Tid: Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten

Lucrecia Martel är en av arthousescenens och de ansedda filmfestivalernas största namn. Celebriteter inom filmvärlden som Pedro Almodóvar och Apichatpong Weerasethakul tillhör fansen. Martel brukar räknas till Nuevo Cine Argentino, som uppstod i mitten av 1990-talet och inkluderar filmskapare som Lisandro Alonso och Martín Rejtman. Rörelsens tillkomst berodde dels på nya lagar som främjade den inhemska filmen, dels uppkomsten av statsfinansierade filmskolor som lade grunden för de kommande regissörerna.

Martel slog igenom 1995 med kortfilmen Rey muerto som har kallats en feministisk västern. Framgången ledde till kontakten med producenten Lita Stantic, som varit central inom Nuevo Cine Argentino, och bidrog till att Martel kunde göra sin första långfilm La Ciénaga (2001). Den och filmerna La niña santa (2004) och La mujer sin cabeza (2008) utgör Salta-trilogin, uppkallad efter den region i nordvästra Argentina där de utspelar sig och som Martel själv kommer ifrån.

La mujer sin cabeza (2008)

Om filmen vanligtvis setts som ett visuellt medium som styrts av den manliga blicken lägger Martel i stället vikt vid andra sinnen som hörsel, lukt och känsel. Med fokus på det multisensoriska försöker hon tänja gränserna för vad den patriarkala normen tillåter. Filmerna har en icke-dömande syn på begär och visar på polymorf sexualitet, vilket samhället annars fördömer. Därför har Martels verk varit viktiga för senare feministiska och queera filmskapare.[1] Ljud har en framträdande roll i filmerna både av estetiska och ekonomiska skäl. Ljudet är inte lika belastat med klichéer som bilden är och dessutom är det billigare att representera något på ljudspåret än att visa det.

När Martel i intervjuer nämner sina favoritfilmer rör det sig enbart om klassiska skräckfilmer som Rovdjurskvinnan (1942), De bestialiska (1969), Night of the Living Dead (1968) och De infernaliska (1962).[2] Dock kan man inte etikettera hennes egna filmer som skräck. Det hon däremot tar med sig från genren är idén om att presentera en rad gestalter som till synes befinner sig i trygghet, men som plötsligt inte visar sig göra det. Detta beror främst på att hennes rollfigurer inte helt litar på sina sinnesintryck. Martel vill även att åskådaren ska känna sig konfunderad och osäker på vad som verkligen sker.

Det elliptiska montaget gör det svårt för betraktaren att få grepp om skeendenas varaktighet. Huvudpersonerna återkommer ständigt till traumatiska händelser. I La niña santa besöker Amalia gång på gång musikaffären där hon blev antastad av Jano. I La mujer sin cabeza är det Vero som flera gånger korsar den väg där olyckan ägde rum. Tiden som tema aktualiseras även som väntan på något som inte inträffar. I La Ciénaga planerar Mecha och Tali en resa till Bolivia som aldrig blir av. Liksom huvudpersonerna i Samuel Becketts I väntan på Godot (1952) väntar Zama förgäves på brevet från kungen som ska göra det möjligt för honom att bli förflyttad.

La niña santa (2004)

Vattnet är ständigt närvarande i Martels filmer genom bassänger, floder och kanaler. I Salta-trilogin hänger rollfigurerna allt som oftast kring simbassänger. Eftersom det i Argentina är ovanligt med allmänna badhus och bara är de mest välbärgade som har råd med pool hemma blir det tydligt vilken samhällsklass Martel skildrar.[3] Vattnet kan även representera gränslösheten i filmerna. Både La niña santa och Zama avslutas med bilder där huvudpersonerna tycks flyta i väg på vattnet, helt upplösta från de fasta ramar som de under berättelsen har varit hänvisade till.

Martels filosofi, som hon även själv gett uttryck för, är högst politisk. Allt som utgör det vi kallar verkligheten är inte självklart och om våra samhällen, ekonomiska system och familjerelationer inte är givna en gång för alla, finns det inget som säger att vi inte har möjlighet att ändra på dessa och skapa en annan mer mångfacetterad värld.

[1] Deborah Martin, The cinema of Lucrecia Martel (2016).
[2] David Oubiña, ” Phenomenology of Spirits: Off-Screen Horror in Lucrecia Martel’s Films” i Natalia Christofoletti Barrenha, Julia Kratje och Paul Merchant (red.), ReFocus: The Films of Lucrecia Martel (2022).
[3] Gerd Gemunden, Lucrecia Martel (2019).

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
Filmer om tid