Efter livet

Nyligen avlidna anländer till ett slags himlens väntrum i lugn kontorsmiljö, där de får hjälp att välja och iscensätta sina käraste minnen. Hjärtevärmande metalek med minnets natur där Hirokazu Kore-eda med dokumentära och fiktiva medel skapar ett mystiskt mittemellan.

Minnen, död, frånvaro. Så summeras Hirokazu Kore-edas tematik i en intervju där regissören även ställs inför ryktena om en amerikansk nyinspelning av sitt genombrottsverk Efter livet. ”När jag först kontaktades om en nyinspelning var deras idé att göra en komedi med Hollwood-skådespelare. Jag tänkte att det skulle bli en helt annan berättelse, och i själva verket väldigt intressant.”

Någon sådan har det (ännu) inte blivit. Det kan tänkas svårt att föreställa sig Kore-edas film, om ett slags väntrum där personer får välja vilket minne de ska få återuppleva i all evighet, som en komedi. Fast själv menar den ateistiska regissören – en beundrare av Ernst Lubitschs Himlen kan (1943) – att han jämfört med många andra japanska filmare tagit sig an döden på ett lättsamt sätt.

Mellan spelfilmsdebuten Illusioner och Efter livet återvände Kore-eda till sina dokumentärrötter med tv-produktionen Without Memory (1996), ett porträtt av en man som efter en vitaminbristorsakad hjärnskada går miste om sitt korttidsminne. Förutom den ämnesmässiga likheten är Efter livet den av Kore-edas filmer som tydligast blandar fiktion och dokumentär – med intervjuscener inspelade på 16 mm-film och övriga scener på 35 mm.

I kontrasten mellan det svävande och det konkreta, det drömlika och det vardagliga, sker en bearbetning av minnets natur. När Kore-eda i researchsyfte intervjuade drygt 500 personer om vilka minnen de skulle ta med sig till himlen gjordes det för att, enligt filmskribenten Tony Rayns, ”bättre förstå processen av att minnas: tendenserna att fiktionalisera, överdriva och undvika”.

Kore-edas intresse för minne och identitet är rotat i hans barndom: som sexåring bevittnade han sin farfars senilitet på nära håll. När han gjorde Without Memory insåg han att hela människans identitet sitter i minnet. Trots detta betraktar han inte Efter livet som nostalgifrosseri, eller plågsamt återupplevande. Tvärtom handlar det om hur nuet kan förbättras genom att försonas med sitt förflutna. ”Det är alltså aldrig för sent att ändra sitt liv. Jag ville också visa att alla åtminstone har minst ett ögonblick som gör livet värt att leva, trots allt”, säger Kore-eda.

Mottagandet av Efter livet angränsade till det lyriska. Dagens Nyheters Eva af Geijerstam, som imponerades stort av Kore-edas lätta och kärleksfulla skildring av minnets subjektiva karaktär, kallade filmen för ”ett rent himmelrike, här och nu”.

Läs mer: Tony Rayns, ”This Is Your Life”, i Sight & Sound, mars 1999.

Läs mer om ”Efter livet” i Svensk Filmdatabas