Spegeln
Originaltitel: Zerkalo
Regi: Andrej Tarkovskij
Skådespelare: Margarita Terechova, Innokentij Smoktunovskij, Anatolij Solonitsyn, Ignat Daniltsevev
Minnen av regissörens mor och dikter skrivna och lästa av hans far, i suggestivt drömspel fullt av identitetsväxlingar och tidsförskjutningar. Andrej Tarkovskijs mest personliga och mest älskade film.
”När jag minns min barndom och min mor, så har hon alltid ditt ansikte”, säger berättarjaget Aleksej till sin exfru, som också ser ut som hans mor, om sitt barn, som också är han själv. Aleksej är döende och minns sitt liv från barndomens 1930-tal till medelålderns nutid – drömmar, minnen och fiktiv verklighet vävs sömlöst samman med barndomens landskap och dokumentära bilder från Sovjetunionens historia. I en och samma scen förekommer den centrala modersgestalten som ung, som havande kvinna och som åldring med barnbarn – allting flyter, det finns ingen konstant att hålla fast vid.
Spegeln är Andrej Tarkovskijs mest personliga verk och en lovsång till hans mor, som ensam uppfostrade honom. Redan under arbetet med Ivans barndom föddes tanken om en film om minnen, berättad utifrån en poetisk logik snarare än ett traditionellt narrativ, och där huvudpersonen aldrig syns i bild. Utgångspunkt blev regissörens barndomsminnen från andra världskriget, och en återkommande dröm om barndomshemmet. Tarkovskijs egen mor medverkar som den åldrade modern, och hans far läser sina egna dikter på ljudspåret. Manuset hade likväl en ganska traditionell struktur – det var först under klipparbetet Tarkovskij insåg att en linjär dramaturgi inte passade Spegeln. Filmen klipptes om 19 gånger innan den fann sin slutgiltiga version.
Publiken visade sig, till regissörens stora besvikelse, ha svårt att förstå filmens poetiska språk:
”I den här filmen hade jag för första gången bestämt att med filmens medel uttrycka det som jag ansåg vara mest väsentligt, det som var mest värdefullt för mig, och att göra det direkt och oförmedlat, utan några som helst konster och knep. Det allra svåraste visade sig vara att förklara för den publik som sett Spegeln att filmen inte innehöll några dolda, kodifierade tankegångar förutom min önskan att tala sanning. Ofta möttes mina försäkringar av misstro, även besvikelse. […] Avsikten med filmen var att återskapa det liv som levdes av några människor som jag tyckte gränslöst mycket om och som jag kände väl till. Jag ville berätta om hur en människa lider under insikten om att omöjligen kunna återgälda sina närmaste för deras kärlek, för allt de givit honom. Han har känslan av att inte ha älskat dem nog, och denna oundkomliga föreställning innebär en gränslös smärta för honom.” (1)
Den sovjetiska regimen förbjöd att Spegeln visades i Cannes och det dröjde innan den nådde en utländsk publik. Med tiden har den emellertid kommit att bli Tarkovskijs kanske mest älskade verk – inte minst bland andra filmskapare. I den brittiska filmtidningen Sight & Sounds senaste omröstning (2012) om historiens bästa filmer hamnade Spegeln på nionde plats på regissörernas lista, med röster från bland andra Nuri Bilge Ceylan och Jan Troell.
(1) Andrej Tarkovskij (övers. Håkan Lövgren), Den förseglade tiden: reflektioner kring filmkonsten (1993).
Mathias Hagberg, journalist och författare, inleder.