Cinemateket
Ben-Hur

Ben-Hur

Originaltitel: Ben-Hur

Regi: William Wyler

Capitol Lägg till i kalender

Storfilmernas storfilm, där Charlton Heston är den judiska prinsen som blir galärslav och hamnar i kamp mot barndomsvän. William Wyler räddade den konkurshotade studion MGM med bibliska inslag, homoerotisk undertext och en hästkapplöpningssekvens som hör till filmhistoriens mest berömda actionsekvenser. Elvafaldigt Oscarbelönad.

William Wyler ville testa nytt och anta utmaningar – men kunde han verkligen, som han uttryckte det med hänvisning till filmeposguden Cecil B. DeMille, ”out-DeMille DeMille”?

Lew Wallaces roman Ben-Hur: En berättelse från Kristi tid (1880) var en av 1800-talets stora bästsäljare. Karl Tunberg gjorde en första tegelstenadaption till manus, men Wyler var långt ifrån nöjd. Projektet överlämnades därför till Gore Vidal, vid tiden känd som intellektuell och kontroversiell författare, som inte bara satte glöd på dialogen – han identifierade också den verkliga dramatiken: konflikten mellan Ben-Hur och hans forna barndomsvän Messala. Vidal ville åt en homoerotisk underton. ”Gore, det här är Ben-Hur. Du kan inte göra det”, ska Wyler ha sagt (men hävdade efteråt att han inte hade några minnen av samtalet). ”Om du inte gör något sådant kommer du inte ens ha Ben-Hur. Du kommer att ha en motivlös röra”, svarade Vidal.

Wyler hade ett av sina första filmjobb som regiassistent på stumfilmsversionen av Ben-Hur (1925). I slutet av 1950-talet stod studion MGM inför konkurs, hotade av televisionens spridning, och behövde något stort att kontra med. Filmen kom att kallas ”MGM:s mammutprojekt”, budgeten skenade iväg och Wyler förhandlade till sig en rekordlön. Den romerska studion Cinecittà användes för enorma scenbyggen, press matades på löpande band och inspelningen blev rena turistattraktionen med kändisbesök från bland andra Bette Davis, Kirk Douglas, Audrey Hepburn, Ava Gardner och Anna Magnani.

Wyler arbetade 12–14 timmar per dag, sex dagar i veckan. Filmen blev en enorm succé som inte bara (tillfälligt) räddade MGM, utan därtill lanserade en ny framgångsformel för hela Hollywood – för vilka blockbustern blev den nya frälsaren. Bland cinefila finsmakare fick filmen ett svalare mottagande. ”Att jag gjort en av branschhistoriens mest framgångsrika filmer är en oförlåtlig synd. Men trots att det inte riktigt var mitt slags film, var just det en av sakerna som gjorde mig nyfiken”, försvarade Wyler mastodontprojektet.

Filmvetaren Neil Sinyard uppmärksammar i stället en politisk udd – att Messalas manipulativa försök att få Ben-Hur att ange vänner kan läsas som en kommentar till den McCarthyism Wyler var så äcklad av.

Oavsett vilka undertexter man läser in har filmen levt vidare som ett paradexempel på ett slags film som är gjord för att upplevas på stor duk. När Wyler fick frågan om hur filmen skulle göra sig på tv svarade han: ”Jag hoppas att jag inte lever tillräckligt länge för att se den dagen.”

Ben-Hur är också alltjämt (tillsammans med Titanic, 1997, och Sagan om konungens återkomst, 2003) den film som tagit hem flest Oscars genom tiderna. Elva statyetter blev det, bland annat för bästa film och regi (Wylers tredje och sista).

Filmfakta

Originaltitel: Ben-Hur
Regi: William Wyler
Medverkande: Charlton Heston, Cathy O’Donnell, Haya Harareet, Hugh Griffith
År: 1959
Land: USA
Format: DCP (digitaliserad)
Längd: 3 tim 52 min + paus
Dialogspråk: Engelska
Text: Utan text
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Läs mer om ”Ben-Hur” i Svensk Filmdatabas

Ben-Hur ingår i temat

William Wyler – Hollywoodkejsarens osynliga stil

Med otaliga tagningar, intensiva samarbeten och krävande metoder blev William Wyler en framgångsrik Oscarmagnet som rastlöst rörde sig mellan genrer och stilar. Något som gjorde honom till såväl en idol som ett hatobjekt bland filmälskare.

”Jag kan knappast kalla mig själv en auteur, även om jag är en av få regissörer som kan uttala ordet korrekt.” Så lät det 1976 när den världsvana och märkbart rörda William Wyler höll tacktal för det livsgärningspris som han tilldelats av American Film Institute.

Wyler föddes 1902 i tyskannekterade Mulhouse i nordöstra Frankrike, och togs till USA och filmbranschen av släktingen tillika Universal Studios-medgrundaren Carl Laemmle. Efter diverse assistentjobb – bland annat på stumfilmsversionen av Ben-Hur (1925), vars nyinspelning skulle bli Wylers gåva och förbannelse – lärde sig den unga filmskaparen hantverket genom att spotta ur sig västernfilmer för studion. Ungefär en per vecka blev det, under ett års tid. ”En helvetes bra skola för att lära sig filmskapandets grunder”, enligt Wyler.

Dramat Hjärtat på rätta stället (1929) hör till Wylers mer berömda långfilmer från stumfilmstiden, men det var med ljudfilmerna för producenten Samuel Goldwyn som Wyler fann sin röst. Initierat synade han borgerliga familjer, utforskade förtryckta känslor och kramade fram subtila skräckelement ur sociala normer. Filmvetaren Neil Sinyard sammanfattar tematiken hos Wyler som ”the discreet chill of the bourgeoisie” – borgarklassens diskreta kyla.

Trots tydliga hjärteämnen prioriterade Wyler spel och berättelse framför att odla en personlig signatur. ”80 procent manus, 20 procent skådespeleri”, ska han ha formulerat sitt regirecept för Terence Stamp under inspelningen av Samlaren (1965). I en intervju med blivande filmskaparen (dåvarande journalisten) Curtis Hanson 1967 glider samtalet in på just stil – eller snarare: avsaknaden av en. ”Jag känner att varje berättelse kräver sin egen stil”, säger Wyler och avfärdar överdrivna kamerarörelser som barnsligt filmskaparskryt. ”En regissör bör dra uppmärksamhet till sig genom att göra fantastiska filmer.”

Långt före David Fincher var Wyler känd för sina enorma mängder tagningar. Han gjorde sig ovän med David Niven (som kallade Wyler för en Dr. Jekyll och Mr. Hyde-figur), tämjde Laurence Olivier, tröttade ut en ridande Bette Davis med bortåt 40 tagningar och lyckades under inspelningen av Samlaren få hela teamet att frysa ut Samantha Eggar för att skapa rätt sinnesstämning. Metoderna var inte smärtfria, men insatserna hör till de främsta som setts i amerikansk film.

”Det var ’the Willy touch’”, sade Gregory Peck (som spelade mot Audrey Hepburn i Prinsessa på vift, 1953) om Wylers samspelsförmåga och den parad av ögonblick, nyanser och undertext som föddes ur den. ”Det är därför så många skådespelare vann Oscars med Willy. Han kände igen ögonblicken som fick dem att komma till liv på duken.” (1)

Wyler arbetade även nära filmfotografer och manusförfattare. Med fotografen Gregg Toland, som vann en Oscar för Svindlande höjder (1939), arbetade Wyler så flitigt med djupfokus att samarbetena blev nyckelexempel för filmteoretikern André Bazins (som hyllade Wylers asketism, neutralitet och transparens) studier i filmisk realism. ”Willy hävdade aldrig att han var en ’auteur’, men hans tolkning av en författares arbete var kreativt och höjde manusets värde”, sade Casablanca-manusförfattaren Howard Koch apropå deras samarbete Brevet (1940).

Just den auteuristiska identitetskrisen, som Wyler oftast tog med en klackspark, var ett resultat av den förändring hans rykte genomgick inom den kritikerkrets som formades kring franska cinemateket och tidskriften Cahiers du Cinéma. När Wyler satte standarden för storfilmsspektakel med Ben-Hur (1959) gick han från idol till hatobjekt. ”Cahiers du Cinéma förlät mig aldrig för den filmen. Jag blev helt avskriven som seriös regissör av avantgardet, som hade betraktat mig som en favorit i massa år. Jag hade prostituerat mig”, beklagade sig Wyler på ålderns höst.

Viss revansch kom under inspelningen av Hur man stjäl en miljon (1966) i Paris, då Wyler förärades en retrospektiv på cinemateket. Medgrundaren Henri Langlois nämnde i programmet hur Wyler på 1930-talet skapat en ny stil, där det bakom det rörande enkla fanns en skärpt blick för proportioner, geometriska former och perspektiv.

Hövligt tog Wyler paus från sin inspelning för att besöka retrospektivens invigning. Strax därefter belönades han med D.W. Griffith Award, utdelad av Directors Guild of America, och sedan Irving G Thalberg Memorial Award på Oscarsgalan. Filmskapandet fortsatte tills hälsan satte stopp, men karriären avrundades alltså ståtligt med det amerikanska filminstitutets livsgärningspris – mottaget med auteurskämt och sedvanlig självdistans.

Ändå ett storstilat erkännande av en filmskapare som gjort sig känd med en ”osynlig” stil.

(1) Filmer regisserade av William Wyler resulterade i 36 Oscarnominerade skådespelarinsatser, varav 14 vinster – vilket båda är rekord. Wyler själv innehar rekordet i antal nomineringar (tolv) för bästa regi och vann tre gånger. Bara John Ford har vunnit fler gånger.

Läs mer: Neil Sinyard, A Wonderful Heart: The Films of William Wyler (2013).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut