Cinemateket
Doften av grön papaya

Doften av grön papaya

Originaltitel: Mùi du du xanh / L'Odeur de la papaye verte

Regi: Tran Anh Hung

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Tran Anh Hungs långfilmsdebut, som prisades på Cannesfestivalen och Césargalan, är en lika sensuell som sorglig återvändo till det land som filmskaparen lämnade efter Saigons fall. En sinnlig skildring av slitande kvinnor, tiden och minnet av en plats som kommer till liv med kamerans poetiska utforskningar.

Tioåriga landsbygdsflickan Mui får jobb som tjänsteflicka i en familj som blir övergiven av fadern. Hushållets nu ensamstående trebarnsmamma fattar tycke för Mui, som vägleds av den gamla trotjänarinnan Ti. Flickans relation till familjens tre söner blir mer komplicerad i takt med att flickan växer upp och blir en vacker kvinna, vilket leder till att hon tio år senare – tack vare arbetsgivarens svartsjuka svärdotter – får sparken. På den nya arbetsplatsen väntar inte bara nya sysslor för Mui, utan även en kärleksaffär och början på ett nytt liv.

Vietnamesisk-franska Tran Anh Hungs film belönades med priser för bästa debutfilm, både på Cannesfestivalen och Césargalan, och nominerades till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. I den lika sensuella som sorgliga debutfilmen återskapar han barndomens Vietnam, som han vid 12 års ålder – efter Saigons fall – lämnade för Frankrike.

En av många kritiker som uppskattade Doften av grön papaya var Sydsvenskans Jan Aghed:

”Han återvände till sin barndoms Saigon för att leta efter inspelningsmiljöer, men beslöt sig till sist för att rekonstruera det i en fransk filmateljé. Resultatet är ett mentalt Vietnam, ett erinringens och känslornas landskap, bestående av ett par hus, låga byggnader som omger en inre gård, en gatstump, en butik, interiörer med porträtt och konstföremål, en köksträdgård och en liten tropisk fauna med ödlor, paddor, syrsor och myror. […] Bildspråket växlar mellan stora närbilder av händer i arbete, hud, nakna fötter, frukter, en myra som blir offer för en pojkes grymhet – och långa obrutna tagningar där den diskret utforskande kameran slutligen kan stanna på den osökta förgänglighetssymboliken i en droppe sav på ett papayablad, sedan frukten plockats av en kvinnohand. Rytmen är dröjande, filmen tycks vilja fånga själva tiden. Närbilderna har samma oerhörda intensitet som i en film av Robert Bresson. Allt är återgett med en lika märklig som raffinerad och förtätad sensualism.” (1)

(1) Jan Aghed, i Sydsvenska Dagbladet (17 september 1993).

Text: Sebastian Lindvall.

Filmfakta

Originaltitel: Mùi du du xanh / L'Odeur de la papaye verte
Regi: Tran Anh Hung
Medverkande: Nu Yên-Khê Tran, Man San Lu, Thi Loc Truong
År: 1993
Land: Vietnam, Frankrike
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 43 min
Dialogspråk: Vietnamesiska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Barntillåten
Läs mer om ”Doften av grön papaya” i Svensk Filmdatabas

Doften av grön papaya ingår i temat

Exil – Längtan efter ett hem

”Exil är drömmen om en ärorik återkomst. Exil är en uppenbarelse om revolution: Elba, inte Sankta Helena. Den är en oändlig paradox: att blicka framåt genom att ständigt blicka bakåt.” – Salman Rushdie, Satansverserna (1988)

Vissa lämnar sina hem och hittar ett nytt, för andra innebär lämnandet en förlust – inte bara av ett hem, utan även ett sammanhang och en förankring. Oavsett har den som är i exil tagit med sig en bit av den plats den lämnat, en blick som ger perspektiv och som ibland skaver. Minnena följer med i resväskan och därmed ofta en längtan. En längtan som är sentimental och skapar en bild av det forna hemmet som tar omöjligt stor plats och som inte alltid faktiskt är det hem som man lämnat.

Men som litteraturkritikern och författaren Kristoffer Leandoer skriver är andra sidan av exilens mynt att längta bort. Att inte känna sig hemma. Att lämna. Båda sidorna bygger på ”tron på att ett landskap, en stad, en bygd, en utsikt har en alldeles bestämd innebörd, att ett landskap betyder någonting. Att det äger en speciell kvalitet”, som författaren Pär Rådström uttryckt det.

Många har tagit sig an uppgiften att försöka förstå och beskriva känslan av utanförskapet på den nya platsen – förlusten av språklig, social och kulturell samhörighet. Och om försöken att återvinna denna samhörighet genom att återvända eller bygga ett nytt hem. Länge gjordes det med ett romantiskt skimmer lagt över exilen, i alla fall i västvärlden. Med ett omhuldande av utanförskapet och ett upphöjande av den kritiska blicken, i alla fall så länge det var en västerlännings blick.

1900-talet var inte nådigt mot den sortens romantiserande av exilen. Andra röster började höras om flykt och tillvaron i exil. Andra historier om maktlöshet, beroende och ilska.

Filmare har, precis som andra konstnärer, försökt skildra och förstå känslan av hemlöshet som många bär med sig. Filmen ger exempel på hur en utifrånblick, som den i exil besitter, kan förändra det universella språk som filmen är. För filmens historia är internationell. Filmare har rest världen runt för att uppfylla sina drömmar långt borta från hemmet. För att fly undan de som förvägrar dem drömmen och ibland deras liv. När de korsat Medelhavet, Atlanten – eller vilka gränser de nu varit tvungna att korsa – har de förändrat filmen.

Denna vår utforskar Cinemateket exilens plats inom filmen genom filmare vars konstnärskap präglas av exil, och vars utifrånblick och erfarenheter förändrat filmen genom historien.

Vi gör det genom Max Ophüls som tog med sig hemstaden Wien vart han än flydde och vart han än gjorde filmer. Genom Claire Denis filmer, där människor fängslade av sina ursprung försöker navigera sig genom det förflutna. Genom Safi Faye, som ständigt återvände till sitt Senegal. Genom Sarah Maldoror som tog med sig kameran världen runt. Genom Tsai Ming-liang som skildrar gränslöshet i ständig kamp med gränser. Genom Jim Jarmuschs porträtt av särlingar och missanpassade på jakt efter tillhörighet.

Vi gör det genom filmer som utforskar förlust, att lämna ett hem, att komma till en ny plats, skapa ett nytt hem och att längta tillbaka. Filmer av de som i exil tagit med sig sitt lands filmiska traditioner och språk och infogat dem i det nya landets. Filmer som utforskar förhållandet mellan det man lämnat bakom sig och det man kommer till. Filmer om att längta hem till den plats som man lämnat och att till slut återvända.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Exil – Längtan efter ett hem