Tid: Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen

“Time is the most cinematic of subjects because before the movie camera came along, human beings had no way of seeing time backwards, slowed down, sped up. And I think that went some way to sort of explain to me why I've been interested in exploring it in movies because I think there's a really productive relationship.”[1]

Det sägs att de färdigheter människor lär sig i tidig ålder blir en naturlig del av jaget, något man inte behöver fundera över hur man gör, eller hur det fungerar. Som att gå, cykla, simma och (för de lyckligt lottade) det instinktiva behärskandet av ett instrument.

När Christopher Nolan fyllde åtta fick han en filmkamera i present. Han lärde sig att film inte bara var ett medel för att stanna upp och förvara tid. Filmen kunde också få tiden att gå baklänges, ökas i tempo och till och med trollas bort helt. Den unga Nolan lärde sig filmens alla trick och begränsningar. Filmkameran blev hans bemästrade instrument.

På universitetet läste han litteraturvetenskap (han kom inte in på den sökta filmskolan), upptäckte den argentinska författaren Jorge Luis Borges – i vars böcker tid är ett återkommande tema – och började intressera sig för tiden som dramaturgiskt element.

Vid sidan av studierna drev Nolan den lokala filmklubben tillsammans med sin blivande fru (och producent) Emma Thomas. Överskottet av biljettintäkterna användes till att köpa råfilm, och varje lördag under loppet av ett år samlade regissören familj och vänner för att med hjälp av den förvärvade 16 mm-filmen spela in långfilmsdebuten Following (1998) – en svartvit lågbudgetnoir med tre olika tidslinjer som klippts upp och kastats om i sann 1990-tals anda.

Following fick snurr på festivalscenen och därigenom lyckades Nolan säkra finansieringen till sitt nästa projekt Memento (2000), mindbenderthrillern som kretsar kring en änkling med partiell minnesförlust som inte minns längre än några minuter tillbaka i tiden. Filmen baserades på en novell av brodern Jonathan Nolan – som genom åren blivit storebroderns mest återkommande manuskompanjon – och rör sig mellan två olika tidslinjer: En som återberättar historien baklänges (i färg), och en som spelas upp kronologiskt (i svartvitt).

Memento (2000)

Efter initiala svårigheter att få den distribuerad (den var för ”svår”) blev Memento en enorm indie-framgång och Nolan en regissör att räkna med. Efter Insomnia (2002), en lyckad nyfilmatisering av en norsk förlaga, erbjöds Nolan av filmbolaget Warner jätteprojektet att gjuta nytt liv i DC Comics svarta riddare Batman.

Med Batman Begins (2005) överträffade regissören alla förväntningar. Genom att addera en realism och ett mörker till såväl den fladdermusklädda protagonisten som det brottstyngda Gotham City – där kampen mot klockan är en konstant och ondskan ständigt återuppstår i nya skepnader – förnyade Nolan hela superhjältegenren, och gjorde den attraktiv också för Hollywoods toppskikt.

Innan Batmantrilogin avslutades 2012 med The Dark Knight Rises, passade regissören på att återanvända delar av skådespelarensemblen i andra verk – i den mörka trollerifilmen The Prestige (2006), som parallellklipper mellan tre olika tidslinjer, och i Inception (2010) – en av regissörens mest uppskattade filmer vars invecklade dramaturgi gett upphov till otaliga diskussioner och tolkningar.

Inception skulle kunna beskrivas som ett spiondrama i det undermedvetna. Snarare än i den verkliga världen rör sig rollfigurerna i en fiktiv – av ingenjörer skapad – drömvärld, eller kanske snarare drömvärldar, som ligger i skikt ovanpå varandra. Ju djupare drömlager desto snabbare går tiden. En hel livstid kan passera under tiden det tar för en bil att falla ner från en bro.

Men när tiden inte längre går att lita på blir sinnesintrycken förrädiska, som för Inceptions Mal som inte längre lyckas skilja verklighet från dröm. I sina filmer återkommer Nolan gång på gång till att tiden inte bara är relativ, den är också grym. Den påverkar oss subjektivt och inverkar på våra relationer med andra. Som när Matthew McConaugheys rollfigur i Interstellar (2014) befinner sig på en obeboelig planet full av vatten – där tiden flyter i en annan takt än på jorden – och i en hjärtskärande scen inser att hela hans dotters barndom har passerat, samtidigt som han själv bara har åldrats ett par minuter.

Interstellar (2014)

Andra världskrigsdramat Dunkirk (2017) skiljer, på samma sätt som senare Oppenheimer (2023), ut sig från övriga filmer i Nolans fiktiva fantasiuniversum då den skildrar en faktisk historisk händelse, Operation Dynamo. I tre separata kapitel – vart och ett urskilt med en egen tidsmarkör (”en vecka”; ”en dag”; ”en timme”) – återberättas hur Storbritannien skeppar hem sin strandsatta armé från franska Dunkerque. Soldaternas tid är utmätt och tiden vital. I Hans Zimmers soundtrack tickar klockan ödesmättat i bakgrunden.

Också i efterkommande Tenet (2020), där rollfigurer som rör sig framåt i tiden interagerar med personer och föremål som samtidigt rör sig bakåt i tiden, återspeglar sig filmens icke-linjära tidsrum i musiken. Kompositören Ludwig Göransson (som tagit över stafettpinnen efter Zimmer) skrev noterna baklänges, spelade in musiken och vände den därefter rätt igen. På samma sätt var filmens skådespelare tvungna att lära sig att, inte bara gå utan också slåss och tala baklänges. ”Tanken var att använda spiongenren som ett verktyg för att ta med publiken på en resa genom alla dessa bisarra koncept kring tid” förklarade Nolan vid en virtuell presskonferens under pandemin.

Tenet (2020)

Vid ett tillfälle i Tenet diskuteras fysikern Robert Oppenheimers Manhattanprojekt och oron som infann sig hos forskarna vid det första atombombstestet då de inte kunde utesluta att jorden skulle komma att gå under. Repliken blev fröet till Nolans nästkommande verk, biografifilmen Oppenheimer, där den filmiska nutiden, likt i Memento, är filmad i svartvitt för att skapa kronologisk struktur. Precis som framtiden påverkar nuet i Tenet, har Oppenheimers ödesdigra uppfinning verkan på vår tid och med stor sannolikhet också på eftervärlden.

Filmen är den första någonsin som är inspelad på svartvit IMAX 65-millimeter, ett filmformat som Nolanlaborerat med sedan The Dark Knight (2008). Regissören är en av Hollywoods stora förespråkare av analog film, och anser att film ska ses på film, och film ska ses på stor duk stor duk i biograf.

I film är det ofta svårt att säga hur lång tid som egentligen har passerat. Rör det sig om dagar? Veckor? Månader? År? Filmers dramaturgi tenderar att förvilla oss, och tiden ligger i dess dolda rum. Hos Nolan gäller – tvärtemot vad man kanske först tror – det omvända. Regissören lyfter fram tiden i finrummet för allmän beskådan, samtidigt som filmernas struktur vilseleder oss. Tiden blir samtidigt både konkret och omöjlig att greppa: ”I take the mechanism and make it visible, like making the watch transparent in the back or something. So suddenly people are going, ‘Oh, there’s all this going on with time.’ I actually make it simpler.” [2] Hos Christopher Nolan är det tiden som har huvudrollen.

Kuraterat av Tora Berg.

[1] Christopher Nolan i intervju med Ari Shapiro, National Public Radio (NPR) december 2020.
[2] Tom Shone, The Nolan Variations (2020)

Till filmerna i serien

Höstens program:

Huvudprogram: Tid 
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg 
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
Filmer om tid