Chocolat
Originaltitel: Chocolat
Regi: Claire Denis
Med inspiration från sin uppväxt ser Claire Denis tillbaka på 1950-talets franskkoloniserade Kamerun. Uppbyggd kring en återblick skildras maktförhållandena mellan flickan France, hennes föräldrar och deras åtrådda tjänare, spelad av Isaach De Bankolé i en av sina första stora filmroller. Stark och suggestiv långfilmsdebut som tävlade om Guldpalmen i Cannes.
I barndomens hjulspår färdas unga fransyskan France genom ett postkolonialt Afrika, vilket utlöser en kedja av återblickar från uppväxten på kamerunska landsbygden. När hennes pappa, en kolonialtjänsteman, ger sig av på en tiodagarsresa lämnas lilla France med sin mamma, familjens kock samt tjänaren Protée – åtrådd av såväl mor som dotter.
Claire Denis växte själv upp i olika delar av Afrika, vilket fått många att betrakta Chocolat som en film med självbiografiska stråk. Den skildrar en ”kolonial verklighet återskapad från minnet”, menar filmvetaren Martine Beugnet, där Frankrikes förflutna beskådas mer upprört än nostalgiskt.
Titeln är tagen från det franska 50-talsslanget ”être chocolat”, att bli lurad, vilket i sin tur kommer från ”choc” – chocken av att knockas under en boxningsmatch. Man kan tänka sig att den mångtydiga titeln syftar på de svarta som blev blåsta av fransk kolonialism.
Chocolat gjordes med stöd från bland andra Wim Wenders, som Denis tidigare arbetat för som regiassistent. Hus i kolonial stil byggdes upp från grunden, med hjälp av de äldsta lokalinvånarnas minnen och berättelser. Trots att Chocolat är ”un film de Blanche” – en vit persons film – var samarbetet med lokalinvånarna den långfilmsdebuterande Denis sätt att inkludera ”svarta människors blick på min vita kvinnliga blick”, som hon formulerat det i en intervju i Le Figaro.
Strax efter pappans hemkomst får familjen besök av fler landsmän, vars flygplan nödlandat i närheten. Obalansen mellan svarta och vita, som tidigare varit nog så synlig men outtalad, exploderar i de nyanlända fransmännens provokationer och förolämpningar.
Den växande ensemblen gör barnperspektivet mindre central, men kvar finns ett stumt betraktande från skymundan. Ett slags ”network of subtle hints and suggestions, through looks, caught or denied, through the framing and the placing of characters, and through the puzzled, troubled eyes of the child France, the increasingly disturbed spectator”, som kritikern Robin Wood uttryckt det i en artikel för Film International.