Jan Troell - Eviga ögonblick

Bakom varje kliché finns en sanning. Som denna: en vinterkväll 1967 satt en ensam 16-åring på biografen Castor i Södertälje. På programmet en debutfilm av en svensk regissör denne sökande tonåring inte kände till. Föga specialintresserad som han då var. Filmen hette Här har du ditt liv (1966) och regissören Jan Troell. 20 minuter in i filmen var han fast. Filmkonstens poetiska frihet lyfte som fågeln i öppningsbilderna och slog upp dörrar mot klassperspektiv och innerlighet i skildringen av tiden som var hans mor- och farföräldrars. En tung vandring över myren, en tågvissla svagt i fjärran. Eddie Axbergs unga ansikte, en längtan bort och hem på samma gång, landskapet utanför tågfönstret och så plötsligt fågeln igen i korniga färger och allt detta för att ta oss till flottarna med den oförglömlige Allan Edwall. Ett svindlande besök i en tid som var och där smärtans färger bryter fattigdomens svartvita och sorgen fångas i en enda bild av en kista som dras genom yrande snö. 

Och så då klichén: Ja, ett enskilt biobesök kan förändra livet, tända en övertygelse att just film kan innehålla en oändlig rad av stora kulturella och existentiella upplevelser. Jag hade ju då inte ens hört talas om Eyvind Johnson och hans självbiografiska romansvit. Men här träffade mig historien genom människorna och förde mig mjukt in i en avgörande upplevelse. Ett första möte med en filmskapare vars bilder kom att följa mig genom 60 år av svenskt liv och där hans magnum opus, Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972), är så levande mitt i dagens invandrarfientliga polemik. En lika klassisk som ursvensk skildring av de mänskliga pris och integrationens alla utmaningar som följer av vår allmänmänskliga drivkraft att skapa en bättre tillvaro för barnen. 

Det är intressant att se hur inledningen av debuten Här har du ditt liv så tydligt illustrerar Jan Troells storhet. Han är detaljernas mästare, filmskaparen som stannar bakom sin kamera i en ständig jakt på betydelsebärande och poetiska mervärden som han sedan blottlägger i den egna helt kontrollerade klipprocessen. Just allt det vi så ofta själva inte hinner uppfatta i våra vardagliga och ständigt pågående liv. Själva existensens egen möjliga poesi. På tvärs mot alla etablerade sanningar om hur konstnärligt avgörande samverkan ser ut mellan regissör och fotograf (tänk Ingmar Bergman & Sven Nykvist) eller betydelsen av detsamma med klipparen för filmens tempo och djup (Martin Scorsese & Thelma Schoonmaker). För att nu ta några exempel från filmhistoriens högsta division där Troell trots det har sin plats. 

Det är också intressant att Troell redan från start hämtade historierna från den litterära världen. I motsats till Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Mai Zetterling och andra av hans mer högljudda generationskamrater under 1960-talets svenska guldepok som ofta skrev egna originalmanus. Troell bildsätter och fördjupar för honom funna viktiga berättelser. 

Han följde upp debuten med att skildra sitt avsked från skolans värld med Ole dole doff (1968, byggd på en roman av Clas Engström och med en självlysande Per Oscarsson i huvudrollen) och fick sitt stora internationella genombrott med filmatiseringen av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit (Moberg gav till slut sitt tillstånd sedan han hade sett Här har du ditt liv). Framgången inkluderade Oscarnomineringar och ledde till en parentetisk utflykt till Hollywood där Troells arbetssätt inte alls hör hemma (Pionjärerna 1974 och några år senare Orkanen 1979). Båda med litterära förlagor, något som också gällde den experimentella Bang! (1977, novell av Sven Christian Swahn). Troells följande spelfilmer skapades ur nära samarbeten med författare: Ingenjör Andrées luftfärd (1982, P O Sundman), Il Capitano (1991 och Hamsun 1996, P.O. Enquist), Så vit som en snö (2001, Jaques Werup). Maria Larssons eviga ögonblick (2008, hustrun Agneta Ulfsäter Troell och Niklas Rådström) och Dom över död man (2012, Klaus Rifbjerg). 

Men samtliga dessa filmer innehåller bilder och sekvenser som andas Jan Troell. Det rullande astrakanäpplet i Nybyggarna, den magnifika uppstigningen av Andrées ballong Örnen, barnet som tittar in i baksätet på flyktbilen i Il Capitano och möter blänket i kaninens öga, mörkrumsmagin för Maria Larsson. Alltid detaljskarpt, ständigt vidgande berättelsen med osviklig bildpoesi. 

Troell har alltid varit estetiskt orienterad men samtidigt envis och egensinnig nog att ha fått sina filmer gjorda i den svenska filmvärldens eviga kommersiella ekorrhjul. Han som inte ens vill kalla sig regissör utan föredrar ”filmare”. Ständigt bakom sin kamera för att i även de mest komplicerade och stora produktionsprocesserna hitta poesin i bilddetaljer, han som har förklarat sin metod som att varje scen, oavsett om det är storslagna masscener i historisk miljö eller en enkel vardaglig vilopaus, ska vara som en egen kortfilm, han som kan sammanfatta och spegla den där svindlande känslan av liv i en enda vattendroppes skimrande yta. Med en tystlåten regimetod byggd på respekt, beundran och förtroende för skådespelare och som bland andra Max von Sydow vittnat om leder till egen extra ambition och omtagningar. 

Som mest personlig är Jan Troell i sina dokumentärfilmer. I stil så nära hans spelfilmer. Här finns bildkänslan i de gamla fotografierna från Andrée-expeditionen i En frusen dröm (1997), minst lika gripande som spelfilmen, det ömsinta vänporträttet av fotografen Georg Oddner med den talande titeln Närvarande (2003) och där den lilla sekvensen från New York veckorna innan elfte september med den dansande svarte killen vid tvillingtornens fot är oförglömlig och hisnande och också blev en egen kortfilm Reflexion 2001 (2002). 

Men framför allt finns Sagolandet (1988), filmen med sin profetiska titel som Troell arbetade med under nästan hela 1980-talet. Det är också den film som Troell själv ständigt återkommer till som sin viktigaste och mest närvarande. Detta 80-tal då marknadskapitalismen inledde sitt segertåg, då vår statsminister sköts på öppen gata mitt i sitt folkhem, då Troell blev far till dottern Yohanna, då Tjernobyl exploderade och sprickorna löpte både genom Muren och vårt Sverige. Här fångar Troell profetiskt ett land utom sig innan Lars Tunbjörk. Befolkat av björnlokebekämpare, framtidsministrar, flyktingar, kycklingsorterare, bilbingospelare. Allt i ett försök att beskriva en känsla av vad vi och hans lilla dotter är på väg att förlora. På ett plan en uppgörelse med Folkhemmets byråkratiska förlängningar och samtidigt ett sökande efter en djupare livskvalité. En utforskning som just profetiskt gled in i det värderingsskifte som 1980-talet bar: ”Satsa på dig själv!”   

Men som den sanne humanisten Jan Troell är avslutar han samhällskritiken med ett ljuvligt filmiskt slutackord - klippmästaren Troell i högform - där vi återser alla när de till tonerna av Beethovens ”An die Freude” skrattar åt en liten mekanisk fågel som Troell trollar fram. Se barnet i oss alla. Se människan! 

Hans väg till och inom filmens värld var och är hans egen. Denne tandläkarson från Skåne som var fotointresserad och gjorde några egna små kortfilmer på Super-8, som blev lärare men behöll filmintresset, som gjorde en poetisk kortfilm i början av 1960-talet om en pojke och hans drake med en annan blivande viktig filmskapare Bo Widerberg. När detta energiknippe hade fått grönt ljus för att förverkliga sin nya vision av svensk film tog han med sig Troell som fotograf till Barnvagnen (1963). Ett motsatsernas samarbete men där Widerberg utan tvekan kom att ge Troell viktig inspiration för att byta bana, våga skådespelare, ge energi till den mästerliga långfilmsdebuten och öppna dörren till raden av oförglömliga scener som kom att bygga denne filmskapares imponerande filmografi. Prisad av närmast oräkneliga Guldbaggar och festivalpriser. 

I Maria Larssons eviga ögonblick (2008) säger fotografen som kärleksfullt visar den unga fattiga arbetarhustrun hur hon ska använda den kamera hon vunnit på ett lotteri: ”Det är en värld att upptäcka och det finns ingen väg tillbaka” och med Troell svarar hon till slut: ”För att vi finns här för alltid.” 

Ja så sant, det är ingen kliché. 

Vi finns alla inneslutna i Jan Troells eviga ögonblick. 

Gunnar Bergdahl