Le Temps retrouvé, d’après l’oeuvre de Marcel Proust

Med utgångspunkt i Den återfunna tiden kondenserar Raúl Ruiz hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i ett enda verk. Catherine Deneuve, Emmanuelle Béart och John Malkovich storspelar i rikt flödande filmatisering där Ruiz likt Proust nyfiket tar sig an tidens gång, minnen och teknikens möjligheter att bevara de till synes mest obetydliga ögonblicken.

På sin dödsbädd översköljs Marcel Proust av minnen, när han tittar på fotografier och själva rummet förvandlas till det förgångna. Han minns Gilberte som lärde honom att älska, Albertine som han älskade och sin mor Odette. Han minns Robert som den unga man han var innan kriget och den trasiga man som kom tillbaka och han minns Baron de Charlus, den eviga betraktaren. Likväl har Raúl Ruiz gjort en film som handlar om minne snarare än minnen. Och om hur konsten, litteraturen och filmen ger oss verktyg för att förstå vår omvärld. Där Proust med hjälp av text förflyttar oss fritt genom tid och rum, får ett ögonblick att verka som en evighet och sätter ord på känslor vi själva inte kan beskriva, gör Ruiz detsamma med rörliga bilder.

Den chilenskfödde Ruiz debuterade 1968 med Tres tristes tigres, ”en film utan handling”, och i likhet med många andra flydde han Chile efter kuppen 1973. I sitt nya hemland Frankrike fortsatte han att göra film och fick rykte om sig att vara en excentrisk regissör som med låg budget framställde drömska filmer. 1995 publicerades första delen av hans filmteoretiska verk, Poétique du cinéma, där han drev tesen att leda snarare än konflikt borde vara det centrala i en film – en leda som ger åskådaren tid att observera beteenden man inte kan förklara. Kanske hade Ruiz rätt när han påstod att han var den perfekta kandidaten för att ta sig an På spaning efter den tid som flytt, en bok som tillät honom att göra en film som är uttrycksfull snarare än effektiv. Här fick han möjlighet att fokusera på tingen och låta åskådarens öga vila på dem. Han fick också möjlighet att utforska de minnesteknologier som fascinerade Proust – fotografiet och fonografen – genom den minnesteknologi – filmen – som Proust själv inte hade mycket övers för (Ruiz spekulerade i att det måste ha berott på att Proust endast råkat se filmer av Louis Feuillade). För Ruiz såg i Proust något närbesläktat, inte bara tematiskt utan även till formen. I en intervju i Cahiers du cinéma beskriver han Prousts roman som ”ett filmiskt verk. Vissa romaner är visuella, men ger ingenting när man gör bilder av dem. Proust är inte direkt visuell, men han använder filmiska metoder.” Ruiz filmversion bär också spår av både trickfilmspionjären Georges Méliès och komikern Max Linder.

2011 gick Raúl Ruiz bort, 70 år gammal, och begravdes i sitt hemland Chile. Han hade då hunnit regissera mer än 70 filmer. Le Temps retrouvé, d’après l’oeuvre de Marcel Proust (eller Time Regained som den är känd som internationellt) kommer inte gå till historien som den film som sammanfattar hans karriär, men det är en film som visar på hans mod att ta sig an det omöjliga.