Cinemateket
Bödeln

Bödeln

Originaltitel: El verdugo

Regi: Luis García Berlanga

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Mästerlig svart komedi där svärson till bödel tvingas ta över svärfaderns arbete när han går i pension, för att familjen ska få bo kvar i tjänstebostaden. ”Den bästa filmen någonsin om dödsstraffet”, enligt Pedro Almodóvar.

José Luis arbetar på en begravningsbyrå i Madrid men drömmer om att utbilda sig till mekaniker. Efter en avrättning ger han motvilligt bödeln skjuts. Han lär känna bödelns dotter, de börjar umgås och när hon blir med barn går han motvilligt med på att gifta sig. När de tilldelas en nybyggd lägenhet av staten tycks lyckan vända, tills han motvilligt inser att han måste ta över svärfaderns jobb för att familjen ska få bo kvar.

Bödeln har, liksom flera av Berlangas och manusförfattaren Rafael Azconas filmer, jämförts med Franz Kafkas verk. (1) En man tvingas av olyckliga omständigheter och förväntningar från omgivningen att göra något han inte vill. Bödeln har också liknats vid en garrottering, där en halskrage dras åt allt hårdare, till det oundvikliga slutet. Detta slut, eller snarare den näst sista scenen, tillhör spansk films mest berömda och obehagligaste. Vad som gör scenen än mer häpnadsväckande är att vi liksom lurats dit via en komedi om byråkrati och familjeliv.

De långa obrutna tagningarna känns igen, men det berlangianska flödet av människor som pratar i munnen på varandra är mindre påtagligt här. Bödeln utmärks också av hur det som i slutet av varje scen antyds vara på väg att hända är ett faktum i nästa scen – barnet är fött, tjänsten är tillsatt. Filmvetaren Steven Marsh påpekar hur den till synes sympatiska svärfadern manipulerar José Luis att ständigt fatta beslut i strid med sin egen vilja. Han är en manifestation av fogligheten, normen, ”det tysta avtalet mellan staten och civilsamhället”.

Bödeln är en spansk-italiensk samproduktion, med inblandning av bland annat Federico Fellinis manusförfattare Ennio Flaiano och Pier Paolo Pasolinis fotograf Tonino Delli Colli, men framför allt Nino Manfredi i huvudrollen. Kanske bidrog hans språkliga utanförskap till gestaltningen av José Luis motvilja.

2016 röstades Bödeln av 350 kritiker i filmtidningen Caimán Cuadernos de Cine fram till den tredje bästa spanska filmen genom tiderna. Redan vid premiären på filmfestivalen i Venedig 53 år tidigare vann den kritikerpriset. Samma år hade en kommunist och två anarkister avrättats i Spanien och filmen tolkades i ljuset av detta. Men där italienska anarkister såg filmen som ett försvar för Franco rapporterade den italienska ambassadören i Spanien om ett angrepp på den spanska staten.

Den senaste avrättningen i Spanien ägde rum 1975, två månader före Francos död. 1978 avskaffades dödsstraffet.

(1) Filmkritikern Barnardo Sanchéz Salas säger i dokumentären Bad Spaniard (2016) att Azconas verk framför allt kanaliserar Slottet (1926).

Läs mer: Steven Marsh, Popular Spanish Film Under Franco (2006).

Visningen genomförs i samarbete med Instituto Cervantes och Spaniens ambassad i Stockholm.

Filmfakta

Originaltitel: El verdugo
Regi: Luis García Berlanga
Medverkande: Nino Manfredi, Emma Penella, José Isbert, José Luis López Vázquez, Ángel Álvarez
År: 1963
Land: Spanien, italien
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 31 min
Dialogspråk: Spanska
Text: Engelsk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Bödeln” i Svensk Filmdatabas

Bödeln ingår i temat

Luis García Berlanga - Bra regissör, dålig spanjor

Den spanska filmskaparen Luis García Berlanga inledde sin karriär under Francisco Francos diktatur och kom att göra en rad mästerliga filmer om människans försök att manövrera mellan samhälleliga institutioner. Han förändrade den spanska filmen med sina subversiva dialogdrivna komedier, där människor ständigt är i rörelse.

Det finns en berömd anekdot om Francisco Franco och Luis García Berlanga. Den fascistiska diktatorn ska ha diskuterat Berlanga med sina ministrar, som ivrigt pekat ut regissören som anarkist, bolsjevik och kommunist. Franco lär ha svarat: ”Han är något mycket värre. Han är en dålig spanjor.”

Som en av de viktigaste filmskaparna under francoismen förhöll sig Berlanga ständigt till diktatorn, och hamnade i en rad duster med censuren. Men hans filmer kom med tiden också att bli älskade av den spanska publiken och han räknas i dag som en av landets främsta regissörer.

Berlangas far var republikansk politiker, vilket innebar att sonen tidigt skaffade sig uppfattningen att politik var ”skitsnack”, men också att inbördeskriget 1936 fick omedelbara konsekvenser för familjen: fadern fängslades och dömdes till döden. För att rädda sin far (och, mindre heroiskt: för att imponera på en presumtiv flickvän) anslöt sonen under andra världskriget till den nationalistiska Blå divisionen som understödde nazisterna vid fronten i Sovjetunionen. Kanske är det hans roll under detta krig som har gjort det så svårt för spanska politiker att enas om Berlanga – såväl vänster- som högerkrafter har hävdat att han är ”deras”.

Berlanga studerade juridik och filosofi innan han 1947 antogs till den första kullen studenter vid den nyöppnade filmskolan med det extravaganta namnet Instituto de Investigaciones y Experiencias Cinematográficas i Madrid. Skolan, och dess studenter, innebar startskottet för en ny sorts spansk film, rotad inte bara i spansk filmhistoria utan också i (utländsk) filmteori, liksom i ungdomens kritiska blick på samtiden. På skolan mötte Berlanga Juan Antonio Bardem, och inledde ett samarbete som ledde till tre långfilmer och en filmtidning. Länge talade man i spansk film om arvet från de tre B:na: Buñuel, Berlanga och Bardem. De två sistnämnda regidebuterade gemensamt med Esa pareja feliz (1953) och Bardem hann sedan både göra internationell succé och sitta i fängelse innan Berlanga slog igenom på riktigt.

Nyckeln till det var ett annat samarbete, med manusförfattaren Rafael Azcona, som kom att pågå i 25 år och inleddes med Placido 1961. Denna och nästa film, Bödeln (1963), räknas som Berlangas storverk och brukar hamna högt på listor över de främsta spanska filmerna genom tiderna. Berlanga fortsatte att göra film in på 2000- talet, men liksom Bardem var han paradoxalt nog allra mest relevant så länge Franco levde (även om han fortfarande drog publik till biograferna på 1980-talet). Med diktatorns död 1975 växte i stället ännu en ny filmvåg fram, med Pedro Almodóvar som den nyskapande härföraren.

Almodóvar är i sin tur en hängiven Berlanga-beundrare och har träffande beskrivit hur alla Berlangas skådespelare är ”understödjande skådespelare” (supporting actors) – men att det i själva verket aldrig är någon som står under någon annan. Berlanga är känd för sina koraler – (musiklösa) körverk – där en mängd röster görs hörda under loppet av en och samma film, med människor och dialog i ständig rörelse. Adjektivet berlangiansk speglar delvis detta, men också den enskilda personens strävan att manövrera mellan samhällets normer och byråkratiska irrvägar. Kaoset är dock alltid kontrollerat, i sinnrikt planerade, långa tagningar och långsamma åkningar som kontrasterar mot tempot i dialogen.

Berlanga sorteras ofta in i en nationell, spansk tradition, vilket också brukar användas som förklaring till varför hans filmer haft svårt att spridas utanför den specifika spanska kontexten. Andra, som filmvetaren Steven Marsh, menar att Berlanga bottnar i det folkliga snarare än i det nationella, vilket gör att han har mer gemensamt med exempelvis Federico Fellini än Luis Buñuel. Han använder stereotyper samtidigt som han dekonstruerar dem och kritiserar just den spanskhet som han tillskrivs. En stereotyp han sällan plockade isär är emellertid bilden av kvinnan. Han beskrev sig själv som sexist och kritikerna säger inte emot. Männen står som regel i centrum i hans filmer och kvinnoporträtten har beskyllts för att vara lika livlösa som den sexdocka den manliga huvudpersonen lägger an på i Naturlig storlek (1974).

Berlanga var kanske inte en dålig spanjor så mycket som en komplex spanjor. En av de finaste kärleksförklaringarna till regissören kommer från Almodóvar: ”Jag älskar allt med Luis García Berlanga. Allt jag kan identifiera mig med och allt som skiljer oss åt.”

Retrospektiven genomförs i samarbete med Instituto Cervantes och Spaniens ambassad i Stockholm, Filmoteca Española och ICCA (Instituto de la Cinematografía y de las Artes Audiovisuales).

Kuraterat av Anders Annikas, i samarbete med Filmoteca Española/ICAA.
Läs mer om temat

Skriv ut