Leos Carax – Kärlekens kartografi
Under sina sena tonår var Leos Carax enligt egen utsago stum och tillbringade all sin tid på cinematek och spelhallar. 23 år gammal filmdebuterade han med "Boy Meets Girl" och utnämndes till den franska filmens framtidshopp. Hans filmer är altare till fiktionens magi: sprängfyllda med popmusik rör de sig hemtamt från Paris utkanter till stadens historiska hjärta och kretsar kring romantiker som tror på kärlekens och konstens absoluta kraft.
“På stadens gator finns min kärlek” – Ont blod (1986)
I slutet av 1970-talet fick den legendariske kritikern Serge Daney in Leos Carax på franska tidskriften Cahiers du cinéma. En av de första recensionerna han skrev där var en hyllning till Paradise Alley (1978), regisserad av Sylvester Stallone, som varken då eller senare räknats som en stor auteur. I likhet med tidigare generationers kritiker på Cahiers du cinéma övergick Carax snart till att själv regissera och debuterade 1984 med Boy Meets Girl. Filmen hyllades i pressen och Carax utsågs till ett stort hopp för fransk film.
I början av Boy Meets Girl tar huvudpersonen Alex ner en tavla från väggen i sin lilla lägenhet. Bakom den döljer sig en egenhändigt ritad karta över Paris där Alex har skrivit in de stora händelserna i sitt liv, inklusive plats och årtal. Kameran navigerar långsamt över kartan där vi kan läsa: "första kyssen med F 1980 Le petit bar, första stölden 1968 ungdomsbokhandeln, första lögnen för F 1981 Pont Neuf." I övrigt är kartan helt tom. Staden existerar inte utanför Alex inre erfarenhetsvärld utan finns till endast genom dessa milstolpar i hans liv. Kartografin över de första gångerna blir dessutom en vacker första bild för en debutfilm.
Kartan över Paris kommer väl till pass även i Holy Motors (2012) där Monsieur Oscar åker runt i en limousine och under ett dygn, med hela staden som arbetsplats, går in och ut ur olika rollfigurer. Hans chaufför Céline kör honom ända från förorten in till parisiska sevärdheter som Eiffeltornet och varuhuset La Samaritaine, en resa från periferi till centrum där människor från olika samhällsklasser skymtar förbi. Den första roll Oscar spelar är en framgångsrik börshaj. I nästa stund byter han kläder till en kutryggig gammal romsk tant som tigger pengar bland turister. Kontrasterna kunde inte vara skarpare.
Under det påkostade projektet De älskande på Pont-Neuf (1991) fick Carax möjlighet att spela in på den berömda bron, som då höll på att renoveras. Även om historien kretsar kring ett hemlöst kärlekspar är det Pont Neuf och Paris som har huvudrollen. Det är på gator, torg och broar som de utstötta personerna i Carax filmer rör sig, inte sällan nattetid. Om de är inomhus är det bara sjaskiga caféer och spelhallar de har råd att vistas på. Rollfigurerna är mentalt i periferin även om de rent fysiskt befinner sig mitt i Paris.
Det väsentliga för Carax är hur rollfigurerna försöker bebo världen. Han experimenterar ständigt med deras rörelser i staden. De springer snabbt och går långsamt, dansar och slår volter. Mireille i Boy Meets Girl steppar en stund för att hålla tårarna borta. I samma film springer Alex så fort att kameran får kämpa för att hålla honom kvar inom bildrutan. I Ont blod (1986) är det Anna som springer och bilden accelererar så snabbt att den börjar vibrera. Det enda sättet att få stopp på henne blir för Carax att avsluta filmen med en svart bild. Ibland går personerna långsammare. Merde i Tokyo (2008) och Holy Motors samt Pierre i andra delen av Pola X (1999) släpar sig fram på gatorna med hjälp av en käpp. Skillnaden dem emellan är att Merde har förmågan att forcera sin gång i takt med sina ryckiga och spastiska gester, gärna samtidigt som han kedjeröker och äter blommor.
I Holy Motors klipper Carax emellanåt in den franske 1800-talsfysiologen Etienne-Jules Mareys berömda kronofotografiska bilder. Marey räknas som en av de viktigaste pionjärerna inom filmmediet. Genom kronofotografin kunde han analysera människors och djurs rörelser och därigenom studera vad det mänskliga ögat inte kan uppfatta. Carax förkärlek till kinetisk poesi märks tydligt när en av Monsieur Oscars inkarnationer i Holy Motors ska filmas i en motion capture-sekvens. Hela scenen är en hommage till Marey.
Även om staden och livet som pågår där är väsentligt för Carax så finns ofta en längtan till naturen hos hans rollfigurer. Den blir en motvikt men också en passage till en annan värld. Det är i den mörka skogen Isabelle i Pola X berättar den stora hemligheten för Pierre som omkullkastar hela hans värld. I Ont blod lämnar Alex och Lise den paradisiska tillvaron i naturen för det osäkra och farliga livet i storstaden. I slutet när Anna frågar den döende Alex vad han ska göra när han väl flytt till Schweiz svarar han: ”jag ska gå i naturen.” Föreställningen där sopranen Ann sjunger i Annette (2021) heter The Forest. När en trött och utmattad monsieur Oscar i Holy Motors efter en lång arbetsdag vill koppla av, tittar han ut på det hektiska parisiska livet från limousinen och utbrister: ”Åh vad jag saknar skogarna.”
Skådespelaren Denis Lavants betydelse för Carax filmer kan inte överskattas. Lavant används som regissörens alter ego i de tre första filmerna, där samtliga rollfigurer heter Alex vilket är Carax ursprungliga förnamn. Carax säger att han kände sig som Tex Avery under inspelningen av Holy Motors. Den amerikanske animatören Avery är berömd för sina anarkistiska tecknade figurer vars yviga gester och fysiska manövrar är omöjliga att utföra i verkligheten, exempelvis ögon som poppar ut ur sina hålor. I Holy Motors visar Lavant upp hela sitt skådespelarregister i elva olika roller, vilket överträffar Peter Sellers tre i Dr. Strangelove (1964) och Jerry Lewis sju i En sån jäkel till farsa (1965).
Tidigt i karriären blev Carax förknippad med regissörerna Jean-Jacques Beineix och Luc Besson under beteckningen ”Cinéma du look”, som skulle sammanfatta den nya franska filmen under 1980-talet. I deras stiliserade filmer prioriterades den enskilda bilden framför mise-en-scène. Estetiken var besläktad med musikvideon som slog igenom under samma decennium.
Om Carax filmer har något drag gemensamt med Cinéma du look så är det inflytandet från popmusiken. De minnesvärda musiksekvenserna hos Carax är många. I Boy Meets Girl sätter Mireille, ensam i sin desperation över sitt förhållande, på ”Holiday in Cambodia” med Dead Kennedys på skivspelaren. I Ont blod springer Alex euforiskt längs Seine till David Bowies ”Modern Love”. Under fyrverkeriscenen i De älskande på Pont-Neuf hörs en kakafoni av musik, allt från Straussvalser till låtar av Iggy Pop, Public Enemy och Fairuz. Superstjärnan Kylie Minogue sjunger på ett öde och nedsläckt La Samaritaine i Holy Motors och det är välkänt att den amerikanska popgruppen Sparks gjorde all musik till Annette.
Själv tog Carax bestämt avstånd från att tillhöra “Cinema du look”. Han har aldrig under sin karriär velat kopplas till någon skola eller grupp. Som den enfant terrible han är svarade han på jämförelsen genom att citera den ryske poeten Osip Mandelstam: ”I have never been anyone's contemporary.”
Retrospektiven sker i samarbete med L’Institut français de Suède.
Kuraterat av Arash Kermanshahani.
Filmer i serien
Publicerad 10 augusti 2026