Cinemateket våren 2026:

När filmen kom till Sverige i slutet av 1800-talet var det främst franska och tyska produktioner som visades. Men snart började det växa fram något eget: Svenska bilder – filmer inspelade i Sverige, som visade svenska miljöer, människor och förhållanden för en svensk publik. Att se sig själv speglad på den stora duken blev en ny, kollektiv erfarenhet – och en av filmens framgångsfaktorer. 

Film speglar samhället – men bara till en viss del. Filmhistorien har i stor utsträckning producerats av ett begränsat urval röster.

Serien Svenska bilder utgår från föreställningar om områden som uppfattas som typiska för den svenska självbilden, men som inte nödvändigtvis är unika. Den svenska humorn, synden, vemodet, kampviljan och kärleken. Vi undersöker hur den svenska filmen minns den svenska historien åt oss, vilka rädslor den valt att illustrera och hur Sverige skildrats utanför landets gränser. 

Resten av vårens program kommer just därifrån, från resten av världen. Det är väl värt att minnas att Sverige inte är en ö, precis som den svenska filmhistorien inte är det. För att förstå film, vad den säger oss om det förflutna, samtiden och oss själva behöver vi förstå de globala samtal, idéutbyten och samarbeten som präglat filmen och dess utveckling. 

Yasujiro Ozus filmer framställs ofta som typiskt japanska, men i hans efterkrigstidsverk träder det universella fram snarare än det nationella. Paul Thomas Anderson arbetar däremot nästan uteslutande med teman som känns djupt amerikanska: makt, pengar och besatthet. Nyzeeländska Jane Campion har, efter genombrottet med Pianot (1993), visat sig lika mästerlig på att skildra brittiska som amerikanska miljöer. Jean-Pierre Melville, fransmannen som i sina filmer utforskar existentialism, den franska motståndsrörelsen och Paris bakgator, är ett annat exempel på hur nationella erfarenheter kan bli allmängiltiga. 

Den italienska giallofilmer är en ovanligt internationell genre. Konceptet är italienskt, men filmerna är ofta samproduktioner med internationella skådespelarensembler. Sergej Paradjanov, en sovjetisk filmare som idag räknas till Georgiens, Armeniens och Ukrainas främsta.

Stumfilmsskräcken är ett annat exempel på gränslöshet: utan dialog kunde stumfilmen gestalta universella rädslor som talade till alla. Med en rad både långa och korta filmer visar vi hur skräck och obehag kunde gestaltas under filmens första decennier. Och slutligen Merchant-Ivory-Jhabvala – ett indiskt-amerikanskt-brittiskt samarbete som med skärpa skildrar kolonialismens komplexa relation mellan kolonisatör och koloniserad. 

Salong Alcazar, som vanligtvis används till Cinemateket, ska 2026 totalrenoveras. Av den anledningen släpps vårens biljetter i två etapper. Den 8 januari släpps biljetter till visningarna 20 januari–31 mars. Biljetter för april–maj släpps vid ett senare tillfälle. Av samma anledning trycks inget programschema för vårens visningar utan all information om säsongens  filmer och serier hittar du här på webben. Där finner du också information om eventuella förändringar.

Varmt välkomna till Cinemateket våren 2026. 

Program våren 2026:

Huvudprogram: Svenska bilder
Svenska bilder – 130 år av film
Jan Troell – Eviga ögonblick
Maud Nycander – Människan i fokus

Sidoprogram:
Yasujiro Ozu – Efter vinter kommer sol
Jane Campion – De tystas röst
Paul Thomas Anderson – Cineastsektens ledare 
Sergej Paradjanov – Sagor, symboler och surrealism 
Jean-Pierre Melville – En amerikan i Paris
Merchant-Ivory-Jhabvala – Förtrollande treenighet
Stumfilmsskräck – Ingen kan höra dem skrika 
Giallo – Brottets färg