Wyler var så äcklad av.
Oavsett vilka undertexter man läser in har filmen levt vidare som ett paradexempel på ett slags film som är gjord för att upplevas på stor duk. När Wyler fick frågan om hur filmen skulle göra sig på tv svarade han: ”Jag hoppas att jag inte lever tillräckligt länge för att se den dagen.”
Ben-Hur är också alltjämt (tillsammans med Titanic, 1997, och Sagan om konungens återkomst, 2003) den film som tagit hem flest Oscars genom tiderna. Elva statyetter blev det, bland annat för bästa film och regi (Wylers tredje och sista).