Kelly Reichardt – Den osynliga reskamraten

USA mellan Reagan och Trump är ett samhälle utan skyddsnät, där människor rör sig genom fantomsmärtor av en sedan länge omöjliggjord amerikansk dröm. Strävar efter en status som de sannolikt aldrig kan uppnå. Ingen har berättat att man kan leva utan den.

De lever i vad kulturkritikern Laurent Berland en gång beskrev som den grymma optimismen, det förhållande som uppstår när "det du vill ha i själva verket är just det som hindrar dig från att blomstra."

Få har gestaltat det förhållandet med en så sällsam exakthet, sinnlighet och närvaro som Kelly Reichardt i ett pärlband av pregnanta filmer gjorda under samma era. Ofta med stora stjärnor som gör oväntade, avskalade roller framför hennes lugnt inväntande kamera.

En återkommande bild i Wendy & Lucy (2008) – som man nog kan kalla Reichardts genombrott – är Wendys karta där hon har markerat sin färdväg från Indiana till Alaska med tjock tuschpenna. Hon är på väg till den enda plats hon känner till där man kan få en adress utan att ha en adress och ett jobb utan att ha ett jobb, när hennes gamla Honda brakar ihop och hon blir fast i en håla i Oregon.

Tuschstrecket på kartan följer the "Oregon trail", en av de ursprungliga farlederna där pionjärer tog sig från öst till väst. Samma väg där pionjärhustrurna i Reichardts nästa film, antivästernfilmen Meek's cutoff (2010) är vilse mellan prärie och öken, utlämnade inte bara till hetta, vattenbrist och hotet från indianer utan framför allt till sina makars och den dryga spejaren Meeks taffliga ledarskap.

Reichardt tog sig själv från en trasig polisfamilj i Amerikas sydostligaste hörn till Oregon i nordväst. Florida har hon beskrivit som en andlig öken och bara skildrat på film en gång, i den uppmärksammade debuten River of Grass (1994), där pappan i likhet med hennes egen är kriminaltekniker och fotot av huvudpersonens mamma är en bild av Reichardts egen, frånvarande mor. Där slutar likheterna. Huvudpersonen, den uttråkade hemmafrun Cozy som ger sig iväg på halvdan flykt efter ett halvdant brott, är slarvig, diffus och impulsiv. Den Reichardt som berättar om henne med underskruvad humor, avväpnande ärlighet och ömsint distans är metodisk, målinriktad och vet precis vad hon gör.

Filmen fick stor uppmärksamhet, tävlade på Sundancefestivalen och utnämndes av flera tidningar till årets bästa indie. Men det kreativa och rebelliska nittiotalet var inte särskilt kvinnotillvänt och till skillnad från uppmärksammade manliga kollegor fick Reichardt inte göra långfilm igen förrän tolv år senare. I stället arbetade hon som filmlärare (vilket hon gör än idag), gjorde självfinansierade kortfilmer på super-8 och klippte egna och andras filmer.

När hon till slut fick chansen igen, med hjälp av Todd Haynes, som sedan dess har producerat flera av hennes filmer, var Bush d.ä. president och behovet av ironisk konsumtionskritik mättat. Nu fanns det en ny verklighet att skildra.  Haynes presenterade Reichardt för författaren Jonathan Raymond, vars historia om två män som försöker blåsa liv i en ungdomsvänskap mot bakgrund av postindustriell fattigdom, blev långfilmen Old Joy (2006). Sedan dess har Raymond författat eller medförfattat alla Reichardts filmer utom Certain Women (2016).

Reichardts och Raymonds små människor söker ofta det som hindrar dem från att blomstra. En annan plats, en omöjlig vänskap, ett jobb, en snabb politisk förändring eller bara något så enkelt som lite spänning. Sträcker ut sina händer mot varandra som från snabbt isärglidande isflak i den långsamma ekonomiska och ekologiska katastrof vi lever i.

Samtidigt är det just den grymma optimismen som ger dem deras sorgsna grace. Att de kämpar på så noggrant och duktigt fast man anar och inte sällan vet att ansträngningen är förgäves.

Hur ordentligt Wendy än för kassabok med olikfärgade tuschpennor, kommer pengarna inte räcka för att ta henne till Alaska.

Hur fina motiv Jesse Eisenbergs miljökämpe i Night Moves (2013) än har för att ta steget in i ekoterrorism kommer valet döma honom till evigt utanförskap.

När Lily Gladstones hästskötare i Certain Women gör ett försök att nå en annan människa och ett annat liv kör hon genast i diket och återgår sedan till att rykta och mocka med sorgsen precision, som hon alltid gjort.

Ibland är optimismen inte grym utan ett försök att göra världen vackrare. Som den omsorg och kärlek Cookie lägger på bakverken i First Cow (2019), fast han bor i en hydda vid en lerig handelsplats i skogen bland pälsjägare, fyllon och trött ursprungsbefolkning. Eller Michelle Williams skulptör i Showing up (2022), som kämpar vidare med sina figuriners exakta rörelser i en värld som glömt vad konst är bra för.

De gör alla vad man antas göra för att komma framåt och uppåt mot sina drömmars mål, men det samhälle som deras handlingar är menade att kugga i, svarar inte. Försöker de ta genvägar åker de däremot genast dit, för även om skyddsnäten är borta så finns det alltid vakter kvar som ser till att folk fortsätter följa reglerna för den grymma låtsasleken. Kvar finns bara fantomsmärtan av ett Amerika som – vilket blir tydligt när Reichardt blickar tillbaka ett århundrade eller två – kanske redan från början var en fantasi?

"Film är ett tillstånd av dubbelt medvetande, ett häpnadsväckande fenomen där illusionen av verklighet är omöjlig att separera från medvetandet om att det verkligen är en illusion", skrev Edgar Morin 1956 i Le Cinéma ou l'homme imaginaire, en kampskrift mot den framväxande realismen på film. "Ju mer man rationaliserar [... ordet är i det här psykoanalytiskt inspirerade sammanhanget mer eller mindre synonymt med "ljuger för sig själv"...] desto större blir behovet av realism".

Kelly Reichardt beskrivs ofta som realist, diskbänks- eller neo-. Själv har hon sagt att hon uppskattar realism, "om än inte till en punkt där det förlorar sin mening att befinna sig på en biograf". Hon har med andra ord aldrig förväxlat verkligheten med illusionen av verkligheten. Hon vet att hon är konstnär. Ut i fingerspetsarna.

Hon laborerar också sällan med den krypande ångest många neorealistiska proselyter hamnar i (och som mästare som Ken Loach excellerar i), där man får följa några utsatta människor, lära sig tycka om dem och sedan se dem sablas ned av samhället och ödet. Reichardt är över huvud taget inte ute efter att leda oss till någon form av katharsis, ingen känslomässig panik men heller ingen förlösning.

Hon har en lugn skärpa i tanke, tema, bildkomposition och klipp, en coolhet i de musikaliska valen och en nedtonad humor i dialogen. Men framför allt är hennes realism inte psykologisk. Karaktärerna har bara undantagsvis någon bakgrundshistoria och vi har oftast missat det mest dramatiska ögonblicket i deras liv, det som försatt dem på den bana där vi möter dem. Idén till Wendy & Lucy kom till exempel när människor flydde från orkanen Katrina med allt de kunnat rädda. Men vi ser varken stormar eller vattenskador, inga sängar fastsurrade på taket, inga gråtande barn. Allt vi ser är en relativt välvårdad men mycket ensam flicka på långresa med kassabok och hund.

Ofta avkräver de oss inte ens någon kärlek, de är inte nödvändigtvis människor med mer charm eller godhet än någon annan (karisma-bomberna i First Cow undantagna). Vi dras helt enkelt inte in i deras liv genom något dramaturgiskt maskineri som pumpar fram rätt känslor vid rätt tidpunkt. Vi tillåts röra oss fritt runt dem och de situationer de försätter sig i.

Reichardts regi är lugn, men aldrig kylig. Hon lämnar inte sina människor i sticket. Hon är alltid där, ett vittne till deras lönlösa men ofta vackra ansträngningar. Hon ingriper inte men hon ser dem, slår följe med dem som en osynlig reskamrat. Hennes konstnärliga närvaro skapar en paradoxal trygghet, den enda trygghet som erbjuds i ett samhälle utan skyddsnät.

Konsten är kanske den enda dröm som alltid kan förverkligas, om man är envis. Den arena där den grymma optimismen lönar sig.

Kuraterat av Kerstin Gezelius.

Lästips: Katherine Fusco, Nicole Seymour, Kelly Reichardt (University of Illinois Press, 2017); Dawn E. Hall, The Films of Kelly Reichardt (Edinburgh University Press, 2018).

Till filmerna i serien