Straßenfilm – Gatans faror

I november 1923 hade den tyska filmen Die Straße (”Gatan”) av Karl Grune premiär och möttes med stor entusiasm. Med en visuell uppfinningsrikedom och endast ett fåtal textskyltar berättar filmen på ett medryckande sätt om hur en man lockas ut från sin trygga men enformiga småborgliga tillvaro för att uppleva storstadsgatans vimmel av drömmar och faror. En av alla de som hyllade Die Straße vid dess premiär var kritikern Siegfried Krakauer som skrev en lyrisk recension i Frankfurter Zeitung och som skulle återkomma till filmen ett flertal gånger under sin karriär som filmteoretiker. I sin inflytelserika bok From Caligari to Hitler: A Psychological History of the German Film (1947) framhäver Krakauer Die Straßes betydelse och beskriver den som en av de filmer från 1920-talet som skildrar auktoritärt beteende och därmed kan ses som en förvarning om vart det tyska samhället var på väg. I boken myntar han också genrebeteckningen Straßenfilm. Grunes film var nämligen startskottet för en rad tyska filmer under den sena stumfilmseran där storstadsgatan kom att fungera som en visuellt stiliserad plats, en symbol för den urbana modernitetens möjligheter samtidigt som den stod för frestelser och faror som kunde leda till personlig undergång. 

I Straßenfilmerna blir gatan en spegling av Weimartidens stora sociala klasskillnader där ett fåtal hade blivit otroligt rika i efterdyningarna av det förlorade världskriget samtidigt som en stor massa levde i extrem fattigdom och ibland tvingades sälja sin kropp genom prostitution eller idka annan kriminell verksamhet för att få tillvaron att gå runt. Storstadsgatan blir i filmerna platsen där dessa ytterligheter i samhället samsas, utan att egentligen mötas. Ett talande exempel är en av de första scenerna i Leo Mittlers På andra sidan gatan (1929) där en rik och elegant kvinna råkar tappa ett pärlhalsband på trottoaren men inte bemödar sig att ta upp det varpå en tiggare ser sin chans. Även slaktarkön i den kanske mest berömda av alla Straßenfilmer, G.W. Pabsts Den glädjelösa gatan (1925), blir en symbol för det orättvisa samhället där hungern kan få folk att göra nästan vad som helst för att få mat på bordet till sin familj och där somliga inte drar sig för att girigt utnyttja samma desperation. Genom både drömmar och förtvivlan drivs människor till ödesdigra beslut och mord utgör inte sällan en av Straßenfilmernas beståndsdelar. 

Genom sin sociala tematik har Straßenfilmsgenren ibland betraktats som en del av konstinriktningen den nya sakligheten (”Neue Sachlichkeit”). Inriktningen var en reaktion mot expressionismen som var oerhört inflytelserik i den tyska 1920-talsfilmen. Med nya sakligheten ville utövarna uppnå en högre nivå av realism genom berättelsernas teman, mer realistiskt skådespeleri och autentiska miljöer. Dock är det svårt att dra skiljelinjer mellan konstinriktningar och expressioniska element har smugit sig in i flera Straßenfilmer. Den för filmerna så centrala storstadsgatan är i stort sett alltid icke-autentisk utan resultatet av ett häpnadsväckande ambitiöst scenografibygge i studio. Något som givetvis var nödvändigt för de välarrangerade mass- och trafikscenerna och den avancerade kameratekniken som kännetecknar filmerna. 

Att den tyska stumfilmsindustrin utgjorde en internationell smältdegel som lockade till sig talanger från flera andra länder märks både bakom och framför kameran i Straßenfilmerna. För skandinaviskt intresse kan nämnas att vi redan i Die Straße kan se den norska filmstjärnan Aud Egede-Nissen i den kvinnliga huvudrollen. Och om någon skådespelare på allvar kunde fånga tragiken i storstadsgatornas fallna kvinnor så var det danska superstjärnan Asta Nielsen, eller ”Die Asta” som hon kallades i Tyskland. I Bruno Rahms En gatflickas tragedi från 1927 (vilken på grund av svårigheter att låna hit en visningskopia tyvärr inte ingår i serien) och i Pabsts Den glädjelösa gatan gör hon några av sina mest omskrivna roller. Den sistnämnda filmen har även blivit känd som Greta Garbos första internationella filmroll efter hennes framgångar i Mauritz Stillers Lagerlöffilmatisering Gösta Berlings saga året innan. I Den glädjelösa gatan får hon dessutom sällskap av Stillers andra unga protegé Einar Hansson. 

Storstadsgatornas faror och lockelser var inte exklusivt förbehållna spelfilmen utan förekom även i andra filmgenrer. I aktualitets- och journalfilmer kunde 1920-talets biopublik förflyttas till myllrande storstäder runt om i världen och genom bildningsfilm kunde man få lära sig hur man skulle tackla storstadens hot. Till den sistnämnda kategorin hör Toni Attenbergs Gefahren der Großstadt-Straße (”Storstadsgatans faror”) från 1924. I denna udda men väldigt underhållande långfilm upplyses publiken inte bara om vilka risker man kan utsättas för på storstadens gator utan även hur man ska värja sig mot dessa, något som visserligen också de regelrätta spelfilmerna i Straßenfilmsgenren kan sägas göra om än inte lika konkret och handfast. 

Kuraterat av Magnus Rosborn. 

Lästips: 
Kracauer, Siegfried, From Caligari to Hitler. : a psychological history of the German film (Princeton: Princeton Univ. Press, 1947) 

Alla filmer i serien