Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet

Trots en kontinuerlig filmproduktion ända sedan stumfilmstiden och dessutom flera både talangfulla och färgstarka regissörer hade den finländska filmen länge svårt att på allvar nå utanför landets gränser. De filmer som gjordes i Finland var därför främst – med få undantag – en uteslutande inhemsk angelägenhet. Detta skulle till viss del komma att ändras under 1980-talet när Aki Kaurismäki och även hans bror Mika tog sig fram som ny frisk fläkt från ett undanskymt europeiskt filmhörn. 

Av bröderna är det i synnerhet Aki som har satt både Finland och den finländska filmen på kartan. Det är svårt att föreställa sig hur bilden av vårt östra grannland skulle ha tett sig idag om han aldrig hade gått från filmälskare till filmskapare och givit oss ett pärlband av älskvärda skildringar av den finländska vardagen – filmer som på samma gång har förmågan att andas svärta och tragik samtidigt som de även utstrålar humor och hoppfullhet. Och allt detta i en estetiskt tilltalande paketering bestående av en lagom sliten och omodern miljö med avseende på kostym och scenografi.  

Det är nog ingen överdrift att påstå att många cineaster har en tydlig bild av hur en Aki Kaurismäki-film ska vara, och detta gäller inte bara miljöerna utan även i lika stor utsträckning hur rollfigurerna som befolkar filmerna beter sig och talar. En fåordig lakonisk dialog och en säreget dämpad skådespelarstil har blivit något av ett regissörens signum, och Kaurismäki har på detta sätt fått fram många minnesvärda rollprestationer av sina ofta återkommande skådespelare som Kati Outinen, Sakari Kuosmanen, Elina Salo och den alltför tidigt bortgångne Matti Pellonpää, bara för att nämna några. Det är dock viktigt att inte misstolka det dämpade skådespeleriet som något livlöst. Tvärtom kan det nedtonade vara väl så uttrycksfullt och uppskattas därefter, vilket inte minst belyses av Kati Outinens välförtjänta skådespelarpris i Cannes för hennes insats som frälsningssoldat i Mannen utan minne (2002) eller Alma Pöystis Golden Globe-nominering för rollen som timanställd på ett snabbköp i Höstlöv som faller (2023).  

De rollfigurer som befolkar Aki Kaurismäkis filmer är alla människor av kött och blod med mänskliga drömmar om en ljusare tillvaro, längtan efter kärlek eller önskan om att få vara del av ett sammanhang, men den krassa ekonomiska verkligheten gör sig ständigt påmind. Har man inte tryggheten i form av fast inkomst så faller nämligen allt annat, så även om inte arbetet i sig alltid är filmernas centrala teman så hänger kampen för att få ett jobb (eller åtminstone inte bli av med det man har) som en ständig skugga över handlingen i flera av Kaurismäkis verk. 

I den tragikomiska kärlekssagan Skuggor i Paradiset (1986), som utgör första delen i ”proletariatets trilogi”, får dejtandet mellan en tafatt sopåkare och en lite mera företagsam snabbköpskassörska en viktig vändning när den senare får sparken eftersom chefens egen dotter behöver platsen. I den andra delen av samma trilogi, Ariel (1988), läggs gruvan som huvudpersonen jobbar på ned och utan arbete söker han sig till Helsingfors för att starta ett nytt liv men hamnar av en slump i kriminalitet. Förlorar jobbet gör även såväl hovmästaren Ilona som hennes spårvagnsförare till make i Moln på drift (1996), och för stolta för att söka bidrag försöker de i stället hanka sig fram på egen väg. Någon som däremot varken har möjlighet att söka bidrag eller jobb, och därmed helt står utanför det vanliga samhället, är titelfiguren i den internationellt prisade Mannen utan minne (2002) eftersom han på grund av minnesförlust saknar identitetshandlingar.   

En enda gång lämnar Aki Kaurismäki arbetarklassens perspektiv och väljer att skildra den industriägande överklassen i Hamlet i affärsvärlden (1987). Här glider arbetet och familjen samman eftersom kampen om styret av familjekoncernen är väl sammanlänkad med släktintrigerna. Det är dock inte enbart överklassperspektivet som gör att denna Shakespearefilmatisering är en udda film i Kaurismäkis annars tematiskt väl sammanhållna oeuvre. Även människosynen i Hamlet i affärsvärlden är betydligt mörkare med inte en enda sympatisk person i det omfattande persongalleriet, något som står i bjärt kontrast till den medmänsklighet som annars brukar vara så tydlig i hans filmer.  

I ett kapitalistiskt samhälle där lågkonjunkturen aldrig verkar vilja släppa sitt grepp och där stora delar av folket måste kämpa för sina mest basala behov som jobb, mat och bostad är det lätt att cyniskt föreställa sig att själviskheten borde ta över. Men vilka motgångar rollfigurerna än stöter på i Kaurismäkis filmuniversum så präglas hans berättelser tvärtom av solidaritet, sammanhållning och medmänsklighet. De som tillhör en utsatt grupp hjälps oftast åt oavsett om det rör sig om trasproletariatet i Helsingfors containerhamn i Mannen utan minne, arbetare på marginalens brant i en fransk småstad i Mannen från Le Havre (2011) eller ett gäng fattiga konstnärssjälar i Paris i Bohemernas liv (1992).  

Den solidariska tanken tar sig också gripande uttryck som i en scen i Mannen utan minne där den utblottade ägaren till en schaktningsfirma som försatts i konkurs inför ett oundvikligt slut på sitt eget liv rånar en bank bara för att med firmans konfiskerade medel kunna betala ut lönen till de anställda som förlorat jobbet. Med scener som denna inger Aki Kaurismäki genom sina filmer hopp i den osäkra tid som vi kallar för vår samtid. 

Kuraterat av Magnus Rosborn. 

Till Moln på drift

Program hösten 2024:

Tema: Arbete
Martin Scorsese – Amerikanska drömmare
Ken Loach – Arbetare utan arbete
Aki Kaurismäki – Kampen för att behålla jobbet 
Dorothy Arzner – Vildkatten i Hollywood 
Hong Sang-soo – Kulturarbetarens baksmälla 
Ernst Lubitsch – Trubbel i paradiset