Marguerite Duras – Den sublima glömskan
Marguerite Duras publicerade sin första roman 1943, och redan under 1950-talet betraktades hon som en av den franska samtidslitteraturens största författare. Hennes manus till Alain Resnais Hiroshima – min älskade, den första film hon arbetade på, är en av filmhistoriens mest fascinerande minnesskildringar. Just minnet blev ett återkommande motiv även i filmerna hon gjorde på egen hand.
Minnet är ett återkommande tema i Marguerite Duras konstnärskap. Liksom för flera av hennes generationskamrater kan det kopplas till det andra världskrigets trauma. ”Där är Auschwitz, hela mitt liv, ja, jag bär det med mig och det finns inget att göra åt det. Det är ständigt där”, säger Duras i Frédérique Lebelleys Duras ou les poids d’une plume från 1994. Flera av hennes verk är delvis självbiografiska, sprungna ur världskriget och hennes uppväxt i dåvarande Indokina. Duras rollfigurer hemsöks ofta av minnen från dessa skeenden, men de utgör ingen väg till katharsis.
Kritikern Carl-Johan Malmberg har beskrivit Duras verk på följande vis:
”Minnet, det som hemsöker alla Duras individer, är i varje fall ingen stabil entitet; det omfattas inte av någon positiv, friläggande psykologi eller fenomenologi, som hos exempelvis Marcel Proust. Möjligheten står alltid öppen att minnet är à l’envers, bakvänt, något annat än vad det ger sig ut för att vara.” (1)
Även själva filmerna kan beskrivas som hemsökta. För Duras var minnet ett av flera abstrakta fenomen som hon försökte ge form åt, vilket krävde brott mot filmens regler och konventioner – något som grundade sig i hennes ambivalenta förhållande till filmkonsten.
Filmhistorien har Duras beskrivit som ”ett Himalaya av bilder som utan tvekan utgör den moderna historiens största samling misstag”, och att hon själv gjorde filmer förklarade hon med att hon behövde ha något att göra. Samtidigt ersatte filmen skriften, i synnerhet under 1970-talet, då hon skrev lite men filmade desto mer. Att hon började göra egna filmer förklarade hon i en intervju med Dominique Noguez: ”Det visade sig att filmerna som görs utifrån mina böcker är så dåliga att jag sade till mig själv att jag åtminstone kunde göra det lika bra, eller snarare att jag inte kunde göra annat än bättre.”
Andras adaptioner må ha spätt på hennes skepsis inför mediet, men den var större än så och grundade sig i en misstro till filmens förmåga att representera. För att skapa film behövde Duras bryta ner den – ett arbete som inleddes med hennes första egna film, Détruire, dit-elle (1969). I Duras filmer finns ingen mimesis, ingen naturalism, ingen realism, ingen psykologi, ingen indexikalitet. Hon försöker ge form åt människor, känslor och minnen – inte i eller med, utan genom film.
De mest radikala experimenten kretsar kring att återanvända egna berättelser, för att revidera och sätta dem på prov – som i filmerna i India-sviten. En annan central del är förkastandet av synkronljud och uppfinnandet av nya förhållanden mellan ljud och bild. Det var först med Den atlantiska människan (1981) som Duras menade att hon lyckats förstöra filmen. Där varvas sekvenser från hennes egen Agatha (1981) med svart bild. Denna motsvarighet till talets tystnad lyfts ofta fram inom den feministiska diskussionen kring Duras, bland annat av filmforskaren E. Ann Kaplan:
”Duras använde tystnad som ett mörkrets element och betraktade mörkret som en ofrånkomlig metafor för kvinnor. [För Duras] var tystnaden och passiviteten de enda sätt som kvinnor kunde uttrycka sig på. Hon syftade inte till att föra in kvinnor i språket eftersom språket, för henne, var inherent manligt.” (2)
Duras idé om förstörelse, att tömma bilden och införa tystnad var således en politisk fråga, vilket även gällde just minnet. I en tv-intervju sade Duras:
”Jag är för att man stänger ner alla fakulteter, alla universitet, alla skolor. Att man börjar om från början. [...] Jag är för att man glömmer historien, Frankrikes historia, världens historia. Att det inte längre finns något minne av det som har genomlevts, det vill säga det outhärdliga.” (3)
Kanske kan Duras filmer betraktas just som ett slags exorcism, ett frambesvärjande av minnen, i syfte att skjuta dem längre och längre bak i glömskans mörker? Trots strävan efter en stum bild av glömskan, en sublim glömska, som rör sig från atombombens vita sken i Hiroshima – min älskade (1959) och koncentrationslägrets vita rektangel i Aurélia Steiner (Vancouver) (1978) och slutar i de svarta bildernas mörker i Den atlantiska människan menade Duras att hennes egna filmer började först dagen efter.
I minnet, det vill säga.
(1) Carl-Johan Malmberg, ”Att stämma in i India Song: anteckningar kring Marguerite Duras’ film”, i Marguerite Duras (övers. Kristina Larsen), India Song: Dialog och scenbeskrivningar (1986).
8(2) E. Ann Kaplan, ”Women, Trauma, and Late Modernity: Sontag, Duras, and Silence in Cinema, 1960–1980”, i Framework vol. 50, våren/hösten 2009.
(3) Duras intervjuad i RTF 1969 i samband med Détruire, dit-elle, publicerad som ”Marguerite Duras: ’détruire’, pour mieux reconstruire”, på France Culture, franceculture.fr, 21 april 2020.
Retrospektiven genomförs i samarbete med Institut français de Suède och IFcinéma.
Kuraterat av Stefan Ramstedt.