Cinemateket
Farväl, Dragon Inn

Farväl, Dragon Inn

Originaltitel: Bu san

Regi: Tsai Ming-liang

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Cruising, ljudliga biosnacks, spöken, turister och celebert besök av Miao Tien och Shih Chun – både synliga på duken och i rollerna som sig själva – när den fuktskadade biografen Fu-Ho Grand har sin sista föreställning. Det Venedigprisade mötet mellan den taiwanesiska filmens guldålder och nya våg utgör en cinefil svanesång som är lika delar vemodig och hemsökande.

”Som ett förkroppsligande av cinefili, i både dess tema och form, överlåter Farväl, Dragon Inn sig själv bekvämt till diskurser kring filmens och cinefilins död”, skriver kulturvetaren Song Hwee Lim i sin bok Tsai Ming-liang and a Cinema of Slowness (2014).

Tsais cinefila svanesång skildrar den nedläggningshotade biografen Fu-Ho Grand, som sedan 1972 legat i utkanten av Yonghe i området New Taipei. Biografens sista föreställning är en visning av King Hus klassiska wuxia-film Dragon Inn (1967). Hus tyngdlagstrotsande fart och fläkt står i häftig kontrast mot Tsais sengångartempo. Långsamt haltar biografens biljettrivare längs lokalens fuktiga korridorer och knarrande trappor – kusliga interiörer som liknar biografen vid en kyrkogård för en döende kultur.

Betraktaren kan skymta Tsai i salongen, men även Miao Tien och Shih Chun som på duken ser sig själva spela rivalerna i Dragon Inn. Efter visningen sker en kort replikväxling mellan skådespelarna. ”Jag har inte sett en film på länge”, säger den ena. Den andra svarar: ”Ingen går på bio längre. Och ingen minns oss längre.”

Tsai hade tidigare använt Fu-Ho Grand, till några scener i Vad är klockan i Paris? (2001) som när den var klar hade galapremiär i samma lokal. Efteråt erbjöd biografens ägare Tsai att de skulle bli affärspartners. Tsai tackade nej, men fick en idé om att bygga sin nästa film kring biografen – en plats som påminde honom om barndomens dito i Kuching, Malaysia, där han från tre års ålder började gå på bio med sina morföräldrar.

2019 hade en digital restaurering nypremiär på Venedigs filmfestival, där filmen tidigare belönats med kritikerpriset. Året därpå hotades biograferna av pandemin. När Cinema Worker Solidarity Fund, en fond för biografarbetare, startade en insamling till New Yorks arbetslösa biografpersonal frontades kampanjen av en bild från Farväl, Dragon Inn.

I förfilmen Walker, den första i Tsais stadsvandringssvit där Lee träder in i rollen som långsam munk, utspelar sig i Hongkong.

Visningen inleds av Maria Domellöf-Wik, filmredaktör, kulturreporter och kritiker.

Filmfakta

Originaltitel: Bu san
Regi: Tsai Ming-liang
Medverkande: Lee Kang-sheng, Chen Shiang-chyi, Miao Tien, Shih Chun
År: 2003
Land: Taiwan
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 22 min
Dialogspråk: Mandarin, min, japanska
Text: engelsk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år

Farväl, Dragon Inn ingår i temat

Exil: Tsai Ming-liang

– Storstadslabyrintens gengångare

Tsai Ming-liang växte upp i den kinesiska diasporan i malaysiska Kuching, började göra film i Taiwan och har sedan millennieskiftet utforskat desto fler delar av världen. Ofta skildrar han vilsna vålnaders vandringar genom storstadslabyrinter – en exildramatik i tålmodigt tempo, vars hemsökande hemlängtan tar spjärn mot vår tids snabbhetskult.

Tsai Ming-liang gjorde sina första biobesök i barndomens Kuching i Malaysia, där han växte upp i stadens kinesiska diaspora. Han började göra film i Taiwan, men har sedan första utlandsflykten i Vad är klockan i Paris? (2001) haft världen som arbetsplats.

I synnerhet dras han till stadspuls: Taipei, Paris, Kuala Lumpur, Hongkong, Marseille, Tokyo, Bangkok. I kontrast till städernas fart och fläkt skildras vilsna stackare som lever som i egna tidzoner. De är klockförsäljare, reklamskylthållare, porrskådisar, munkar och massörer. Ibland hemlösa, alltid rotlösa, förpassade till gator eller ruinliknande byggnader – i skuggan av McDonaldifierade samhällen där hastighetens ideologi råder.

De geografiska skillnaderna till trots har platserna i Tsais filmer stora likheter. I boken Tsaï-ming Liang (1999) pekar konstvetaren och filmkritikern Jean-Pierre Rehm på ”det lilla intresse som de har i att jaga illusionen av att utspelas någonstans, på det sättet som ett vykort eller en turistkarta (’du är här’) förser en positionering”. I samma bok menar filmkritikern Olivier Joyard att Tsais tidiga filmer handlar om resor, om vägar, om människor som saknar tydliga mål – allt utanför bilden blir ”en föreställning, en ouppnåelig plats, en hägring för dessa män och kvinnor som följer sina direktiv”.

”När jag filmar en stad är det som om jag filmar en rollfigur. För jag tror att allt har sin plats, sitt eget liv”, har Tsai berättat i en intervju med filmskaparen Danièle Rivière. ”För mig är föreställningen om tid tätt sammanbundet med föreställningen om rum… De är alltid sammanlänkade.”

Mellan studier, manusförfattande och regiuppdrag återvände Tsai till Kuching. Där upptäckte han hur mycket snabbare han börjat gå än sina familjemedlemmar. Som om han hade tagit med sig en bit av Taipei hem – att stadens hastighet letat sig in i hans kropp.

Filmen kan ses som en del av den modernism som föranledde snabbhetskulten. Från järnvägen och telefonin till flygplan, fax och fibernät – filmen har följt stora delar av denna teknologiska resa. Som tids- och rörelsebaserad konst ter sig filmen perfekt för att inte bara spegla snabbhetskulten, utan även som medel för att göra motstånd mot den.

Människorna i Tsais verk har något flanörlikt över sig, men är inga välbeställda dandies som slår ihjäl tid. Snarare försöker de hitta hem i en värld i ombyggnation, där även ens egen hemstad kan te sig främmande.

När statligt ägda Central Motion Picture Corporation försökte följa upp 1980-talets våg av ny taiwanesisk film, med Edward Yang och Hou Hsiao-hsien som två pelarhelgon, blev den unga talangen Tsai en av de nya satsningarna. Från någorlunda konventionella Rebels of the Neon God(1992) växte Tsai in i sin sengångarstil med filmer som Länge leve kärleken! (1994), Floden (1997) och Hålet (1998) – långsamma och samhällskritiska stadsskildringar som knappast säljer in Taipei som turistmål. Snarare kan filmerna betraktas som antikommersiella exponeringar av globaliseringens uttryck.

Medan intresset från internationella festivaler och cinematek växte började Tsai stöta på kritiska röster hemmavid. Då Tsai inte var officiell taiwanesisk medborgare menade vissa att han inte borde ha rätt till statliga medel, vilket ledde till en dispyt kring huruvida Hålet ens fick delta på Taiwans motsvarighet till Guldbaggegalan.

Tsai började bli mer självständig. Han ordnade samtal, förhandlade själv med biografer, gjorde reklam på gatan och sålde biobiljetter på bokmässor. 2000 startade han bolaget Homegreen Films som sedan dess, ensamt eller i samarbete med andra bolag, producerat verk med global utsikt. Och i desto fler visningsformer, däribland VR-verk och installationer, som inneburit ytterligare bredd.

”Tsais ambivalenta nostalgi gentemot filmens hem – biografen – speglar den oupplösta spänningen i Tsais karriärskifte, från hemodlad filmskapare till internationell arthouse-auteur”, skriver kulturvetaren Song Hwee Lim i Tsai Ming-liang and a Cinema of Slowness (2014). ”Hans filmer färdas nu globalt, till synes utan något särskilt hem.”

En konstant i Tsais verk är samarbetet med Lee Kang-sheng, som han först skymtade i en arkadhall i slutet av 1980-talet. Sedan tv-filmen All the Corners of the World (1989) har Lee medverkat i majoriteten av Tsais filmer. När Lee inte spelat munken i deras Walker-filmer, en performancesvit där han gör ”slow walks” i olika städer, har han gjort varianter av samma rollfigur: Hsiao-kang.

Filmerna med Hsiao-kang är fristående, men referenser knyter dem an. Hur föränderlig världen än må vara har Tsai och Lee skapat ett gemensamt universum. En plats där det mesta, drygt trettio år efter samarbetets start, är sig likt. Och där alla vägar tycks leda till ungefär samma plats.

Vilket också är varför denna retrospektiv till stor del schemalagts i omvänd kronologi – en baklängesfärd genom Tsais konstnärskap som tar betraktaren från Thailand i Dagarna (2020) till Taiwan i Rebels of the Neon God, utan att någonsin riktigt skaka av sig exilens hemlängtan.

Läs mer: Nick Pinkerton, Goodbye, Dragon Inn (2021).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut