
Fortini/Cani
Originaltitel: Fortini/Cani
Regi: Danièle Huillet, Jean-Marie Straub
Skådespelare: Franco Fortini
Fortini/Cani var den första filmen av Danièle Huillet och Jean-Marie Straub där landskapet undersöks utifrån en idé om att det är en bärare av minne. Genom tagningar över italienska landskap och sekvenser där den italienska författaren Franco Fortini läser ur sin självbiografiska bok I cani del Sinai söks spår efter fascismens förödelser.
Redan i Danièle Huillets och Jean-Marie Straubs tidiga Utan försoning (1965) undersöks minnets förhållande till historien, men det var först när de hängav sig åt landskapet som frågan intog en central roll i deras filmskapande. Den första av de filmerna var Fortini/Cani, som tar avstamp i den italienska författaren Franco Fortinis bok I cani del Sinai (1967).
Fortini/Cani består delvis av sekvenser där Fortini läser ur sin bok, som kan beskrivas som en memoar om ungdomen, judaismen och hemlandet Italien, tilllika en reflektion kring staten Israel och sexdagarskriget. Till skillnad från i andra av parets filmer, där texten ofta är innött, musikalisk, framförs den här med ledighet och spontanitet, vilket framhäver det lager av tid som finns mellan texten och dess framförande. Vid sidan av dessa sekvenser förekommer tagningar över italienska landskap och Florens stadsvyer – platser som bär på spår efter fascismens härjningar.
”Här äger inget annat än rummet rum”, skriver Jean Narboni i Cahiers du cinéma, och beskriver filmens miljöer som minnesplatser. Han menar att landskapen och stadsvyerna ”blockerar historien som Fortini berättar” då de utgör:
”kondenserade, insisterande inskriptioner, förkortningar av tid: minnesmärken, monument för döda, gatunamn, Toraläsning under en mässa, graverade spår av en triangel i en mur som tidigare dragits ur av fascisterna, med anarkisternas A omringat av en cirkel som syns än i dag (det är utan tvekan i denna tagning som man tydligast kan avläsa den tredubbla operation som jag nyss nämnde: spår, försvinnande av spår, och åminnelsen av båda).” (1)
Kort efter filmens premiär skrev Fortini själv:
”Historien är en obehaglig fälla med monument, stenar och minnen. ”Inte här utan annorstädes”, är filmens dominerande tanke. Men detta betyder egentligen: ”Inte i dag, utan i går eller i morgon”. […] Panoreringarna över Aouanes ”säger” inte enbart vad som skedde där eller vilket lugn som täcker de platser där massakrer, både antika och moderna, har ägt rum; de ”säger” att denna mark är en beboelig plats för människan, en plats som vi borde bebo.” (2)
Både filmskaparna och Fortini för fram en skepsis inför minnet som sådant. ”Minnet tjänar till att jämna ut allt”, säger Fortini i filmen. ”Glöm ej glömskan!” lär Straub ha skanderat. Vad Fortini/Cani i huvudsak skildrar är ett försvinnande av spår, och den visar därigenom att glömskan är en förutsättning för minnet. Och som Narboni, med hänvisning till psykoanalytikern Jacques Lacan, anmärker: ”[Det] man å ena sidan vinner i historien förlorar man å den andra, bara det att då man inte vet vad man har förlorat, tror man att man har vunnit.” Det är just denna tro att något är avklarat, passerat och förbi, som Fortini/Cani utgör ett beundransvärt motargument till.
(1) Jean Narboni, ”Là”, i Cahiers du cinéma, nr. 275, april 1977.
(2) Franco Fortini, ”1967-1978”, i Anne-Marie Faux (red.), Jean-Marie Straub, Daniele Huillet. Conversations en archipel (1999).