Cinemateket
Prinsessa på vift

Prinsessa på vift

Originaltitel: Roman Holiday

Regi: William Wyler

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Audrey Hepburn vann en Oscar och blev stjärna över en natt för rollen som prinsessan som flyr fotoblixtarna för romerska upptåg med Gregory Pecks journalist. William Wylers komedicomeback byggde på en idé av Dalton Trumbo, vid tiden svartlistad i det kommunisträdda Hollywood.

I början av 1950-talet exploderade McCarthyismen. Inte minst i Hollywood, där man efter en krönika i The Hollywood Reporter började hänga ut filmarbetare som misstänktes vara kommunistiska sympatisörer. Bland de svartlistade fanns Dalton Trumbo, som tog hjälp av branschvänner som kunde tänka sig agera ”förkläde” för hans manus.

Bland idéerna fanns den om en prinsessa, från okänt land, som under resa i Rom flyr alla uppdrag i sällskap av en journalist, som låtsas att han inte vet vem prinsessan är – men i hemlighet nosar efter ett exklusivt reportage. Trumbo fick vännen Ian McLellan Hunter att sälja in idén som blev det Oscarvinnande manuset till Prinsessa på vift. Oscarn överlämnades officiellt till Trumbos änka och familj 1993, 17 år efter hans död.

Först ville Paramount anlita screwballmästaren Frank Capra, men budgeten fick regissören att tacka nej. William Wyler däremot, som var äcklad av angiveriet som tagit fart i USA, längtade efter att göra en komedi. Han såg filmen som en tvärtom-version av Askungen, och kastade sig över möjligheten att jobba utomlands. ”Jag kommer att spela in hela filmen i Rom, annars gör jag den inte”, sade Wyler bestämt.

Wylers storögda stadsturné förbi Fontana di Trevi, Colosseum och Spanska trappan blev lika mycket en chans för tidens mindre flygvana publik att upptäcka Rom. Den autentiska miljön bidrar även med ”en pust av europeisk sofistikation och klass som klart skiljer sig från den tidens romantiska komedier från Hollywood”, med filmvetaren Neil Sinyards ord.

”När folk skickade mig ett komedimanus tog jag för givet att det först skickats till Cary Grant, som tackat nej”, sade Gregory Peck. Vilket var precis vad som hade hänt, men Peck tackade ändå ja och kämpade för att dela med sig av topplaceringen på affischen med nykomlingen Audrey Hepburn, vars provfilmning var så trollbindande att den blivit en Hollywood-legend.

För att få ränna runt i Rom gjordes andra kostnadssänkningar, däribland att spela in i svartvitt. Wyler ångrade senare valet, samtidigt som det i det här fallet lät honom göra det han gjorde bäst: filma, filma, filma – tagning efter tagning. Peck fick på nära håll uppleva regissörens ökända metoder, men snarare än irritation kände han sig priviligierad – över att få jobba med någon som dröjde sig kvar i scenen tills den fungerade.

Redan på plats skvallrades det om vilken stjärna Hepburn var och viskades om en Oscar, vilket det också blev. (1) Fanklubbar startades, folk tog efter hennes frisyr och nästan som över en natt började hon behandlas som en gudinna. En stjärna var född och filmen blev en stor succé.

(1) Filmen nominerades till tio Oscars, däribland för bästa film och regi, och vann tre.

Läs mer: Neil Sinyard, A Wonderful Heart: The Films of William Wyler (2013).

Filmfakta

Originaltitel: Roman Holiday
Regi: William Wyler
Medverkande: Audrey Hepburn, Gregory Peck, Eddie Albert, Paola Borboni
År: 1953
Land: USA
Format: DCP 4K (digitaliserad)
Längd: 1 tim 58 min
Dialogspråk: Engelska
Text: Utan text
Åldersgräns: Barntillåten
Läs mer om ”Prinsessa på vift” i Svensk Filmdatabas

Prinsessa på vift ingår i temat

William Wyler – Hollywoodkejsarens osynliga stil

Med otaliga tagningar, intensiva samarbeten och krävande metoder blev William Wyler en framgångsrik Oscarmagnet som rastlöst rörde sig mellan genrer och stilar. Något som gjorde honom till såväl en idol som ett hatobjekt bland filmälskare.

”Jag kan knappast kalla mig själv en auteur, även om jag är en av få regissörer som kan uttala ordet korrekt.” Så lät det 1976 när den världsvana och märkbart rörda William Wyler höll tacktal för det livsgärningspris som han tilldelats av American Film Institute.

Wyler föddes 1902 i tyskannekterade Mulhouse i nordöstra Frankrike, och togs till USA och filmbranschen av släktingen tillika Universal Studios-medgrundaren Carl Laemmle. Efter diverse assistentjobb – bland annat på stumfilmsversionen av Ben-Hur (1925), vars nyinspelning skulle bli Wylers gåva och förbannelse – lärde sig den unga filmskaparen hantverket genom att spotta ur sig västernfilmer för studion. Ungefär en per vecka blev det, under ett års tid. ”En helvetes bra skola för att lära sig filmskapandets grunder”, enligt Wyler.

Dramat Hjärtat på rätta stället (1929) hör till Wylers mer berömda långfilmer från stumfilmstiden, men det var med ljudfilmerna för producenten Samuel Goldwyn som Wyler fann sin röst. Initierat synade han borgerliga familjer, utforskade förtryckta känslor och kramade fram subtila skräckelement ur sociala normer. Filmvetaren Neil Sinyard sammanfattar tematiken hos Wyler som ”the discreet chill of the bourgeoisie” – borgarklassens diskreta kyla.

Trots tydliga hjärteämnen prioriterade Wyler spel och berättelse framför att odla en personlig signatur. ”80 procent manus, 20 procent skådespeleri”, ska han ha formulerat sitt regirecept för Terence Stamp under inspelningen av Samlaren (1965). I en intervju med blivande filmskaparen (dåvarande journalisten) Curtis Hanson 1967 glider samtalet in på just stil – eller snarare: avsaknaden av en. ”Jag känner att varje berättelse kräver sin egen stil”, säger Wyler och avfärdar överdrivna kamerarörelser som barnsligt filmskaparskryt. ”En regissör bör dra uppmärksamhet till sig genom att göra fantastiska filmer.”

Långt före David Fincher var Wyler känd för sina enorma mängder tagningar. Han gjorde sig ovän med David Niven (som kallade Wyler för en Dr. Jekyll och Mr. Hyde-figur), tämjde Laurence Olivier, tröttade ut en ridande Bette Davis med bortåt 40 tagningar och lyckades under inspelningen av Samlaren få hela teamet att frysa ut Samantha Eggar för att skapa rätt sinnesstämning. Metoderna var inte smärtfria, men insatserna hör till de främsta som setts i amerikansk film.

”Det var ’the Willy touch’”, sade Gregory Peck (som spelade mot Audrey Hepburn i Prinsessa på vift, 1953) om Wylers samspelsförmåga och den parad av ögonblick, nyanser och undertext som föddes ur den. ”Det är därför så många skådespelare vann Oscars med Willy. Han kände igen ögonblicken som fick dem att komma till liv på duken.” (1)

Wyler arbetade även nära filmfotografer och manusförfattare. Med fotografen Gregg Toland, som vann en Oscar för Svindlande höjder (1939), arbetade Wyler så flitigt med djupfokus att samarbetena blev nyckelexempel för filmteoretikern André Bazins (som hyllade Wylers asketism, neutralitet och transparens) studier i filmisk realism. ”Willy hävdade aldrig att han var en ’auteur’, men hans tolkning av en författares arbete var kreativt och höjde manusets värde”, sade Casablanca-manusförfattaren Howard Koch apropå deras samarbete Brevet (1940).

Just den auteuristiska identitetskrisen, som Wyler oftast tog med en klackspark, var ett resultat av den förändring hans rykte genomgick inom den kritikerkrets som formades kring franska cinemateket och tidskriften Cahiers du Cinéma. När Wyler satte standarden för storfilmsspektakel med Ben-Hur (1959) gick han från idol till hatobjekt. ”Cahiers du Cinéma förlät mig aldrig för den filmen. Jag blev helt avskriven som seriös regissör av avantgardet, som hade betraktat mig som en favorit i massa år. Jag hade prostituerat mig”, beklagade sig Wyler på ålderns höst.

Viss revansch kom under inspelningen av Hur man stjäl en miljon (1966) i Paris, då Wyler förärades en retrospektiv på cinemateket. Medgrundaren Henri Langlois nämnde i programmet hur Wyler på 1930-talet skapat en ny stil, där det bakom det rörande enkla fanns en skärpt blick för proportioner, geometriska former och perspektiv.

Hövligt tog Wyler paus från sin inspelning för att besöka retrospektivens invigning. Strax därefter belönades han med D.W. Griffith Award, utdelad av Directors Guild of America, och sedan Irving G Thalberg Memorial Award på Oscarsgalan. Filmskapandet fortsatte tills hälsan satte stopp, men karriären avrundades alltså ståtligt med det amerikanska filminstitutets livsgärningspris – mottaget med auteurskämt och sedvanlig självdistans.

Ändå ett storstilat erkännande av en filmskapare som gjort sig känd med en ”osynlig” stil.

(1) Filmer regisserade av William Wyler resulterade i 36 Oscarnominerade skådespelarinsatser, varav 14 vinster – vilket båda är rekord. Wyler själv innehar rekordet i antal nomineringar (tolv) för bästa regi och vann tre gånger. Bara John Ford har vunnit fler gånger.

Läs mer: Neil Sinyard, A Wonderful Heart: The Films of William Wyler (2013).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut