35 rhums

Inspirerad av Yasujiro Ozus Sent om våren berättar Claire Denis en historia om en far och en dotter – han en pendeltågsförare nära pension, hon en nybliven student – som står inför en oundviklig separation. Sensuellt och stillsamt rörande porträtt av en exiltillvaro i Paris där konflikterna bubblar under den välordnade ytan.

Pendeltågföraren Lionel är en änkling som bor ihop med sin vuxna dotter Josephine, en ekonomistudent som gärna dryftar världens orättvisor. I universitetsmiljön görs explicita referenser till filmens tankegods – framför allt Frantz Fanon, den revolutionära psykoanalytikern som beskrivit den perverterade psykologi som uppstod av kolonialsystemet i Afrika.

Lionels pension närmar sig, Josephines nästa livsfas knackar på dörren. Det visar sig finnas flera män som vill dela sin framtid med henne. Samtidigt ägnar Lionel delar av sin fritid åt dryckesglada arbetskamrater, som samlar ork för en gammal tradition: att svepa 35 shots med rom. Senare antyds att det kanske inte är så mycket en tradition, från fjärran land, som en legend som Lionel själv hittat på. Ett sätt att skapa ett mer kultiverat sammanhang i den lösa sammansättning av vilsna själar som han tillhör i ett mångkulturellt Paris.

I en artikel om Clarie Denis skildringar av utländskhet och arbete, där arbetsskildringarna skapar förståelse för ”den andre”, närmar sig språkvetaren och filmskribenten Rafael Ruiz Pleguezuelos filmens kärna: ”35 rhums handlar, bland annat, om vilken besvikelse en utlännings liv kan vara, även om han omfamnat en traditionell roll i samhället som han nu lever i”.

Lionel är rena rama sinnebilden av den välintegrerade invandraren. Han jobbar inom statligt ägda kollektivtrafiken, är en kärleksfull far och har ett fungerande socialt liv. Så varför så nedstämd? Förutom att vara invandrare är han också en människa, lika komplex som vilken Parisbo som helst.

Denis har nämnt Yasujiro Ozus Sent om våren (1949) som en inspirationskälla. Även där finns en stillsam sorg, men än viktigare: en central relation mellan en far och dotter som börjar betrakta varandra som vuxna individer. Denis delar också Ozus kärlek för vardagsrutiner och ritualer. ”Jag får alltid höra att vi inte kan filma ritualer, att de är tråkiga för att de händer igen och igen. Men det är just det som jag älskar”, har Denis sagt.

Visningen inleds av Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet.