Cinemateket
Dead Man

Dead Man

Originaltitel: Dead Man

Regi: Jim Jarmusch

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Vilsen, döende revisor på flykt i 1800-talets nybyggarvästern slår följe med rotlös ursprungsamerikan som tror att revisorn är den återuppståndna poeten William Blake. Jim Jarmusch gör upp med västernmyten i originell genrefilm med strålande skådespelarinsatser, utsökt foto och soundtrack av Neil Young.

Det är 1870-tal och William Blake (Johnny Depp), en ung man från Cleveland, färdas med tåg västerut, till bolagsstaden Machine. Väl framme visar sig revisorstjänsten han utlovats redan vara tillsatt. Förvirrad, malplacerad och utan uppgift hamnar han av en slump mellan en ung kvinna och hennes hämndlystna före detta älskare. Hon skjuts till döds, Blake såras, men dödar mannen i självförsvar. Snart är han på flykt, jagad som dubbelmördare, med tre stenhårda prisjägare efter sig.

Den döende – eller är han rentav redan död? – Blake möter ursprungsamerikanen Nobody, som tror att han är den återuppståndna brittiska poeten William Blake och beslutar att återföra honom till andarnas land. Nobody är född av föräldrar från olika stammar, har aldrig accepterats av någondera, kidnappades i ung ålder till England, där han lärt sig engelska och ”förädlats” med brittisk kultur. Väl tillbaka i Amerika hör han inte hemma någonstans – utan stam, utan rötter, utan namn.

Två ensamma män i tillvarons utkant, utsökt svartvitt foto (av Robby Müller), anakronistiskt soundtrack (av Neil Young) – Dead Man är på flera sätt en typisk Jarmusch-film. Men det är också hans första genrefilm – en postmodern, psykedelisk revisionistvästern. Jarmusch ville nyansera genrens ofta stereotypa porträtt av ursprungsamerikaner – Nobody spelas av Gary Farmer, som själv är cayuga, dialogen är delvis på cree och blackfoot, och filmen togs emot väl av ursprungsamerikanska grupper. Det är också, som Anna Backman Rogers påpekar i American Independent Cinema: Rites of Passage and the Crisis Image (2015), en film som låter nybyggarna och industrialiseringen stå för upplösning i stället för framåtanda – en film om Amerikas död, inte dess födelse.

Kritiken var blandad. En av belackarna var distributören Harvey Weinstein, som krävde att filmen skulle klippas om, och som när Jarmusch vägrade knappt lät den gå upp på biograferna. Vad som därför blev regissörens första flopp räknas numera som en av hans bästa filmer.

Visningen inleds av Anna Backman Rogers, professor i estetik och kultur vid Göteborgs universitet. Inledningen är på engelska.

Filmfakta

Originaltitel: Dead Man
Regi: Jim Jarmusch
Medverkande: Johnny Depp, Gary Farmer, Lance Henriksen, Robert Mitchum, John Hurt, Michael Wincott, Eugene Byrd
År: 1995
Land: USA, Tyskland, Japan
Format: 35 mm
Längd: 2 tim
Dialogspråk: Engelska och cree
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Dead Man” i Svensk Filmdatabas

Dead Man ingår i temat

G Exil: Jim Jarmusch

– Rotlöshet och kulturkrockar på amerikanska bakgator

Med lågmäld humor och bitterljuv melankoli nyanserar Jim Jarmusch bilden av USA på film. I filmer i diverse olika genrer befolkar han bakgator och motellrum med rotlösa enslingar, inte sällan från Europa eller Japan, vars upplevelser bryts mot den amerikanska drömmen. Jarmusch är en ikon, ständigt vid sidan av Hollywood, inflytelserik genom sitt oberoende såväl som genom sitt filmiska uttryck.

Jim Jarmuschs debutfilm heter Permanent Vacation (1981), ”stadigvarande semester” – en titel som skulle kunna användas på många av hans filmer, där rotlösa ensamvargar trevar eller hustlar sig fram i tillvaron. Filmen finansierades genom att Jarmusch använde det stipendium han fått för att betala kursavgiften för sista året på New York Universitys filmskola – det blev en långfilm i stället för examen. Nästa film, Stranger Than Paradise (1984), spelade in mångdubbelt vad den kostade och kom att bli en portalfilm för den amerikanska independentvåg som följde på 1980- och 1990-talet. Och Jarmusch har fortsatt att vara oberoende – under drygt 40 år i filmbranschen har han hållit sig utanför studiosystemet. Han har också fortsatt att göra ungefär samma sorts filmer.

Jarmusch föddes i Akron, Ohio; studerade journalistik och litteratur på universiteten i Chicago och New York, gjorde en utbytestermin i Paris, stannade kvar och började hänga på Cinemateket. Där upptäckte han europeisk och japansk film och, omvägen, amerikanska regissörer som Howard Hawks och Samuel Fuller. Tillbaka i USA sökte han till filmskolan, och hamnade under Nicholas Rays vingar.

Sedan dess har Jarmusch, med egna ord, ”suttit i en båt på Atlanten, mittemellan USA och Europa”. Han har odlat ett uttryck i spänningsfältet mellan amerikansk och europeisk film och befolkar sina filmer med skådespelare från andra länder, inte minst européer. Jarmusch sätter upp en spegel framför USA och visar hur det är något annat än det drömmarnas land som Hollywood säljer, och låter rollfigurerna krocka med sina och publikens förväntningar – utan att det för en sekund minskar hans kärlek till sitt hemland. Han är också mån om att visa hur USA är uppbyggt av människor i exil:

“I think America is a country that doesn’t really have its own culture, and is made up of the various cultural influences of the people who inhabited it. I’m like a mongrel. My family is Czech, German, and Irish. So I’m all mixed up. And American culture is made of those strange mixtures. That’s something which is very American.” (1)

Han börjar med att skriva rollfigurer, därefter historierna de befolkar. Om det ens finns någon historia, handling, att tala om. Han bryter gärna mot filmiska konventioner, kanske tydligast i sitt sätt att favorisera helbilder. Han vill inte hjälpa åskådaren med närbilder, utan i stället låta oss själva välja vad i bilden vi ska titta på. En konkret teknik som även fungerar som metafor för hans syn på världen.

Jarmusch har beskrivits som en ”kulturell tvättsvamp” som tar intryck från alla håll – film, litteratur, musik, konst. Allra tydligast märks kanske hans kärlek till musiken. Han gör själv filmmusik, när han inte samarbetar med musiker som Neil Young, Tom Waits och RZA. Dessutom finns det få regissörer som rollsätter sina filmer med musiker så ofta som Jim Jarmusch: Tom Waits, Iggy Pop, John Lurie, Richard Edson, Joe Strummer, Screamin’ Jay Hawkins, Rufus Thomas, RZA, GZA, Method Man, Yasmine Hamdan, Sturgill Simpson… Han har även gjort dokumentärer om Neil Young & Crazy Horse och The Stooges.

Jarmusch är helt enkelt en gränsöverskridande filmskapare, som hämtar intryck från olika kulturyttringar, olika filmgenrer och olika länder. Han parar lågmäld humor, ofta beskriven som deadpan, med bitterljuv melankoli, skildrar fulsnygga bakgator med utsökt foto, och ljudlägger sina filmer med musik som spelar med eller mot förväntningarna, men alltid tycks ligga helt rätt.

Kanske sammanfattas Jim Jarmuschs filmografi, och syn på tillvaron, bäst i en av de få engelska fraser Roberto Benignis optimistiska falskspelare utbrister i Down by Law (1986): ”It’s a sad and beautiful world.”

(1) Mark Mordue, ”Asphalt Jungle Jim”, i Cinema Papers, No 67, January 1988, återpublicerad i Ludvig Hertzberg (red.), Jim Jarmusch Interviews (2001).

Läs mer: Sara Piazza, Jim Jarmusch: Music, Words and Noise (2015).

Kuraterat av Anders Annikas.
Läs mer om temat

Skriv ut