Prinsessa på vift

Audrey Hepburn vann en Oscar och blev stjärna över en natt för rollen som prinsessan som flyr fotoblixtarna för romerska upptåg med Gregory Pecks journalist. William Wylers komedicomeback byggde på en idé av Dalton Trumbo, vid tiden svartlistad i det kommunisträdda Hollywood.

I början av 1950-talet exploderade McCarthyismen. Inte minst i Hollywood, där man efter en krönika i The Hollywood Reporter började hänga ut filmarbetare som misstänktes vara kommunistiska sympatisörer. Bland de svartlistade fanns Dalton Trumbo, som tog hjälp av branschvänner som kunde tänka sig agera ”förkläde” för hans manus.

Bland idéerna fanns den om en prinsessa, från okänt land, som under resa i Rom flyr alla uppdrag i sällskap av en journalist, som låtsas att han inte vet vem prinsessan är – men i hemlighet nosar efter ett exklusivt reportage. Trumbo fick vännen Ian McLellan Hunter att sälja in idén som blev det Oscarvinnande manuset till Prinsessa på vift. Oscarn överlämnades officiellt till Trumbos änka och familj 1993, 17 år efter hans död.

Först ville Paramount anlita screwballmästaren Frank Capra, men budgeten fick regissören att tacka nej. William Wyler däremot, som var äcklad av angiveriet som tagit fart i USA, längtade efter att göra en komedi. Han såg filmen som en tvärtom-version av Askungen, och kastade sig över möjligheten att jobba utomlands. ”Jag kommer att spela in hela filmen i Rom, annars gör jag den inte”, sade Wyler bestämt.

Wylers storögda stadsturné förbi Fontana di Trevi, Colosseum och Spanska trappan blev lika mycket en chans för tidens mindre flygvana publik att upptäcka Rom. Den autentiska miljön bidrar även med ”en pust av europeisk sofistikation och klass som klart skiljer sig från den tidens romantiska komedier från Hollywood”, med filmvetaren Neil Sinyards ord.

”När folk skickade mig ett komedimanus tog jag för givet att det först skickats till Cary Grant, som tackat nej”, sade Gregory Peck. Vilket var precis vad som hade hänt, men Peck tackade ändå ja och kämpade för att dela med sig av topplaceringen på affischen med nykomlingen Audrey Hepburn, vars provfilmning var så trollbindande att den blivit en Hollywood-legend.

För att få ränna runt i Rom gjordes andra kostnadssänkningar, däribland att spela in i svartvitt. Wyler ångrade senare valet, samtidigt som det i det här fallet lät honom göra det han gjorde bäst: filma, filma, filma – tagning efter tagning. Peck fick på nära håll uppleva regissörens ökända metoder, men snarare än irritation kände han sig priviligierad – över att få jobba med någon som dröjde sig kvar i scenen tills den fungerade.

Redan på plats skvallrades det om vilken stjärna Hepburn var och viskades om en Oscar, vilket det också blev. (1) Fanklubbar startades, folk tog efter hennes frisyr och nästan som över en natt började hon behandlas som en gudinna. En stjärna var född och filmen blev en stor succé.

(1) Filmen nominerades till tio Oscars, däribland för bästa film och regi, och vann tre.

Läs mer: Neil Sinyard, A Wonderful Heart: The Films of William Wyler (2013).

Läs mer om ”Prinsessa på vift” i Svensk Filmdatabas