Filmjular i barndomens Banja Luka

Jag älskade att tillbringa julloven hos min gammelmoster Marina i Banja Luka, Bosnien, det forna Jugoslavien. Det kunde vara kyligt i det stora vardagsrummet där jag brukade sova. Täckena kändes som tunga, varma kramar, världen utanför räknades i steg, tio till toaletten, två-tre till tv:n och den tecknade Tarzan som överröstades av apparatens brummande. Bakom skynket, bland naturmedicin och rakija med olika smak, fanns alltid sötsaker, dessutom i en sådan mängd att det gick att sno några utan att det skulle märkas. Min värld hos Marina bestod av snötäckta morgnar iakttagandes duvor som lämnade djupa avtryck i snön på balkongen medan de åt av gårdagens brödrester. Serietidningar överallt, flera kilo sådana. En pytteliten skvätt kaffe och en mängd mjölk och socker medan vi lyssnade på Radio Sarajevo. Den vita stenen (1973) på TV.  

En serie om vänskap och tillit, placerad i barnens fantasifulla värld, långt bort från vuxnas övervakande ögon, lockade mitt intresse. Naturligt upplysta scener, ofta i solljus och med mjuka skuggor. Kameran ofta placerad i barnens ögonhöjd, för att skildra deras perspektiv. Ljuva sommarfärger som en visuell introduktion till en ny värld. Den vita stenen – barnens mod att drömma och leka, deras möjlighet att vara fria i tanken, blev nästan en symbol för barndomen själv; en tid i livet då fantasin fortfarande är verklig. Decennier senare skulle jag upptäcka att de långsamma och stilla tagningarna som skildrade Fias och Hampus vänskap kom från ett land som då hade blivit mitt nya hem. En dag i Uddevalla, kunde ha varit vilken som helst, råkade jag se ett par sekunder av serien. Där var den lilla flickan jag var så kär i som sjuåring! De urblekta bilderna katapulterade mig till jullovens snöiga morgnar i Banja Luka, för länge sedan överkörda av andra slags minnen.  

Inte långt efter detta upptäckte jag Ingmar Bergman. Via Theo Angelopoulos. Av en slump såg jag i mitten på 90-talet hans mästerverk Odysseus blick (1995).  

Filmen följer en grekisk filmregissör, kallad ”A”, som återvänder till Balkan efter många år i exil. Han söker efter tre förlorade filmrullar som tros vara de första filmerna som någonsin spelats in där, av de verkliga bröderna Manaki, pionjärer i regionens filmhistoria i början av 1900-talet. Yanaki och Milton Manaki gjorde dokumentärfilmer som skildrade vardagliga händelser, traditionellt arbete och människor som befolkade Balkan. Angelopoulos använder bröderna som en förevändning för skildring av det gemensamma kulturlivet. A:s resa blir en modern odyssé genom ett krigshärjat och splittrat Balkan.  

Filmrullarna representerar inte bara filmhistoriens början utan också det ögonblick då människan för första gången såg sig själv genom kamerans öga. På sätt och vis handlar det om den första blicken – det allra första försöket att se och bevara världen på, med hjälp av en dokumenterande teknik. A:s resa genom egna minnen är egentligen en resa mot denna ursprungliga blick, ännu inte synlig. Både rullarna och minnen måste först framkallas, förstås, tolkas.  

Några år senare skulle jag skriva in mig på en kurs i Filmvetenskap och upptäcka Bergmans drömmar, idéer, filosofiska inre dialoger och existentiella kval på riktigt. Då insåg jag att jag redan hade sett en man jaga sina fragmentariska minnesbilder på ett likartat sätt. Mannen hette inte Isak Borg, utan A, men båda letade efter barndomens smultronställen, gömda i medvetandets hemliga vrår, bortom ord. Filmisk metafysik. Båda resorna skedde genom landskap och minnen, där förflyttningen avspeglade en inre odyssé snarare än en fysisk. Odysseus blick var inte en direkt remake, snarare en filosofisk dialog med Bergmans Smultronstället (1957). De egentliga målen blev till en konfrontation med det förflutna, minnena, skulden och livets förgänglighet. Både Bergman och Angelopoulos bröt sönder den linjära tiden, lät sina huvudpersoner kliva in och ut ur sina minnen. Utan varning, ofta mitt i en rörelse. En poetisk medvetandestruktur, en filmisk motsvarighet till hur människan faktiskt minns. Deras minnen, framlagda som ett flöde, som rusade fram och tillbaka i tiden, blev också mina.  

Filmer, serier, rörliga bilder minns med och åt oss. Liv inramade i kamerans mekaniska sökare och i tv:n eller biografens blanka avspeglingsyta, det vi kort och gott kallar för filmer, reser. De är gränslösa. De vandrar genom våra synapser, vi reser med dem. Även när vi inte förflyttar oss. Sverige blev synligt för mig för första gången tack vare det starka ljuset från den vita stenen.  

Rörliga fragment fastnar, meandrar, löser upp sig, återkommer. Människor som gör filmer är också påverkade av andra människors inre bilder. Exemplen är många, alltför många för att radas upp. Kan man ens rama in en nation i celluloid? Hur talar vi om Bergman utan att nämna Carl Theodor Dreyer och Robert Bresson? Hur översatte Victor Sjöström sina erfarenheter till den amerikanska marknaden för hundra år sedan? Vad hade det blivit av Roy Andersson om han inte hade sett Cykeltjuven (1948) och Jacques Tati? Vad händer med en ungdom i Brasilien i vår samtid när den får se Äta sova dö (2012) för första gången?

Svensk film, som all annan film, är alltid både nationell och internationell, värdslig om man så vill. Alltid i en växelverkan med de inhemska och utländska publikerna. En ständigt pågående dialog med samhället som skildras och med världspubliker som inte nödvändigtvis känner till detaljerna och nyanserna, men som fastnar för något odefinierbart, vackert, spännande och/eller spegellikt de egna erfarenheterna, oavsett kontexterna. 

Många decennier senare blickar jag tillbaka, likt en semigammal Isak Borg. Blickar tillbaka på Wong Kar-wais 90-talsfilmer, alla gamla nummer av Chaplin, alla Jean-Pierre Melvilles krönikor över förfallenhet. Alla dessa Amarcords, alla dessa scener med Jean-Paul Belmondo som rengör sina skor med tidningar och skjuter mot solen.  

Filmer avspeglar och jämkar våra barndomar inför våra medelåldrar. Tillåter oss resor i tid och rum, i svagheter i lustar, i pompöst och livsnödvändigt mediterande över egna tillkortakommanden.  

För mig började det med bland annat Den vita stenen. Där upptäckte jag ett samhälle som genom en dröm. Ett hem jag inte visste fanns. Ett vackert löfte i motljus.  

När vi pratar om bilder av Sverige, om svensk film, om svenskhet i film och serier får vi inte glömma att vi alla, alltid är både publik och medskapare. Ett barn i jultidens Banja Luka såg världen genom en fladdrande bildruta. Fångades upp av märkliga rörelser på ett märkligt språk. 40 år senare är jag kanske fortfarande där på något sätt, sökande efter mig själv i andras bilder. 

Sanjin Pejkovic