Cinemateket

Dario Argento Göteborg

”Jag gillar kvinnor, särskilt vackra sådana. Om de har fina ansikten och figurer föredrar jag att se dem bli mördade framför en ful flicka eller en man.”
När den italienska skräckmaestron Dario Argento yttrar sig får skeptikerna ofta vatten på sin kvarn. Att hans filmer anses problematiska är inte svårt att förstå: fäblessen för häxor, hysterikor, hyperboliskt våld mot kvinnor – uttryck för klassisk genrefilmssexism?
Men det är mer komplicerat än så. I sin bok Men, Women, And Chain Saws: Gender in the Modern Horror Film skriver filmvetaren Carol J. Clover om de ”visuella identitetslekar” som är typiska för slashers och giallo (en subgenre namngiven efter klassiska italienska kioskdeckares gula omslagsfärg). Våldet skildras emellanåt ur mördarens perspektiv, men likt duschscenen i Psycho – en prototyp för våld ur förstapersonsperspektiv – anspelas det på en manlig blick som inte alltid är så entydigt normativ.
På 60-talet började Argento skriva filmkritik i dagstidningen Paese Sera, tills Sergio Leone fick upp ögonen för den unga talangen. De började brevväxla och snart satt Argento i sin lägenhet med Bernardo Bertolucci för att bena ut manuset till ett av spaghettivästerns främsta verk: Harmonica – en hämnare.
Inspirerad av Mario Bavas expressiva skräck hamnade sedan Argento bakom kameran. I regidebuten Ljudet från kristallfågeln fastnar en författare i entrén till ett galleri när han försöker rädda en kvinna från en maskerad galning. Hon överlever med nöd och näppe, förövaren flyr, polisen inleder förhör – men vad var det egentligen som sågs? Osäkrade ögonvittnesmål löper som en röd tråd genom Argentos filmografi, mer försiktigt i De nio heta spåren och uppskruvat till max i mästerliga Deep Red. Pusseldeckarnas skruvade psykologi och tyngdlagstrotsande kameraarbete exploderar sedan i Opera, där buñuelskt ögonvåld utforskas i en tekniskt avancerad spänningsshow i Alfred Hitchcocks anda.
Filmer är drömmar, enligt Argento, vilka i hans fall drar mot marans mörker. I de sinnliga skräcksagorna Flykten från helvetet och Inferno blåses deckarintriger bort för primärfärgade djupdykningar i det irrationella. Dessa två fanfavoriter, som ihop med Mother of Tears utgör ”de tre mödrarnas trilogi”, bjuder på ockult ögongodis som upphöjer demonisk yta till sublimitet.
Som understruket av det akademiska intresset för Argento finns det många sätt att tränga igenom ytan. Han lockar in publiken i mardrömmarna, men det är upp till oss att tyda dem.

Text: Sebastian Lindvall